Nytt år, nya löften! Har du slutat röka, börjat träna och äta mer hälsosamt ännu?
Näe, inte jag heller. Jag snusar fortfarande, tränar inte just nåt alls och knaprar på pepparkakshuset.
Vi njuter av jullovet, helt enkelt. Busungarna och jag har precis varit ute på en pulka-promenad, nu sitter där här båda två med underbart rosiga kinder och röda näsor. Det är första gången på flera veckor som Tuva varit ute. Men det verkar, peppar peppar, som om infektionen har gett sig av. Detta innebär dock inte att det är grönt ljus för att köra på full fart, tvärtom. Tuvas energireserver är knappa långt efter att en infektion är över. Igår såg vi ett exempel på det.
Dagen hade varit lugn, Linda tog barnen med sig ner till faster Nilla för en liten fika, det var dagens enda aktivitet. På sena eftermiddagen kom Hasses kusin och hennes dotter Katherine på besök. Anton och Katherine busade på för fulla muggar medan Tuva satt och läste Alfons Åberg för kusin Anna. När gästerna efter några timmar skulle ge sig av, ville Katherine visa sin mössa för Tuva. Båda tjejerna gillar Hello Kitty och just en sådan mössa hade Katherine, en knallblå med ett stort Hello Kitty-huvud på. Tuva missförstod och trodde att hon fick mössan…
När så Katherine satte den på sitt eget huvud blev det bara för mycket. Tuvas energi var i botten efter att ha fått så många intryck under eftermiddagen och så lite avundsjuka uppe på det…då är måttet rågat. Hon brast ut i tårar, stora som ärtor, som rullade ned för kinderna. Flickebarnet var alldeles otröstligt.
– Men men…mamma, hon kan få den!
– Du har ingen annan mössa. Vi kanske kan köpa en likadan och skicka den med posten?
Katherine stod med stora ögon och vred på sin mössa. Hur skulle hon lösa det här? Hon ville ju inte att Tuva skulle vara ledsen, klart hon skulle ha Kitty-mössan. Men när det är kallt behöver man ju förstås nåt på knoppen…
Till slut nöjde sig Tuva med löftet om att det skulle komma en mössa på posten. Nöjde sig för en stund, vill säga.
Idag är hon glad som en lärka, men hon har inte glömt löftet.
– Mamma? Titti? Möjja? Potten!
– Japp, det kommer en Kitty-mössa med posten. Men inte idag, du vet Anna kommer ju hem till sig först i helgen och då kanske inte affären är öppen. Men så fort hon köpt den skickar hon den.
– Jaa. Hott! (Ja, men hon måste göra det fort!)
Jamen, det där med Stenmark då? Jo, det var i måndags det! Kusin Anna skulle åka till Romme Alpin med maken och Katherine och undrade om vi ville hänga med. Klart vi ville!
Hasse, Anton och jag packade in oss i bilen och for iväg. Väl framme hyrde vi utrustning och fixade liftkort till Anton och Hasse. Jag hyrde inga skidor, av tre anledningar. För det första hade jag förra säsongen färsk i minnet, då Anton gjorde två åk och sedan tvärvägrade att åka mer. Det var hemskt, och läskigt och skittråkigt. I den händelse att han skulle känna likadant denna gång struntade jag i att hyra några skidor, i så fall kunde han och jag åka tefat i pulkabacken istället. För det andra går jag och suktar som ett litet barn efter ett par längdskidor. Såna kostar en slant, och då kändes det alldeles fel att lägga pengar på att åka utför därför att: för det tredje så är jag livrädd för att åka utför.
Rädd, det var inte Anton. Med Anna och pappa Hasse som instruktörer tog han sig an barnbacken och ganska snart fanns inte tillstymmelse till rädsla kvar. Fjärde åket i liften klarade han sig helt själv och utför var det inga problem. När han väl lärt sig bromsa fanns ju inget att vara rädd för! Efter nån timme svischade han ifrån Hasse, förbi mig som stod vid foten av backen och rakt in i liftkön för ännu ett åk. Han ville aldrig sluta!
Sista åket tog de i stora backen, i en av de lätta nedfarterna så klart. Jag är stolt som en fotbollsmamma! Eller, slalommamma får vi väl säga då. Han såg sin rädsla i vitögat och övervann den!
Anton ville åka tillbaka på tisdagen, men det blev lite för tätt inpå för både benen och plånboken så vi lovade honom en till tur på sportlovet. Då kanske jag hyr skidor också. Kanske…om jag kommit över min suktan efter längdskidorna. Rädslan för själva åkningen har Anton lovat hjälpa mig att övervinna!