Mammas lilla kille

Anton har varit väldigt mammig ett bra tag nu. Inte direkt klängig, men ibland är det som om han bara ser mig. Han kan gå rakt förbi Hasse för att be mig om hjälp med något, även om jag står med händerna fulla. Sömnen har blivit lite knackig för honom igen, han som sov så bra ett tag. Nu är det kink vid läggdags, han kan inte sova (säger han fast ögonlocken redan är på halv stång) och när han väl somnar så vaknar han ändå snart och tassar ner till vår säng och kurar ihop sig intill mig. Men så fick han förfrågan om att fiska kräftor med farfar, och vara med både vid iläggning på kvällen och upptagning i arla morgonstund, vilket förutsatte att han sov hos farfar.
– Ja, det vill jag! Det blir ju jättemysigt!

Jag stod förundrad och kliade mig i huvudet, ska Anton sova borta? Kors i taket. Jag var ganska säker på att han skulle komma hem i all fall, men nu är klockan snart ett på natten och jag har inte hört ett knyst ifrån vare sig Anton eller farfar. Mammas lilla kille börjar bli stor!
Han hade ett späckat schema uppgjort när han for härifrån. Med väskan packad till bredden med leksaker, dräkt, filmer och sitt gosedjur. Det skulle fiskas kräftor, grillas korv, sen skulle de hinna med myskväll med popcorn och film, och så skulle Anton hinna leka med alla sina gubbar också. Stackars farfar är väl helt slut imorgon när kräftburarna ska upp ur vattnet! Sonen gav mig strikta order om att inte komma och hämta honom en minut före lunch, helst närmare mellis.

Just nu sitter jag och kliar sönder mina ben, herregud vad mycket mygg det är! Jag har gett upp tanken på att ta sköna promenader runt sjön med Tuva och Zingo för det går inte, man blir attackerad av en miljon mygg innan man hunnit halvvägs. Jag ser ut som om jag vore allergisk mot något, med röda prickar över hela benen. Värst är det för Tuva som inte hinner vifta bort myggen och som dessutom inte kan klia sig sen eftersom händerna är lite osammarbetsvilliga. Hon fick en lavendelblomma att hålla i och lukta på idag, och den hamnade både en och två gånger i ögat innan hon slutligen fick den till näsan så hon kunde lukta på den. Tänk er då att försöka pricka ett myggbett för att klia på det. Inte lätt.

Värmen har kommit tillbaka! Fast lite skönare än tidigare i somras, det är liksom ett litet litet uns av höst i den. Man kan ana en svalka, om än väldigt svagt. Skönt. Snart kommer hösten, med skolstart och vanliga rutiner. Måste ge mig ut och leta efter den där väskan som Anton sett på H&M, en Batman-väska som han väldigt gärna ville ha när han börjar ettan. Lite pennor och ett skrivhäfte med nåt tufft på måste han ju ha också. Och bokpapper! Eller vänta nu, man kanske inte har bokpapper längre? Åh, jag kommer ihåg hur spännande det var att komma tillbaka efter sommarlovet och få lägga nytt papper i bänken och om böckerna, jämföra vem som fått finaste pennskrinet, gulligaste suddisarna. Sprillans nya kläder till första dagen, välkammad och förväntansfull. Ah…

Men det är allt några veckor kvar! Måste hinna införskaffa de där skolsakerna till Anton, present åt Tuva och Hasse som snart fyller år, träna som en tok inför Tjejmilen (för nu har jag varit förkyld i en vecka och tappat en massa kondis) och så skulle jag hjärtans gärna vilja hinna måla huset också. Och tvätta bilen. Det skulle jag göra igår eftermiddag, efter att jag städat den invändigt och bakat nöttoppar. Men se, när jag skulle åka och handla ingredienser så startade inte bil-aset! Det var alldeles dött, så när som på ett enerverande pipande och lite blinkande lampor på instrumentpanelen. Dock ingen som kunde tala om vad som var fel. Nu är ju inte jag så händig av mig när det gäller bilar, så jag försökte fjäska för den. Strök den lite på ratten och gullade lite. Hjälpte ju föga. Dammsög den och gjorde den fin och tänkte att nu vill den nog starta. Men nä. Fick allt bli cykeln ner till affären. Hasse löste ju problemet ganska snabbt när han kom hem från att han tagit upp fiskenät. Dött batteri! Antagligen har någon dörr stått på glänt så en lampa laddat ur batteriet. Ibland är jag bara så himla…kvinnligt hjälplös. Helt nollad på bilar, elektronik, snickerier, målning och allt annat småpul som hör husägande till. Men jag är ju alltid villig att lära mig, förstås! Alla är vi barn i början.

Näe, dags att gå och knoppa. Imorgon börjar min vecka som gräs-änka. Hasse åker till Norge för att hälsa på Vevve, jag och barnen håller oss här hemma. Jag är inte så imponerad av att fiska, Tuva skulle storkna om vi satte henne på en båt en hel dag och Anton var inte heller så sugen. Tuvas slemhosta gör mig än mindre sugen på att lämna Svea rike. Vi tar oss en slappar-vecka här i Långsta istället!