Ljuva Dalarna!

Hem, ljuva hem. Jag skulle kunna kyssa min underbara garageuppfart, i mitt härliga Långshyttan, i mitt fantastiska Dalarna!

Vi har varit i Stockholm i helgen…det har fått mig att älska Dalarna och Långshyttan som aldrig förr. Vi har max två filer i varje riktning, i Långshyttan bara en åt varje håll. I Stockholm finns det hur många som helst. Kör man fel i här hemma är det bara att ta första bästa avfart och vända. I Stockholm kan det innebära att man hamnar precis vart som helst, och det går inte alltid att åka tillbaka åt det håll man kom ifrån. Tack, snälla fina Hasse för att du körde till Stockholm! Jag blev ju gråtfärdig bara av att sitta i passagerarsätet…

Men målet för vår resa var i alla fall väldigt trevligt! Vi såg Disney On Ice (tack, mormor för världens finaste julklapp!). Anton blev alldeles tagen och har pratat om det, lekt det och läst sitt program från showen om och om igen. Jag måste säga att jag också tyckte om det, alla de bästa bitarna ur flera av Disneys storfilmer i en enda stor, färgsprakande isshow! Jättehärligt!

Ljudet var stundvis väldigt högt, så jag var lite orolig att Tuva inte skulle gilla det men hon njöt lika mycket som storebror. Musse var ju där! När Tuva hörde Musses röst och sedan såg honom nere på isen var hon tvungen att försäkra sig om att mannen i rullstolen bredvid hennes också hade uppmärksammat den stora, skridskoförsedda musen.
– Titta!! utbrast hon och närapå kravlade över i grannens rullstol. Musse! Titta!!
– Mmm…Musse. bekräftade mannen

Själva arenan och allt folk imponerade nog lika mycket på dottern som själva showen. Hälften av tiden satt hon bara och tittade sig omkring, kollade på alla människor, alla lampor och ljus. Bäst av allt var när publiken skulle klappa i takt, då fattade jag Tuvas händer och hjälpte henne klappa varpå ett enormt smil spred sig över hennes ansikte i takt med att fnittret bubblade upp i bröstet på henne.
Själva resan var också en upplevelse för lilla Fjärilen, hon har inte sett så värst mycket flerfiliga bilköer förut. När vi hamnade i en sådan vid ett rödljus roades hon kungligt av alla bromsljus som tändes och släcktes.
– Titta, pappa. Bilar. Många! följt av ett sådant där skratt som bara Tuva kan skratta

Vi var väl inte fullt lika roade, men hennes entusiasm smittade liksom av sig.
När vi skulle ut ur Stockholm, hem från Globen, då fick vår GPS spatt eller stroke eller nåt. Hon upplyste om att det var dags att svänga först sedan vi passerat korsningarna. Vi hamnade fullkomligt fel och var närapå inne i själva stadskärnan till slut. Vi blev tvugna att stänga av åbäket och leta rätt på en taxichaufför. Tack gode gud för välorienterade taxichaufförer! Chauffören i fråga måste ha fått sig ett gott skratt när han såg oss följa hans instruktioner. Vi skulle ta vänster, sedan höger och under en viadukt för att hamna på rätt väg. Men efter viadukten fanns det två valmöjligheter och vi såg för sent att vi valde fel, varpå vi återigen kom körandes förbi ”vår” taxichaufför. Mäkta irriterande, men ingen större orsak till panik, det var ju bara att ta samma vända igen och välja rätt väg i slutändan…men fy för att köra eller ens åka bil i Stockholm. Heja tunnelbanan, tycker jag!

Det är två trötta men nöjda små gryn som har slocknat efter helgens äventyr. Anton ligger och håller hårt om en ny men ack så kär ägodel som han fick på Globen. Ett gosedjur i form av Stitch från filmen ”Lilo & Stitch” (dom var med på showen). När han skulle borsta tänderna ikväll kom han alldeles blank på ögonen och kramade om sin Stitch.
– Mamma….snyft….
– Ja?
– Jag är verkligen glad för den här…buääää!!!

Han verkar ha ärvt sin mammas benägenhet att gråta av lycka…