Jag är en i grund och botten positiv människa. Det finns en mening med det mesta (inte med allt, en del saker är en ren tankevurpa av högre makter eller evolutionen, eller rent av bara oflax). Varje dag är en gåva, varje möte en möjlighet. Vill tro det bästa om alla tills motsatsen är bevisad, upprepade gånger. Det är en rätt bra grundinställning och livet blir så mycket skönare att leva om man njuter av det istället för att slösa bort tiden på att till exempel vara bitter och missunnsam.

Men något jag har väldigt svårt för trots min inställning till livet är när jag möts av avundsjuka. Jag försöker att låta det rinna av mig, likt vatten på en gås, men vissa dagar går det bara inte. Det sipprar rakt genom huden, ut i ådrorna och blir till horn i pannan. För jag kan inte förstå den.
Visst, avundas mig gärna min glädje! Eller för all del mitt äktenskap, det faktum att Hans och jag delar en kärlek som växer sig starkare för var dag, som kan möta varje motgång och klara den. Eller avundas mig mina barn, mina underbara, vackra, intelligenta, fenomenala ungar!
Men nej, vad folk avundas oss är…vår lön. Eller snarare det faktum att vi ”får lön för att gå hemma och ha det bra”.
Nä, dra mig baklänges på en tallkotte ända till Karlskoga!

Jag försöker, försöker verkligen, att vara en större människa. Tänka att dylika tankar och uttalanden grundar sig i en oförmåga att känna empati, en oförmåga att förstå eller rent av bara att personen i fråga har ett så jävla dassigt liv att avundsjuka och bitterhet är det enda sättet att ta sig igenom en hel dag utan att bli skvatt galen. Men jag misslyckas ibland.

Det är mer än en person som när denna avundsjuka i sitt bröst, men jag väljer att använda formen ”Du”.

Säg mig, vad är det Du avundas oss? Är det dygnet-runt-arbetet som lockar? Eller det faktum att vi inte har någon lagstadgad rätt till vare sig rast, dygnsvila, veckovila eller semester (vilket Du har i Ditt arbete)? Är det månne den ständigt gnagande rädslan och skräcken för vad som komma skall (låt oss inte hymla, Leighs syndrom är en dödlig sjukdom) som utgör någon slags tjusning? Kanske avundas Du oss den snudd på konstanta magkatarren som denna rädsla medför, vilket förr eller senare resulterar i ett riktigt smaskigt magsår eller två?
Kan det vara så att Du uppmärksammat de blåvioletta skuggorna under våra ögon som blir alltmer framträdande efter varje period av infektioner som Tuva har, och avundas oss dessa? Eller är det vår dygnsrytm, som under de senaste 7 åren varit rubbad och sliter hårt på både kropp och själ, som väcker Ditt avund?

Vi kan byta! Lätt som en plätt!
Vi byter, Tuva blir frisk som en nötkärna, medan Du får se Ditt barn dö. Allt medan Du arbetar dag som natt för att Ditt barn ska få möjlighet att utvecklas så långt det bara går, få möjligheten att känna sig som en kompetent person. Jag kan lämna mina friska barn på förskolan och gå till mitt 8-timmars arbetspass medan Du ”stannar hemma och har det bra” med andningsgymnastik, PEP-masker och sjukgymnastiska insatser för att Ditt barn inte ska stelna till en pinne med kronisk värk i musklerna. Vid middagsbordet skulle mina barn glatt stoppa i sig av allt vad som bjöds, med Ditt barn inte skulle kunna föra handen till munnen, inte heller kunna tugga eller svälja utan riskera att dra ner alltihop i lungorna, om Du hjälpte till att föra födan i rätt riktning. Jag skulle kunna ställa fram mat på bordet åt båda mina barn, medan Du fick mata Ditt barn genom en knapp på magen. Sedan kan jag somna gott på kvällen medan Du får ägna dig åt slemmobilisering, andningsstopp, syrgasbehandling och kortisoninhalationer. Och glöm för all del inte alla slemspyor Du får fånga om nätterna, när Du får stjäla Dig din sömn sittandes, ständigt på vakt, bredvid Ditt barn som gråtande längtar efter sömnen.

Jag skulle sova gott, medan Du skulle få hemsökas av mardrömmen där Du står framför en liten, vit kista och tar farväl. På morgonen skulle jag njuta av mitt frukostkaffe i sängen, medan Du vaknar med andan i halsen och ligger spänt för att lyssna om Du hör några andetag från barnets säng.

Låter det inte som en bra affär? Nähä, inte det. Fundera över priset, innan Du avundas oss igen. Priset för att få lön och ”gå hemma och ha det bra”. Ta på dig mina skor och vandra i dem i en vecka, jag tvivlar på att Du skulle klara ens ett dygn.

Jag skulle kunna sjunka till Din nivå och önska att du satte avundsjukan i halsen och dog av kvävning. Men en så enfaldigt låg varelse är jag inte. Istället önskar jag Dig all lycka och hälsa, och att Du aldrig någonsin ska behöva uppleva något som gör att Du ens kommer i närheten av att förstå…

Det är Tuva det. En droppe solsken!
Inatt var det mitt pass, att sitta med en hostig Tuva på soffan. Kolla på riktigt dålig natt-TV. Just nu känner jag mig lika ärtig som en månadsgammal disktrasa, men jag får snart krypa ner under täcket och sova bort den känslan. Tuva däremot, sitter just nu bredvid mig vid köksbordet och kvittrar som en fågel. Då kan man inte låta bli att må bra! Hennes skratt är som en intravenös injektion energi!
Som ni förstår har inte mycket ändrats, hon är fortfarande sjuk. Det enda som egentligen är annorlunda är att ingen medicin verkar ta längre, så nu går vi på kortisonet och håller tummarna för att det kan ge Tuva en chans att ta sig ur den här jäkla infektionen. Men hon får i alla fall sova på nätterna (ja, inatt var väl undantaget då), istället hostar hon som en galning hela förmiddagarna och en bra stund på kvällen. Vi känner oss så hopplöst maktlösa när hennes rödsprängda ögon tittar vädjande på oss. ”Snälla, få det att sluta”. Hon börjar bli trött nu, rent allmänt. Jävla skitförkylning.

Men det finns pigga perioder varje dag också, även om dom är korta så är dom guld värda. Igår blev det till exempel sjörövarslag i hallen när jag skulle gå ut med hunden. Anton hade lagt fyra leksakssvärd i trappan tidigare under dagen, vi plockade upp ett var sitt och vips var vi sjörövare hela högen! En garde! Hihi.

Våren struntar helt och fullt i att vi är lite slitna, den tågar in i alla fall. Härligt. Nu längtar man efter ljuset och värmen!
Jag dök in i garderoberna i veckan för att krafsa fram lite vårskor, det börjar bli varmt i vinterkängorna, men se där gick jag bet. Anton både växte ur och slet ut sina skor innan vintern kom så där fanns inga vårskor att plocka fram. Mina vårskor är också som bortblåsta och det ringer någon svag liten klocka i bakhuvudet om att de har vandrat samma väg som sonens, de var ganska slitna… Åt mig hittade jag i alla fall mina nätskor, så jag kan välja på att svettas om fötterna eller frysa, men jag kan i alla fall välja. Anton har att välja på vinterkängor, gummistövlar eller supervarma vinterstövlar.

Det får helt enkelt bli en runda till någon skobutik. Nästa helg kanske. Eller helst mitt i veckan, en halvtimma före stängning. Antar att det kommer krylla av folk både den här helgen och nästa, eftersom alla som får lön den 25:e torde ha fått sina pengar igår och alla som får lönen utbetald den 27:e siktar väl på att bränna den nästa helg. Hugaligen.

Näe, nu tror jag minsann att det får bli en kopp kaffe till! Och så vill Tuva att jag ska kolla på killar i Ellos-katalogen med henne, hihi.
Njut av helgen, hörni, det tänker jag göra. Och tala om för dina kära att du älskar dem, varje dag. Sånt tröttnar man aldrig på att höra.

Puss å kram hela dan!

Tuva är sjuk. Förkyld. Känns det som om du hört den förut? Japp, jag med.
Den här gången kom det som blixt från klar himmel, Tuva var ju jättepigg i helgen och så glad över att äntligen ha fått komma igång med alla aktiviteter igen. Men i måndags gick hon från pigg som en mört och glad som en lärka till dunderdålig på ett ögonblick, spydde som en brandslang. Under dygnet som följde vällde det helt sjuka mängder slemkräkor ur den lilla damen, jag förstår inte var hon har haft allt det där liggandes på lut. Vi har ju inte märkt nånting alls, inte ett endaste litet rossel. Så, måndagsdygnet var ganska otäckt. Det hon fick upp var så tjockt! Om du tänker dig en hink med våtrumslim, som du kör elvispen i ett tag så det blir både tjockt och bubbligt. Japp, så var det. Varje kräkning var så lång och utdragen och följdes omedelbart av nästa, Fjärilen hann inte hämta någon luft emellan, blev blå i ansiktet och blodsprängd i ögonen. Läskigt. Till och med för mig, som inte räds i första taget.

Hasse och jag delar nätterna, man orkar inte ta en hel natt själv när det är så intensivt. Men igår verkade det lite bättre, Tuva var gladare och piggare, orkade busa lite och sitta uppe. Så det var med goda intentioner jag ringde till jobbet igår och glatt proklamerade att imorgon kommer jag, avboka vikarien! Jag och min stora käft. Naturligtvis vände det inatt. Den förbaskade slemhostan gjorde entré. Hasse ska ut och åka långt idag, så jag lovade redan på förhand att ta hela natten själv, vilket gav mig nästan två timmars sömn. Totalt. Liiite trött i mössan idag. Det var bara att ringa tillbaks till jobbet och be dem försöka boka om den där vikarien igen… Barnen på avdelningen börjar bli lite förvirrade i frågan om vem av mig och vikarien som egentligen är den ordinarie. Men dom gillar oss å andra sidan lika mycket, när jag är där frågar de efter vikarien och när vikarien är där frågar de efter mig. Lycka är om vikarien och jag jobbar samtidigt (om någon av mina kollegor är borta)! Go-ungar!

Kollegorna är förstående, trots att de aldrig riktigt kan förstå till fullo. Det vill jag inte att de ska göra heller, för det enda sättet någon verkligen kan förstå är att själv ha upplevt samma sak och det önskar jag ingen, vare sig vän eller fiende. Det går inte att förklara känslan av maktlöshet när Tuva kämpar för att få luft, eller paniken som växer i bröstet när slemmet är så tjockt att vi måste dra ut det ur munnen på henne innan hon andas in och drar det rätt ner i lungorna. Inte heller kan jag förklara lättnaden när hennes trötta, blodsprängda ögon lyser upp av ett leende eller tanken på ett bus, eller hur mitt hjärta fladdrar som en kolibri när hon är stark nog att fyra av ett klingande skratt.

Oj, nu börjar det bli djupt här… Bäst jag tar min trötta mössa och vallar mig själv till sängen. Godnatt. Eller godmorgon? Äsch.

Tuva och jag pustar ut i soffan efter att ha handlat och haft rullstolsrally. Samtidigt.
Det är så himla skönt att åka ner på ICA när det är mindre än en timme kvar till stängning, det är nästan folktomt. Man kan spankulera, titta och fundera i godan ro. Ingen stress. Middagen är ju redan intagen, disken är undanröjd, hunden är rastad. Tuva tycker att det är lika roligt att åka till ICA oavsett vilken tid det är på dygnet, idag var inget undantag. Vi körde rullstolsrally i gångarna och plockade varor i farten, hur kul som helst!

Ja, vardagen är på plats igen efter sportlovet. Vi körde i samma anda hela veckan; roligt och avslappnat. Det hanns med allt från harjakt, pimpelfiske och korvgrillning till biobesök och gradering i judo! Det ni!

Pimpelfiske och korvgrillning! Anton och Hugo är sugna på en åktur på fyrhjulingen…

Tuva fick också en svängom på fyrhjulingen. Det är såå roligt när det guppar!

Kom igen då mamma, om Anton får köra själv så vill jag också det!

Altanbowling med minikäglor. Strike varje gång!