månadsarkiv: maj 2012

Dagvill

Jag vaknade med en förvirrad panik i bröstet i morse. Solen sken och fåglarna kvittrade. Herregud, Anton är sen till skolan och jag är sen till jobbet! Snart ringer dom och undrar vart tusan vi är någonstans! Eller? Vad är det för dag? Fredag, måndag? Näe, vänta lite nu…det är ju lördag.
Jag låg på 2-sitsdelen av vår lilla soffa, ihopvecklad som en origami-fågel, bredvid Tuva som sov gott på divanen intill. Tätt intill mig, som ett frimärke, låg Anton. En relativt vanlig syn hos familjen Krogh, åtminstone under en period av vaknätter. Anton kommer alltid smygande runt 6-tiden på morgonen och kryper ner i vår säng men när vi nattvakar är sovrumsdörren alltid stängd. Innanför den sover Hans, som hade första passet. På soffan ligger jag, efter att ha löst av Hans vid 3-4 på morgonen. Den är inte särskilt stor, den där sittdelen av soffan där både Anton och jag tränger ihop oss. Jag sitter och tittar på den nu, där Anton ligger kvar och sover. Han kan inte ligga raklång på den, och då mäter sonen blott 140 cm över havet. Själv är jag dryga 170 cm lång. Hur tusan får vi plats på den där lilla ytan, båda två?
Nåväl, finns det hjärterum så finns det stjärterum, heter det ju. Och jag skulle aldrig drömma om att förneka honom ”morgonmyset” bara för att det är trångt i soffan. Det är bara att böja i alla leder tills vi båda får plats, ignorera min skrikande rygg och benen som domnar. Vad är mammor och pappor annars till för, om inte för att ge värme och trygghet när barnen behöver det som mest?

Jag har tappat räkningen på hur många vaknätter vi gjort den här rundan. Många. För många. Nätterna med sammanhållen sömn vi hann skrapa ihop mellan den förra förkylningen (och dess vaknätter) och denna var alldeles för få. Ingen chans till återhämtning. Jag skulle vilja kidnappa min man och ta in på hotell, bara för en natt. Vi gör så ibland och det är helt ofattbart hur starka vi känner oss när vi kommer hem igen. En god middag som ingen av oss behövt laga, en hel natts sömn i ett tyst hotellrum i sängar som ingen av oss behöver bädda, en enorm och långdragen frukost. I bilen på väg hem finns inte längre några bekymmer som känns övermäktiga, inget som tynger våra axlar så till den milda grad att de hotar knäckas av trycket. Vi känner oss som Stålmannen och Stålkvinnan, redo att ta oss an vilka bovar som helst. Eller vardagen, hihi. För två år sedan fick jag en weekend i London i 30-årspresent, fyra hela dagar med Hasse (och vår bäste vän Tobbe) i underbara London. Jag har inte ens ord att beskriva hur jag kände mig efter den resan. Viktlös, oövervinnerlig, stark och vacker! Jag saknade förvisso barnen så det gjorde ont, men jag visste ju att de var trygga hemma, omgivna av människor som älskade dem (mormor, morfar, farmor, farfar, Linda).

Till London tillåter inte riktigt plånboken den här gången, jag får nog sikta lite närmare, typ Gävle. Men jag känner att det är välbehövligt snart. Helst nyss. Bara Tuva får ta sig igenom den här förkylningen, sen så. Jag minns inte riktigt när hela den här förkylningskarusellen började (det var i alla fall helt säkert före jul), men jag vet att om bara några veckor tar vårterminen slut och jag tror att man kan räkna de gånger hon varit frisk nog att åka på sina aktiviteter (simning, ridning) och gå till skolan går att räkna på fingrarna. Är inte ens säker på att man behöver räkna med mer än en hand. Suck.

Näe, nu rycker vi upp oss lite här! Solen skiner, fåglarna kvittrar och det ser ut att bli en härlig dag. På vår altan kommer vi upp i medelhavsvärme i juni (den ligger skyddat, i söderläge) så idag borde det bli alldeles lagom skönt där, perfekt för en fika i solen. Om grannens rabarber kikat upp tillräckligt kanske det blir en bit paj till kaffet också! (Jag har lov att palla så mycket rabarber jag vill där.)
Och i soffan ligger två guldklimpar och andas lugnt. Det, i kombination med fågelsången, skapar en symfoni som inget kan överträffa. Livet är ganska gott, ändå!

Jo tack, inget vidare

-Hur är det?
– Jo tack, inget vidare!

Ja, ärlighet varar väl längst, eller?!
Just nu är det faktiskt inget vidare. Tuva är blek, klen och ledsen. Anton är hostig som få. Både Hasse och jag hostar och rosslar medan vi delar på vaknätterna. Och när man är trött känns allting liksom lite värre. Borde väl ha sjukskrivit mig imorse, men det gick ju liksom inte. Jag var den enda personalen som skulle vara på plats på hela förmiddagen, med 12 små yrväder. Så jag löste av Hasse kl 4, satt i soffan med Tuva till 7:30 när Linda kom, drog på mig jackan och åkte till jobbet med avsikten att åka hem igen så snart jag löst det med en vikarie. Det löste sig inget vidare, jag blev kvar på jobbet till 14.00.

Det gick i och för sig som en dans, barnen skötte sig alldeles exemplariskt. Flera stycken hade sett mig på TV igår och tyckte det var både roligt och lite konstigt.
– Hur kunde du vara i TV?
– Ehm, jo Tilde kom och hälsade på mig i torsdags och…
– Varför kom hon inte hem till mig då?!
Jaa…vad svarar man?

En flicka på min avdelning hade förvisso sett mig, men det var Anton hon uppmärksammat.
– Igår såg jag på TV när Anton knyckte en syltkaka!!

Haha, ja det var det nog ingen som missade.

Sitter just nu bredvid Tuva i soffan, men det verkar inte gillas alls. När man är förkyld, har ont i halsen, tappat rösten och är övertrött så det står härliga till vill man inte ligga bredvid. Då vill man ligga i famnen!
Sagt och gjort, vi gosar ihop oss och glor på TV.
Ni kan få glo på Antons tårta! Den blev ganska fräck, tack Hasse för att du räddade hela bakverket när jag höll på att ge upp!

Bröllopstårta med Super Meat Boy och hans rosa flickvän!

Kaktjyv i Tv-rutan

Oj, vilken respons vi fått på inslaget i Nyhetsmorgon Söndag! Roligt!
Tilde är så lätt att prata med och Lovisa som stod bakom kamerorna var jätteduktig. Kändes som att sitta i vardagsrummet och prata med en kompis. Superfint klippt också, Lovisa! Himla kul att den lille kaktjyven, som passade på när alla var upptagna med annat, fastnade på bild, hihi!
Tack för alla värmande kommentarer! Det har haglat in både här på bloggen och på Facebook, och det värmer i hjärtat. Just nu behöver vi en liten ”injektion” av sådant, eftersom vi snubblat rakt in i vad som känns som den fyrahundraförtielfte förkylningen sen höstlovet. Tilde och Lovisa var här i torsdags och det var väl tajmat, för i fredags började Tuva spy som en brandslang. Förkylning. Suck.
Riktigt under isen är hon, lilla Fjärilen. Hes och kraxig, hostig, febrig och superdupertrött. Så det är vaknätter som gäller igen, eller fortfarande, eller ja, jag vet inte. Det känns som om det var väldigt längesedan Hasse och jag kunde gå och lägga oss samtidigt och få sova en hel natt i samma säng.

Den här bacillusken är väldigt rättvis av sig, eftersom den hoppat på oss allihop, samtidigt. Anton ser ut som ett litet spöke, blek och emlig med en tunn hinna av svett i pannan. Feber och hosta, ont i halsen. Och trött. Han ville följa med ut på en kort promenad i skogen med Zingo idag, men den fick bli kortare än kort eftersom Anton fick en sån hostattack att kräktes i mossan.
– Förstår du nu varför vi sa att du inte får gå till skolan imorgon?
– Nä. Eller…ja, jo okej då…

Men sin egen förkylning bryr han sig inte så mycket i just nu, han är mest orolig för Tuva. Jag tror inte att Anton riktigt har greppat förut hur svårt sjuk lillasyster faktiskt är och det är väl fullt förståeligt. Hur ska man kunna greppa något så stort och fruktansvärt när man är så liten? Men nu förstår han, och han är rädd. Att bli påmind om precis hur sjuk Tuva är, tycker han är extra jobbigt. Det blir många tårar, många frågor om döden. Och vi svarar, så gott vi kan. Och gråter tillsammans. För det är något vi har pratat om, ofta och många gånger. Tårar som vill ut, måste ut. Som jag sa i inslaget imorse ”starkast är man när man kan vara svag också”.

Sant. Sant.

Anton 10 år!!

Jag vet, länge sen sist. Men vi lever och har hälsan. Det har bara varit lite snålt med tid, ork och inspiration. Förkylning. Magsjuka. Behöver jag säga mer? Nä.

Men IDAG är ingen vanlig dag, för idag är det Antons födelsedag, Hurra Hurra Hurra!!!
Tänk va, han är ju snart stora karln! Och jag är för evigt 25, haha. Firandet idag har varit lugnt; sång, paket och önskefrukost idag (varm o’boy med marshmallows och en marmeladmacka till det, samma önskefrukost varje år), lite tårta på eftermiddagen, önskemiddag (tacos!), lite mera tårtfika på kvällen, massor med pussar och kramar och grattis.
Hasses faster och henne make kom förbi med en liten blomma, av den sort som alla 10-åringar uppskattar, en godis-kaktus (ni vet, man stoppar en halv gurka i en kruka, sticker den full i tandpetare och sätter godis på varje ”tagg”).

Dagens tårta var jag oskyldig till, den fick sonen levererad till dörren. Från Stockholm. Av Tilde de Paula! Fina, goa, underbara, varma Tilde! Tack för en jättehärlig eftermiddag! Gissa om Anton var nöjd?
Hon var här och gjorde ett litet återbesök, kika på nyhetsmorgon söndag nu i helgen vet ja!