Det är vad jag har roat mig med idag. Om och om och om igen. Idefix har fullkomligt fått pippi på att rymma. Ett tag lugnade det ner sig lite, men nu är han i sitt esse igen. Så fort där finns minsta lilla springa att smita igenom så försvinner han som en avlöning. Poff! Borta!
Han började tidigt idag, när jag gjorde morgontoilette på Tuva. Anton skulle ut och leka med en kompis och så svisch!
– Mamma, Idde rymde!

Gah! Fort få på Tuva en blöja, få ner henne i rullstolen och jaga vovve. Hasse fick ju ett trevligt uppvaknande.
– Hasse!! Hunden rymmer!!

Lite mer kitschigt än det klassiska ”godmorgon älskling”. Sen har Idde rymt mest hela dagen. När jag väl får tag i honom gör han sitt bästa för att se skamsen och oskyldig ut på samma gång, lägger öronen bakåt och gör ögonen jättestora och valpiga. Funkar inte. Matte är ilsk ändå. Sista gången fick jag hämta honom inne hos grannen. Anton lekte med två kompisar då, en pojke och en flicka, och när jag släppt ut hundarna på baksidan kom flickan in och upplyste mig.
– Vet du, nu är det bara en stor hund på baksidan. Den lilla gick.
– Va?!

Grinden stod öppen! Av nån anledning, strunt samma vilken. Vi är det enda huset med staket runt gården häruppe, så Idefix kunde ju ta sig hur långt som helst! Jag hann nätt och jämt in på grannens tomt när jag hörde hur de försökte få fatt i honom därinne. Åh, vad pinsamt!! Börjar tro att han är besatt, det lilla livet. Inte grannen alltså, utan hunden. Han drar som en vettvillig, nosgrimma funkar ju sisådär eftersom han ålar när han har den på sig. Måste försöka hitta en sele som passar (vi har provat oss igenom en bunt, men ingen sitter bra), för idag när vi gick kvällspromenaden var Iddes tunga blå. Kan aldrig vara bra. Hur kan en så söt liten voffsing vara ett sånt fullfjädrat monster?

Tuva mår bättre i alla fall. Lite. Hon lyckas sova mer sammanhängande på natten, men det tar ett tag att somna och när hon vaknar hostar hon så det låter som en hel avdelning på långvården. Idag har hon orkat stå lite i Teddy och testa de nya däcken. Tanken är att hon ska lära sig köra omkring själv i ställningen som ståskalet står i, men hon var lite skeptisk så här till en början. Pillade lite på däcken, men köra det väntar hon nog lite med.
Nu ropar lilla fjärilen på mig, bäst att hörsamma omedelbums. Puss å kram hela dan!

ja, det är vad Anton tänker skaffa sig när han blir stor. Häromdagen när jag stekte lunch åt honom så såg jag att fläkten var i desperat behov av att rengöras.
– Oj, det här får jag ta hand om när jag är klar med maten.
– Vaddå? undrade sonen.
– Fläkten, den måste rengöras.
– Det får min fru göra när jag blir stor!
– Jaså minsann? Vad ska din fru mer göra då?
– Hon ska tvätta, städa, laga maten och handla. Å diska.
– Haha, vad ska du göra då om hon gör allt det där?

Anton lutade sig tillbaka på köksstolen, kliade sig lite förnöjt på magen och förkunnade:
– Jag ska ligga på soffan och spela TV-spel. Och när gräset når till övervåningen så kanske jag klipper det. Kanske.
– Jaha ja. Men, ska du bo hemma då ända tills du hittar nån fru som ställer upp på allt det där?
– Näe, jag kan väl bo i en koja i skogen tills jag hittar nåt lämpligt.

Jag skrattade så jag höll på att pinka på mej! Killen är bara 7 år, men könsrollerna har han en jäkla koll på allra redan.

Tuva var heligt trött igår. Förståeligt, eftersom hon har snittat 3 timmars sammanhängande sömn ganska länge nu. Hon knoppar in sisådär vid ett på natten och sover till fyra på morgonen då slemhostan väcker henne. Jäkla skit-hosta. Och ingenting kan vi göra åt den. Vi får inte ge slemlösande, för det kan öka slemproduktionen så hon inte hinner med att hosta upp, och vi får inte ge hostdämpande för då kan hon sluta hosta alldeles och dra ner rubb och stubb i lungorna. Vatten, det får vi ge henne. Och näsdroppar. Klen tröst. Slemmet är alldeles klart, så det är förmodligen ett virus som spökar, så antibiotika hjälper ju inte heller.
Vi hade en passiv dag igår. På eftermiddagen rullade vi in i Tuvas rum för att leka lite, men då bröt hon ihop. Hon såg gåstolen och ståskalet.
– Miiimiiii!
– Vill du gå i Mini?
– Jaaa….buuuäääää!!! Teddy!
– Vill du stå i Teddy också?
– Jaa…buuäää!!!!

Hon ville så gärna men insåg att det orkade hon inte, varpå hon blev förtvivlad och brast ut i hulkande gråt. Så frustrerande när orken och viljan inte matchar. Vi tog med oss boklådan och gick ut ur rummet,  varenda leksak fick henne att gråta än mer för att hon inte orkade leka med dem. Tre gånger läste vi varenda bok i hela lådan. Det är ganska många böcker, kan jag tillägga. Sen tittade hon på mig med trötta ögon.
– Mamma. Ut!
– Ska vi gå ut?
– Ja.

Det fick bli en lång, skön promenad i vagnen. Det såg riktigt skönt ut, visst hostade hon titt som tätt men hon såg himla nöjd ut. Åka vagn, det orkade hon i alla fall. Det gäller att se möjligheterna, inte hindren!
Inatt har hon i alla fall sovit tungt och ganska lugnt från ett då hon somnade, ända till nio imorse! Kanske, månne, är det på väg att vända nu? Oh, vad jag håller alla fingrar och tår för snart orkar hon inte hosta mera.

Igår for kusin med sambo hem, han skulle vidare som imorse och cykla i Sälen. Låter trevligt. Trevlig, det har inte jag känt mig i helgen. Ett förlåt till mina gäster, jag måste ha varit världens trökigaste värdinna. Det tar liksom lite granna att sitta uppe länge med hostiga små fröknar som sedan vaknar okristligt tidigt för att fortsätta hosta. Jag lovar att vara mycket trevligare nästa gång ni kommer hit!
Igår kulminerade otrevligheterna med att jag fick köra Gustavsbergsbussen. Varför vet jag inte riktigt, kan man kräkas av trötthet? För jag mådde inte värst illa. Lite ont i huvudet, lite yr i bollen. Läste i Irenes blogg att hennes son hade rötmånadsmage, kanske var det just vad jag drog på mig?
Har just, väldigt försiktigt, käkat en macka. Var så grymt hungrig, men man blir ju harig också. Tänk om den inte vill stanna i magen? Snälla, snälla stanna där.
Jag får väl hålla mig lite passiv idag, men jag får sån städlust när solen skiner in genom fönstret.

Vet ni, nu har Tuva fått en ännu större glugg! Jajamensan, tand nummer två har lossnat! Oj oj, vad stolt hon blev. Det här måste ju visas för farbror Doktorn, helst omedelbums!
Just nu sitter lilla damen och retar gallfeber på storebror genom att köra i vägen för TV:n när han tittar på barnprogram. Tänk vad kul det kan vara att retas! Anton blir förstås oxtokig och backar bort henne ifrån rutan, varpå hon skrattar som en tok, vänder och rullar tillbaka. Ah, ljuva syskonkärlek.

Förresten Conny, du undrade om de fyrkantiga traktoräggen! Jag frågade Anton, och han berättade att i de fyrkantiga äggen finns det bondfruar. Dom kläcks mer sällan än bönderna. Så nu vet du!

Huga, vad hon är hostig, lilla fjärilen. Den bubblar i halsen och hon försöker hosta, men orkar sällan. Det blir bara de där långa, otäcka vrålen. I bästa fall en slem-kräka, men oftast rinner allt slem tillbaks ner i halsen igen om hon lyckats harkla sig lite. Jag är så maktlös! Vi bubbar och bär, torkar och tröstar, sitter uppe med henne, provar dränageläge. Imorse var det så jobbigt för henne att jag trodde lungorna skulle komma farande ut genom munnen när hon väl fick till en hostning.
– Bort! säger Tuva och tittar på mig med blanka ögon.
– Jag vill ta bort hostan, men jag kan inte gumman.
– Bort…

Men ett solskenssmil finns det ändå till övers! Igår kom min kusin med sambo hit, barnen fick paket. Tuva blev lyrisk när hon slet upp sitt paket och fann två klänningar! Oj, vilken lycka. Kläder! De skulle genast provas, ingen tid att förlora. Lite nya kläder piggar upp när man är lite hängig, för även om man mår som en tunna skit så hjälper det ju om man ändå kan se ut som en nyponros.

Vi lever! Förlåt, jag har inte bloggat på ett tag nu. Här kommer en kort uppdatering: Vi har varit ute och åkt, hälsat på Hasses kusin i Västerås. Jättemysigt! Lämnade datorn hemma, tog semester. Behövligt. Tuva har en infektion. Kräkpåsar, vaknätter. Apdrygt. Min lill-kusin är här i helgen (som för övrigt inte alls är så liten längre, vuxna karln). Alltid lika kul att ha dem här (han och sambon). Klockan är halv tolv. Måste försöka sova lite mellan Tuvas hostattacker. Får skriva mer imorgon. Puss å kram hela dan!

Tomas DiLeva!! Jamen finns det nån mer som han, så säg?
Vi var på konsert igår, i Smedjan (Stjärnsund). Första gången, där var riktigt gemytligt. Det var knökat med folk, de fick till och med sätta in en extra konsert med DiLeva eftersom suget efter biljetter var så stort. Anton och Tuva fick vara hemma med farmor och farfar medan vi for med Patrick och Kristin till Stjärnsund.

Alltså, han är ganska skum, DiLeva. Men på ett skönt sätt, och han vet om att gemene man anser honom vara ganska flummig. Det härliga är att han driver med det själv! Men om man lyssnar ordentligt på hans texter så är de ganska vackra, och djupa. Det är inte bara flum och trams om kosmos, där finns faktiskt ganska mycket att ta sig en funderare på. ”Vad kostar åsikten i fönstret där? Vem äger luften som vi andas här? Det mesta kan man köpa, men ingen kan köpa livet”. Sug på den du!
Han hade två fans som stack ut ur mängden igår. Den ena gick ganska lätt att identifiera som trogen anhängare, hon kom i lång vit skrud med trumpetärmar, jätteblekt blont hår och tindrande ögon. Hon satt hela konserten och klappade frenetiskt, viftade med händerna och nickade i takt så jag trodde hon skulle få nackskador. När Thomas klev in i smedjan flög hon upp som ett spöke från sin stol och slängde sig om halsen på honom. Anhängare nummer två hade jag aldrig kunnat gissa mig till bland en hög med människor. Han satt invid oss. Svarta jeans, svart tröja med nåt metal-tryck på, svart skärmmössa, långt tovigt skägg, ännu längre tovigt hår. Jag hade nog gissat på Hells Angels innan jag gissat på DiLeva… Han var helt hänförd, karln. Klappade, tjoade och med ett ” åh, den här är så bra” inför varje låt. Även han kramade Thomas när han kom in, sen kramade han Fredrik Swahn och ljudkillen också i ren glädjeyra.

Tycka vad man vill om DiLevas musik, det var himla härlig stämning i alla fall. Jag tror Tuva hade gillat honom, sång och musik och så hade han en vit klänning med regnbåge och fjärilar på. Jag tror att de två hade haft ett och annat att prata om!

Det har varit tråkväder idag, så jag fick bakryck. Först gjorde Anton och jag muffins med blåbären som vi plockade igår förmiddag, sen blev det biscotti, nöttoppar och kokostoppar av bara farten. På morgonkvisten fick vi en massa jordgubbar också av en kär vän som varit och plockat utanför Hedemora, så vi har verkligen kalasat hela dagen idag. Känner mig lite full i magen…men, ett gäng biscotti och ett glas mjölk ska väl gå att klämma ner innan jag kryper till kojs!

Ni vet de där vita sakerna som ligger på åkrarna nu när bönderna har börjat skörda lite hö? Igår fick jag lära mig vad det är, egentligen. Här har man hela tiden trott att det är ensilage som ligger i de vita balarna, men se det är ju helt fel! Anton och svärmor finurlade fram sanningen tillsammans igår när vi satt i bilen.
– Titta, traktor-ägg! sa farmor.
– Vad då? undrade jag
– Det där vita på åkrarna, det är traktor-ägg som traktorn lägger.
– Ja, och i dom är det okläckta bönder! utbrast Anton.

Jag såg för mitt inre öga hur de nykläckta bönderna kämpade sig ur plasten när det var dags, de var sisådär i 40-årsåldern och kröp ur ägget med blåstället på för att kila iväg och hitta sig en åkerplätt att bruka å en kossa att mjölka.
– Mmm, men dom kläcks liksom en i taget! fortsatte Anton.
– Jasså, varför då?
– Jo, du vet bondfrun är liksom samma hela tiden så det blir för mycket för henne om alla kläcks på en gång.

Ha ha ha, åh jösses vad vi skrattade! Tänk dig själv vilket kaos det skulle bli för den stackars bondmoran om det ploppade ut 50 bönder i ett svep. Ha ha ha!

Han är för härlig, min son. Vi blev lite oense i torsdags (om tv-spelet så klart) medan vi var solokvist hemma. Vädert var vackert och jag hade bestämt att vi skulle gå till affären för att inhandla det lilla vi behövde ha hem. Fortfarande irriterad snäste jag åt sonen när han kom med ett annat förslag.
– Mamma, det var längesen vi gick på utflykt. Du och jag och Tuva. Vi kunde ju bre några mackor att ta med.
– Nej! För nu ska vi gå till affären och sen…

Jag fick hejda mig lite. Som om affären skulle vara viktigare än att gå på utflykt i sommarsolen? Nä. Vi packade ner mackor, äpplen och saft och gav oss iväg på tur. Supermysigt! Vi gick förbi badplatsen och badade fötterna en lång stund innan vi gick vidare mot det egentliga målet som låg längre bort. Anton hittade en skatt på vägen! Ett flöte. Han bar detta flöte som om det vore en klimp av renaste guld! Vi kom aldrig riktigt fram till målet, för vi blev attackerade av myggor längs vägen. Så fort vi gick in i minsta lilla skugga så kom dom, i horder, och gick direkt till attack. Blä! Vi försökte att springa igenom skuggorna, men dom bet oss i alla fall. Tuva tyckte det var hysteriskt kul med springandet.
– Nu blir det skugga Anton, öka öka!
– Öööötaaa! skrattade Tuva.

Till slut blev det väl lite för roligt, hon glömde ju alldeles av att andas när hon skrattade så dant. Hon blev alldeles plommonlila och såg ut som att nu var det inte så roligt att skratta längre. Men så fort hon fått lite luft i lungorna brände hon av ett skratt till, och ett till och ett till.

Gääsp. Vi är lite trötta idag, det blev sent inatt. Anton drömde mardröm och kom ner till oss som satt vakna i vardagsrummet. Tuva hade fruktansvärt jobbigt med slem och kunde inte somna. Det låter så himla otäckt när man hör hur slemmet bygger upp sig och täpper till luftvägarna. Vi försöker locka henne att skratta när det blir för tjockt, för då kan det lossna lite. Ibland får hon till en hostning. När det blir för mycket slem får man lägga henne på mage med rumpan högt så det rinner ut genom munnen. Stackars lilla fjärilen. Det rosslar när hon sitter upp och så fort vi lägger oss med henne täpper det till. Skitdrygt. Strax efter ett inatt lyckades hon somna, då lugnar det ner sig lite för en stund.
Håll alla tummar för att det inte är någon infektion på gång, det räcker så bra med bara slemmet.

Men hon är en glad skit i alla fall. Imorse hälsade hon pappa godmorgon med världens smil och ett:
– Hällåoo bäjbäj!

Och varför kan jag inte byta kanal? Svaret är enkelt: hon är lika galen i choklad som jag är! Just nu sitter jag här och dreglar medan hon bakar brownies, chokladpavlova och kladdiga chokladmuffins. Herre min je, va gott det ser ut! Och så heter ju programmet Leila Bakar, så skulle hon sluta baka så bidde det ju ett ganska innehållslöst program. Sprang ut i köket för att hitta nåt lika gott att knapra på medan jag tittade…det blev en knäckemacka. Exotiskt. Verkligen. Vi hade chokladbollar också, såna där köpta, men det är fusk-choklad. Funkar inte. Gills inte. Ska det vara choklad så ska det banne mig vara CHOKLAD. Det är skillnad det! Måste nog bunkra upp med recept och ingredienser imorgon.

Idag har den härliga solen varit här! Hela dan, inget regn! Wunderbar. Vi steg upp med tuppen, eller ja, strax efter honom då, för att göra oss iordning för en tripp till Falun. Dags för besök hos Tuvas hjärtläkare! Hon gillar det inte nå vidare, man måste ligga lite stilla medan läkaren gör ultraljud och sen kommer en sköterska och klistrar på de där otäcka elektroderna för att ta ett EKG. Tråkigt, tråkigt. Jag tror bara att det är Dr Brandberg som kan få henne att le igenom ett helt besök, men så är hon alldeles särskilt förtjust i honom också. Lite lön för mödan fick hon i alla fall, för när man har varit duktig hos EKG-sköterskan får man välja en ring! Ingen fånigt litet klistermärke som alla andra avdelningar har, utan en tjusig, guldig ring. Tuva valde en ring med en orange blomma på. Urtjusig blev hon och höll upp handen när vi gick ut, så att alla kunde se ringen ordentligt.
Från sjukhuset styrde vi kosan mot centrum, Anton skulle äntligen få hämta sina nya glasögon. Oj, vad snygg han blev! I båda paren, för vi köpte ju två. Så att det finns ett i reserv nästa gång glasögonen trillar i sjön eller försvinner i skogen. Sen for vi till Stugknuten och våldgästade lite. Det finns en lekpark alldeles nära kontoret som vi gick förbi innan vi for hem igen. Där finns gungor och klätterställningar och såna där ställningar som man brukade hänga knäveck i när man var liten. Anton provade med hjälp från Hasse, sen kunde inte jag motstå att prova jag också. Jag minns ju hur lätt man svingade in benen mellan armarna, klämde ihop knäna och hängde upp och ner. Gungade lite fram och tillbaka, ritade i sanden för att slutligen sätta händerna i backen och graciöst släppa taget med knäna å landa på backen. Så jag tog tag i stången och svingade med benen, varpå jag höll på att tappa taget och dimpa ner på ändan i sanden. Märkligt…jag minns inte att det var så tungt att bara hänga i armarna? Det gick då rakt inte att svinga upp benen mellan armarna, jag fick lirka upp ett i taget och var nära att trassla ihop armar och ben. Jahapp, men hänga klarar man väl fortfarande, jag är ju inte ens 30! Släppte taget med ena handen…kände hur benen nästan började krampa medan jag sakta sakta tappade greppet med knävecken… Jag släppte aldrig båda händerna, smidigheten må ha gått förlorad men en viss sjävbevarelsedrift har man ju lagt sig till med. Jag som skulle visa Anton hur lätt det var, och att det varken var farligt eller läskigt. Men efter min lilla uppvisning var Anton fullt överygad om att det var både fruktansvärt och livsfarligt.

Jag ska inte klaga mer om myggen, för jag har sett bilder ifrån Gysinge. Fy sjutton! Jag hade rysningar en lång stund efter att reportaget var slut, det är ju fullkomligt omänskligt! Folk kan inte vistas utomhus, för då blir de formligen attackerade. Då kan jag ju bara tänka mig hur det är, här hemma flyger myggen med truten först och sticker innan de ens hunnit sätta sig. Hur ska det då inte vara i Gysinge, där myggorna kommer i stora moln och går till attack? Hugaligen!

Nu måste jag gå och pyssla om Anton lite, de har varit ute (bland myggen) i skogen och plockat svamp. Han lyckades ramla rakt i ett snår med brännässlor! Aj aj aj. Här behövs lite blåsa-på-händer och tycka-synd-om-kramar.

Tänk, idag har vi varit gifta i prick 7 år! Det är länge det, fast det känns som om åren går fortare än man hinner med att registrera. Puss på dej på våran dag, älskade Hasse.

Vi har firat bröllopsdagen med att åka till Orsa Grönklitt tillsammans med ungarna och deras all-time-favvo: Barkis!
Tuva var ju störtnöjd i lördags när Barkis kom, mormor var här och farmor var här. Favorit-fest! Men efter att ha funderat en liten stund kom hon på att för att det skulle vara helt perfekt så saknades ju morbror. Gud, vad hon tjatar om morbror. Du får nog ta och pallra dig hit igen, brorsan, för Tuva har abstinens!

Björnar var det ja. Vi har tittat på stora björnar, större björnar, mindre björnar och vita björnar. Mäktiga djur! Och mäktig lutning på hela parken vill jag lova. Tur att vi var tre vuxna som kunde turas om att skjuta vagnen, vadmusklerna fick vad dom tålde och lite till. Mest nyfikna var vi på isbjörnarna, men det var mer plågsamt än imponerande att se dem. De låg där och flämtade å pustade, för varma för att orka med just nånting. Till och med Anton tyckte att de såg plågade ut! Brunbjörnarna, som ju faktiskt var i ett mer naturligt habitat, var det desto mer fart på. De lekte, gnavde och badade. Ovanför dem fanns en lång ramp med staket man kunde gå ut på, med små fönster för de kortare människorna att titta igenom. Jag körde fram Tuva till rutan, men jag var osäker på om hon kunde se björnarna. De var ju neråt, och Tuva tittar mest framåt och uppåt. Men så blev hon alldeles stel av lycka helt plötsligt och utbrast:
– Titta! Bada!!

Mycket riktigt, en björn hade klivit ner i vattnet och plaskade för glatta livet. Oj, vad glad hon blev när hon fick syn på den. Sen såg hon att det fanns ännu fler björnar därnere, och alla hade nåt tok för sig. En slängde omkring med apelsinskal, en annan grävde och krafsade i en håla. Isbjörnarna såg hon också, sen vi stått vid staketet en stund. De rörde sig ju nästan inte alls, och då är det svårare för damen att få syn på dem.
– Ser du nåt Tuva?
– Hund! Öra!

Just precis, den vita ”vovven” rörde på örat. En björn, vad är det? Tuva har ingen aning om vad björn är för nåt, så vi körde på hennes kända referensramar och kallade dem för hundar. De var lika roliga att titta på ändå, oavsett vad de kallades. Roligast var nog ändå att få en gose-björn i souvernirshopen. Anton valde en stor vit isbjörn och Tuva en mindre brunbjörn som hon brottades med i bilen hela vägen hem ifrån Orsa. Den fick heta…Björn. Fantasifullt va? Antons isbjörn fick namnet Sötis Gosis Kramis, tilltalsnamn Gosis. Den ligger nu tätt intill sonen som ligger och snusar i sin säng efter en lång spännande dag.

Hemkomna igen efter ett dygn i paradiset! Så här vackert var det på rummet när vi kom; skumpa, frukt, choklad och blommor på rummet. På sängen låg fluffiga handdukar, med en ros på varje handduk. Mäkta romantiskt.
Fikabuffén stod uppdukad och väntade på oss med kaffe och äppelpaj, moussetårta och nån slags supersmarrig nötkaka i muffinsform. Efter fikat blev det en promenad på det vackra området, det ihållande regnet kom av sig och solen tittade fram. Jag kan varmt rekommendera ett besök på Högbo Bruk, även om man inte sover över där. Själva området är betagande vackert! Där finns mängder med bodar att besöka där diverse hantverkare huserar, smeder, glaskonstnärer, textildesigners och mycket mycket mer. För barnen fanns en enorm och spännande lekpark, djur att titta på och mata å en minigolfbana.

När vi promenerat länge och väl och insupit lugnet kopplade vi av med ett härligt bubbligt bad och lite skumpa innan middagen. Och vilken middag sen! Den var i världsklass! Som aptitretare serverades en tartar (rå köttfärs), jag avskyr rå mat men det där var rent himmelskt. Den var så välkryddad att jag glömde av att den inte var tillagad, jag hade kunnat äta en hel kastrull av det där!
Förrätten blev Jämtländsk Röding med nässeldaller (som en lite tjockare soppa) och vaktelägg, alltihop i sällskap av ett gott vitt vin (jag avskyr vitt vin, men följde kyparens rekommendation och det var supergott till fisken). Varmrätten var lamm, både sadel och bringa tillagade på olika sätt, ackompanjerat av kronärtskocka, ruccola och vitlökskräm. Himmelska njutning, vad gott det var! Till det ett rött vin som fulländade den kulinariska upplevelsen.

Dessertbordet och ostbrickan var oändliga, jag trodde jag skulle spricka (man har ju inte omdöme nog att bara ta lite av det goda). Till kaffet tog jag en god liten cognac och Hasse provade den omtalade svenska whiskyn från Mackmyra. Oj, vilken dag!

Idag promenerade vi ännu mer på området och passade på att besöka Björk & Berries, ett doftdesigncenter som utgår helt och hålllet från naturliga råvaror. Jag köpte duschcreme och bodylotion med doft av lingon och doften kommmer från just lingon, inget konstlat kemikalietjofräs. Därinne kunde man ha gått och luktat i timmar!

Fast jag är lite klen idag. Alltså, vi hade världens bästa kypare, men hon kunde ju ha frågat om vi verkligen menade allvar när vi beställde in en hel flaska vin till huvudrätten… Alltså, jag är inte så bra på det här med alkohol. Först skumpan på rummet, sen blev det två glas rödvin, sen vitt vin till förrätten och så en hel flaska rött till huvudrätten. Och så en cognac som spiken i kistan. Jag missade den enorma frukostbuffén, jag som älskar frukost. Jag kan klara mig utan både lunch och middag om jag bara får frukost. Hasse var snäll och sa att jag fått migrän när receptionisten undrade om inte frun också skulle äta frukost. Gud, vad pinsamt. Men jag är kvinna nog att stå för mina misstag, jag erkänner att jag är bakis.

Världens underbaraste, finaste mormor har hållit ställningarna här hemma. Vad gjorde jag väl utan min enastående mamma? Tack snälla, fina goa du för att vi fick åka iväg. Och jag var faktiskt inte orolig en endaste gång! Visste att mamsen klarar biffen och lite till. Puss på dej lilla mamma, jag älskar dej!