månadsarkiv: januari 2013

Konsten att göra lite mindre

Den konsten börjar jag bemästra nu. Att göra lite mindre. Vet inte om det beror på att man blivit gammal och klok eller om det månne kan bero på att det bor någon i min mage som kräver sitt av min energi. Kanske en kombination?
Jag är inte världsbäst på att ta det lugnt. Har inte varit, i alla fall. Under mina tidigare graviditeter har jag liksom inte velat slå av på takten och lyssna på kroppen, utan farit fram som en furie i alla fall, kosta vad det kosta ville i form av trötthet och värk. Den här gången är jag lite mer avslappnad. Jag jobbar ju halvtid på förskolan och Tuvas assistent jobbar heltid här hemma, vilket innebär att en stund varje eftermiddag är jag alldeles ledig. Varför inte spendera den stunden under en filt, med en god kopp te bredvid mig och en bra bok i händerna? Det är inte riktigt likt mig, i normala fall skulle jag använda varenda sekund till att göra något produktivt istället; tvätta, städa och gärna hinna träna lite också. Men jag har kommit på att det gör inte så mycket om jag tar tvätten lite senare, inte dammsuger varannan dag och eftersom jag inte kommer springa någon halvmara inom en överskådlig framtid kan jag med gott samvete ligga kvar där under min filt. Fly in i böckernas värld en liten stund och njuta av det lilla liv som sparkar och lever rövare så fort jag blir stilla för en liten stund. Livet går liksom inte i repris, så det verkar bortkastat att skynda sig igenom det istället för att ta det lite lugnt och njuta.

En familjemedlem som tar det lite för lugnt är Tuva. Hon är trött, och har varit det länge. Vi minns inte riktigt när det började, men det var före jul nån gång. Hon är liksom inte normalt trött, som hon kan bli efter en dag i skolan eller ett pass på hästryggen. Nog för att vi sett henne trött förut, men då har det antingen varit uppstarten till en infektion eller sviterna av en sådan. Men det här är ingen infektion. Ingen feber, ingen hosta, inget slem. Vi har varit hos farbror doktorn och tagit alla prover han kunde komma på för att se om något var på tok i den lilla tösakroppen. Men alla prover såg bra ut.
– Det var väl skönt att höra? sa läkaren som ringde upp och lämnade provsvaren (inte Tuvas ordinarie läkare, utan en annan trevlig kis).

Tja…både och. Skönt att alla värden är som dom ska, men varför i hela friden är hon då så trött? Och håglös? Ja, klart att man blir rätt håglös av att vara trött hela tiden, men ni förstår hur jag menar. Det är rätt läskigt. Träskmonster-läskigt faktiskt. När hon vaknar är hon oftast fortfarande glad som en lärka och har pigga ögon, men efter bara nån timme eller två början den trötta dimman lägga sig. Helst av allt vill hon bara sitta och slö-bläddra i en bok eller tidning. Eller bara sitta utan att göra något alls. Assistenten gör ett toppenjobb och försöker aktivera Tuva så smått i alla fall, med lek på mattan (ett fiffigt sätt att väva in sjukgymnastik och stretching i leken), rita, måla, jobba med iPad och sånt. Och åka till skolan förstås. Men den där tröttheten gnaver oss… Vi försöker att inte tänka för mycket, utan bara vara. Ta varje dag som den kommer. Men det är svårt. Kan inte riktigt få tyst på den där lilla rösten i bakhuvudet som viskar om ett möjligt skov, att det faktiskt kan vara Herr Leigh som visar sitt fula tryne efter att ha hållit sig passiv och undangömd så länge… Vi kan bara vänta och se. Fortsätta ta vara på varje dag, skratta ofta och älska varandra mycket.

Carpe diem.

Kropp och knopp

Tja, de tu är ju inte alltid helt överens. Kroppen och knoppen, alltså.
Jag får väl vackert erkänna att det där med träning har legat på hyllan ett tag. Ungefär sedan vi åkte till Rhodos… Den goda tanken var ju att komma igång igen när vi kom hem, men först bet latmasken mig i en vecka eller två. Sen började jag må alldeles pyton och vara zombie-trött (jag var nästan övertygad om att jag dragit på mig nån mysko sjukdom i utlandet innan jag fattade vad det handlade om) så då blev det ingen träning på flera månader. Så idag, fick jag nån form av ryck.

De senaste dagarna har orken återvänt, vilket känns helt underbart. Idag började jag inte jobbet förrän 12, så under förmiddagen hann jag städa, tvätta lite, ta en skön men isande kall hundpromenad (-20 grader ute!), svänga ihop en god lunch och planera middagen. Efter jobb, matlagning och disk var jag fortfarande pigg (!) så när Hasse åkte iväg på badminton kände jag att jag också ville träna. Och zumba är ju precis hur roligt som helst!
Sagt och gjort, fram med dvd:n och träningskläderna. Ungefär här blev kropp och knopp lite oense. Knoppen kom bara ihåg hur kul det är att dansa zumba, och den där sköna nöjda känslan när man svettat sig igenom ett 50-minuterspass. Kroppen, däremot, var fullt medveten om att den är gravid i vecka 22 och kanske inte lika rapp och smidig som den var tidigare. I 20 minuter av stelt hoppande och skuttande, ackompanjerat av ett pipigt flåsande som hade gjort astmaorkestern grön av avund, vann slutligen kroppen och den segtänkta knoppen fattade galoppen.

Det får nog bli långpromenader istället. Möjligen motionscykel, eftersom jag inte behöver uppbåda mer hjärnverksamhet än att jag klarar av att trampa ner en fot i taget. Eller nån av de där dvd:erna jag köpte så fort jag insåg att jag var gravid. Mammayoga och FitMama. Jag tyckte dom var hejdlöst fjantiga när jag tittade igenom dem första gången, men jag börjar nog inse att de ligger på en väldigt vettig nivå…

Just nu sitter jag uppkrupen i soffan, framför en sprakande brasa. En snarkande vovve vid mina fötter och en trött liten Fjäril bredvid mig som efter 60 minuters kämpande slutligen lyckats orma sig ur nattortoserna. Känns också som en väldigt vettig nivå på aktivitet just nu. Kanske att jag släntrar ur i köket och hämtar den där apelsinen som ligger och frestas i fruktskålen. Eller så väntar jag tills Hasse kommer hem igen, så får han bära hit den åt mig. Hihi.

 

Familjen Krogh presenterar stolt…

…fröken Lovisa Kristina Johanna!!!

 Lovisa

Japp, där har ni henne! ”Gullefjun”. En liten tösabit, tänka sig va?
Nu har både hon och jag satt fart med tillväxten, så nu går det inte att ta miste på att det bor någon därinne i min mage. Mysigt!
Jag är nu inne i graviditetsvecka 22 och har tagit mig förbi den första trimestern med trötthet, illamående och ruskiga humörssvängningar. Nu är jag bara trött, haha.
Lovisa sparkar så det både syns och känns nu, men än så länge är det bara Hasse och Anton som fått bevittna Lovisas träningspass. Kommer någon annan och lägger dit handen ligger hon blickstilla och vägrar så mycket som vicka på en tå. I och för sig kan det bero på att hennes mest intensiva träningstider infaller efter klockan 21 på kvällen och då brukar det inte vara hävligt mycket folk här hemma.

Just nu sitter jag vid frukostbordet och laddar för att städa ut julen. Tror det kommer behövas ett par, tre koppar kaffe till innan jag är redo för det. Minst. Men solen skiner mot en blå himmel och gör sitt bästa för att motivera mig att sätta igång så det ska nog gå vägen!