månadsarkiv: februari 2008

En sällsynt dag!

Ingen har väl missat att det är Sällsynta Dagen idag? Jag höll på att missa det själv, det var min mor som upptäckte det igår och tipsade mig.En utmärkt idé tycker jag, vilken dag kan vara bättre för att uppmärksamma sällsynta diagnoser än just den mest ovanliga dag vi har, skottdagen?!

Nästa år får jag ligga lite mer före i planeringen så man kan slå ett slag här i Långshyttan för alla med sällsynta diagnoser. Eller förresten…jag har ju tre år på mig att förbereda ett jippo juh….kan ju kanske ställa till med ett hejdundrande kalas!

Allting har varit lite Sällsynt idag tycker jag. Anton till exempel, har varit på sällsynt dåligt humör. I och för sig har han sovit jättedåligt i tre nätter (vilket innebär att mamsen och pappsen också sovit jättedåligt i tre nätter) så vi var väl inte heller på vårt bästa humör. Vi tog vår dagliga promenad runt sjön, under sonens idoga gnällande. Lite muntrare blev han dock vid lunchen när han slapp äta super-kryddig wok-soppa och istället fick avnjuta frasvåfflor med sylt och vaniljglass! Sen kom både farfar och faster Mona (hasses faster) över på en kopp Sällsynt kaffe. Alltså, det var vanligt ICA-kaffe, men just idag är ju allting sällsynt! Vi bjöd till och med på en sällsynt god Felix-bulle.

Sen bar det av till den stora metropolen Hedemora för Anton ska på kalas imorgon så vi skulle shoppa present, fast det hade han inte lust med just idag. Han tyckte att jag lika gärna kunde åka själv, för mammor var ju så bra på att välja presenter. Efter lite tjaffs åkte han väl med ändå, vi åkte hela familjen. När presenten var inhandlad undrade sonen med rådjursögon om vi kunde äta på McDonalds idag. Det ingick inte alls i min dagsplan, men jag sa att vi får väl se. Lite flexibel kan man ju vara ibland. Sen fortsatte Anton fråga ungefär tre gånger per minut om vi skulle käka hamburgare, varpå trötta mamman lackade ur men försökte hålla en sansad ton.

– Anton, nu har du frågat en gång. Nu får du vara tyst en stund, så ska jag fundera på saken. Vi får se. Först ska vi handla klart.

Då böt sonen taktik och övergick till att fyra gånger per minut säga:

– Mamma, vi får väl se då…om vi ska äta på McDonalds. Om jag är tyst och inte tjatar, då finns det väl en chans va?

Föreställ er att höra det som ett mantra i över 45 minuter. Man blir lite less…den sansade tonen försvann. Mamman blev oxtokig och konstaterade att nu blev det minsann ingen middag på Donkan, för det var ett sånt jädra tjat. Då tog sonen till det tunga artilleriet, tårarna med ihärdiga snyftningar i varierande tonläge. Det gick från tyst snyftande till hysterisk gråt, så i väntan på vår tur i biltvätten var jag tvungen att lyfta ut honom ur bilen så Hasse och Tuva fick vila öronen lite från:

– Jag viiiiill äta på McDonalds….snyft, snörvel. Jaaaaag viiiiiill ääääätaaaa på McDonaaaaaaalds!!!

Till slut var han alldeles svettig och orkade inte gråta mer. Vi delade på ett äpple där i kylan och jag pustade ut och såg dusten som över. När sista tuggan var svald sa han lugnt och sansat:

– Jag vill fortfarande äta på McDonalds.

Ja, herregud. Det är sant som det sägs, att de gråa håren får man av sina barn. Tur att jag är rakad, så de gråa håren inte syns så bra! Det blev middag hemma i alla fall. Ugnsbakade rotfrukter med buschetta, serverat med en spenat och ruccolasallad med hallonvinäger. Fast det skulle Anton inte ens äta under dödshot, så han fick potatisbullar och lingonsylt.

På söndag är det Vasa-loppet! Vi hade tänkt åka upp och kolla på det, bo hos bekanta i Mora och bara mysa hela helgen där. Men Anton verkar ha en ruggig förkylning i antågande, det låter som om bihålorna fylls upp för varje dag och Tuva har börjat nysa mycket så det blir nog en lugn hemmahelg. Vilket inte heller är fy skam förstås!!

Nu ska jag försöka mig på att ladda upp lite bilder i galleriet och med min tekniska kompetens kan det bli ett Sällsynt intressant uppdrag. Önska mig lycka till!!

Nej, nej, nej!!

KonstnärSå har mamma sagt heeeela dagen till mej. Hela tiden. Ingenting fick jag göra!

Jag fick inte kasta havregrynspåsen på golvet, jag fick inte ens vara i skafferilådan, inte heller fick jag kasta mammas termosar i golvet (det är så spännande, alla låter olika när dom landar på klinkern), jag fick inte borsta håret med toalettborsten, inte kliva ner i badkaret (jag ville ju bada ju…fast där inte var nåt vatten), inte dra hunden i öronen, inte öppna lådan där mamma har köksknivar, inte rita med maten på bordet (det blir sååå fina mönster av laxgryta). Det var bara nej, nej, nej!!

Fast jag har ju haft kul också, det har jag varje dag. Det var jätteroligt att räkna vovvens tänder till exempel. Han låg alldeles stilla och viftade på svansen när jag lyfte hans läpp och började räkna tänderna. Fast jag kan ju bara räkna till ett…men det var kul ändå! (Tills mamma sa att man inte får pilla hunden i munnen sådär, även om han verkar gilla det). Och så har jag ritat idag också, en jättefin teckning till mormor och morfar som är förkylda. Lite konst piggar alltid upp vet ja!

Så har jag övat på nåt jäättesvårt!! Att ta på sig ett par byxor. Det var mammas idé, när vi bytte blöjan på min lekmatta. Så tyckte hon att jag skulle försöka själv att få på byxorna. Ha! Lätt som en plätt! Trodde jag i alla fall…det ser ju så lätt ut när andra klär på sig. Man bara stoppar ett ben i varje hål, drar upp byxorna över rumpan och häppa! Så är det klart! Själv höll jag på i en kvart innan jag fick i ett ben. Sen när det andra skulle i, så åkte det första ur. Jag välte, rullade runt, stod på näsan, fick båda benen i samma hål…och skrattade som en galning under hela proceduren. Jag begriper inte att ni vuxna kan se så trumpna ut när ni drar på er kläderna, det är ju hysteriskt kul att klä sig!! Efter 25 minuter hade jag lyckats få ett ben i varje hål, nu återstod bara att få byxorna över blöjan. Och så satt dom förresten bak-och-fram…men jag ska öva mer imorgon tror jag. Om jag inte har skratt-värk i magen!

Zingo i tröjaAnton han var inte så pigg idag, huvudvärk stackarn. Så han grät…och inte blev han gladare för att jag försökte prata med honom. Jamen, han svarade ju aldrig så jag fick ju skrika för att få kontakt. Då blev han både arg och ledsen för att det gjorde ont.

Vet ni vad mamma gjorde för tok idag? Klädde på Zingo en T-shirt! Oj vad han slokade med öronen, tror inte han gillade det. Eller så var det bara inte hans färg…han klär nog bättre i rött, eller varför inte rosa!

Modelejon!Jag hittade nåt som jag klär i idag!! Anton fick en hatt av moster Mona som varit i Thailand, men han visste inte riktigt när han skulle ha den på sig sa han. Men hallå?!!! En hatt!! Det kan man ha när som helst och alltid!! Jag bara älskar hattar, alla huvudbonader faktiskt. Ju fler desto bättre, och färg ska det vara! Jag fick låna hatten, den var kanske en 6-10 nummer för stor men vad gör det? Hatt är alltid hett!!

/ Tuva

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Ja, jag började upp som en sol. I lördags.

Barnen vaknade osportsligt tidigt, Anton var sugen på frukost klockan 05.15, Tuva kvittrade glatt ”mojjon” (godmorgon) strax före sju. En normal lördagsmorgon vaknar sonen sådär vid 06.30 varpå han och jag myser vid frukostbordet en stund för att sedan förflytta oss till soffan. Där kurar vi ihop oss under en filt, han tittar på Nickelodeon medan jag tittar under ögonlocken tills Tuva vaknar vid åtta ungefär. Men så var alltså icke fallet denna lördag. När klockan var 08.00 hade vi alla ätit frukost, gjort morgontoilett, fått på oss kläderna och gått ut med hunden. Det var ett strålande väder om än lite blåsigt, så jag tog och städade bilen när vi kom hem från promenaden. Så här i efterhand undrar jag om grannarna uppskattade att jag drog igång dammsugaren ute på uppfarten så dags på en lördagsmorgon…

Strunt samma, bilen är ren och luktar som ny inuti (några droppar såpa i ljumt vatten, torka på allt som tål att torkas med fuktig trasa så luktar bilen nystädat länge och väl). Utsidan är ett annat kapitel, den är fortfarande smutsgrå. Men det är också en färg, förstås.

Jaha, bilen var färdigstädad. Kommer in, klär av mig och upptäcker att huset är lika skitigt som bilen var! Fram med dammsugare och dammtrasa, städa och feja! Klockan 12.15 hade jag så även städat huset (ja, undervåningen i alla fall) och gjort lunch. Jisses vad huslig och energisk jag kände mig! Efter lunch är det heligt att köpa lördagsgodis, får inte förbises eller senareläggas. Eftersom det var så vackert väder promenerade vi till affären och tillbaka (under sonens milda protester, dom är alltid milda när det vankas lördagsgodis). Väl hemma igen satte jag igång att tvätta och motionscykla parallellt, fem maskiner och trettio minuter på cykeln. Jag var så uppe i varv att det kändes som om jag gick på otillåtna substanser!

Men säg det energi-ryck som varar för evigt. Vid middagen gick jag in i totalt paltkoma, upp som en sol och ner som en pannkaka! Ett stycke melodifestival och en påse lördagsgodis senare var jag inte ett dugg piggare. Men se, redan på söndagsmorgonen var speed-varianten av Ida tillbaks igen! Långpromenad (5,6 kilometer) med hela familjen, dammsugning, mera tvätt, golvtorkning…puh! Det höll i sig till middagstid igår också. Sen kom det inte tillbaks nå mer…sitter här, som en pannkaka i soffan. Eller mer som en bulldeg…som jäser ut i hela soffan. Bulldeg ska jäsa under bakduk va? Nämen titta här…en filt…det får duga. Jag tror jag ska dra den över mig och jäsa i 30 minuter…

Bullar

En härlig dag!

Anton på utflyktHå hå va de blåser i träna ida’!

För det gör det, blåser som tusan. Och på backen ser man bara is och asfalt, ingen snö. Idag har vi varit på utflykt med dagis, en riktig ute-dag! Vi gick redan klockan nio, i ett långt och ståtligt led. Med frukt, festis och korv i packningen. Och så en egen liten matsäck förstås, den är viktig. Det är liksom det bästa med hela utflykten, att få kika i smörgåsboxen vad mamma stoppat ner för gott den här gången. Idag hittade jag en risi-frutti, en liten burk kex, en festis och en termos med varm oboy. Mums! Vi fikade så fort vi kom fram. Fast vi kom ju inte riktigt hela vägen fram förstås. En av mina fröknar åkte på rumpan, för det var bara is på stigen där vi gick. Då bestämde fröknarna att vi skulle ha vår utedag där, precis där fröken trillade (fast inte just på isfläcken, utan i gräset bredvid). Lunchen var minst lika god som matsäcken, grillad korv med ketchup, invirad i tunnbröd!! Det är så gott att äta ute, korv är det bästa då!

Ända till klockan ett var vi ute, det ni. Det blåste så det stod härliga till, men vad gör väl det när solen skiner. Det finns inga dåliga väder, det lärde jag mig på I Ur och Skur Vinbärsgården när jag gick där. Det finns bara olika väder. Klockan ett hämtade mamma mig, så åkte vi till vårdcentralen. Mitt bandage runt gipset började bli lite…tja, snuskigt faktiskt. Så en sköterska bytte det åt mig. Jag passade på att fråga om hon hade nåt färgglatt, eftersom jag skulle på disco och allt. Så jag fick ett urtjusigt rött bandage, passade perfekt till den röda sprayen som jag hade i håret på discot!

Det är så himla kul på disco, synd att det bara är en gång om året. Det är min avdelning på dagis som fixar disco varje år. Ikväll fick vi hamburgare, chips, popcorn och läsk. Jag hade sååå ont i magen när jag kom hem, men det var det värt. Dansade mycket gjorde jag också, med min bästis och en tjej som jag brukar leka rätt mycket med. Störtkul. Men vet ni, nu är jag så himla trött att jag lär krypa till kojs. För imorgon är det lördag, ni vet väl vad det innebär? Gooodiiis!!!!!

Tjing!

/ Anton

Men hallå, jag då?! Ska inte jag få berätta nånting va? Jag har ju också vart på utflykt idag, i solen. Vi småttingar var bara med till elva, men vi hann ha mycket kul ändå! Först fick vi käka upp vår matsäck. I min var där kanelbulle (som mamm fick dela i pyttebitar till mej) och festis. Jag gillar inte festis, men det var en fin gul förpackning. Tuva i solenHade inte tid att fika värst mycket, jag ville upp och leka! Först gick jag runt och kikade på all snö med mamma, sen bytte jag mamma mot en fröken och gick å kollade in alla vinterblommor. Det gick att plocka en riktigt fin bukett med gräs och vinterblommor, men den var så stickig att hålla i så jag lämnade den där i snön istället och lekte lite med en kompis. Jag hade ju inte alls lust att gå hem när mamma sa att det var dags, men det var tur jag följde med för då fick jag ju träffa Sten!

Det var en farbror här idag och satte en stor mackapär på väggen som blåser luft omkring sig. Luff-luff-pum eller va mamma nu sa att det hette. Men den där Sten, han var trevlig han. När han drack kaffe fick jag sitta i hans knä, och så fick jag krypa omkring och kolla när han skruvade upp mackapären och drog sladdar.

Igår var jag och simmade! Jag bara äääälskar mina hab-sim, det är så kul att träffa dom andra barnen i gruppen, skvätta vatten på fröken och jaga plastleksaker i poolen. Och så är det så varmt och skönt i vattnet! När vi ska gå upp brukar mamma och jag springa in till duscharna, det blir så kallt att kliva ur poolen!

Har fiskat idag åsså, fick ett spö av farmor igår. Och ett pussel, så om man svingar med spöt ovanför pusslet, så fastnar det en fisk. Poff! Jätteskojjigt!

Jag är åsså lite trött, som brorsan. Vaknade ganska tidigt imorse, jag liksom kände att det var nåt i görningen. Och jag hade ju rätt, det var ju utflykt på gång! Tror jag ska släpa fram en termos och en plastburk imorgon bitti också, så kanske mamma förstår att jag vill göra utflykt igen!

Kjam kjam från en trött liten prinsessa!

/ Tuva

Rackarns kattlucka!

Vicken underbar dag det har varit idag! Solen har skinit och fåglarna kvittrat från morgon till kväll!

Vi tog en långpromenad runt sjön imorse, mamma och pappa å Zingo åsså jag. Fast jag satt och glassade i vagnen förstås. Lite långt att gå med så korta ben! Jag hade fullt upp med att hejja på alla vi gick förbi, å visa mina nya fina vantar. Efter lunch gick vi ut och lekte, mamma och jag. Jaga lekte vi, jag sprang och mamma sprang efter. Sen lekte jag postbil, fick till och med hämta posten ur postlådan och köra in den till pappa!

Det var himla hårigt på golvet idag, det såg jag när jag satt och lekte. Men vet ni, då stod ju dammsugaren där, så jag tog och dammsög lite. Mest på mina byxor, för där satt massor med hundhår. Så kröp jag iväg en bit, och vips behövdes byxorna dammsugas igen! Jag hade att göra ett bra tag kan jag säga!

Håriga byxor

Vi har varit och hälsat på hos Kristin och Patrick också, det gillar jag. Dom är så myysiga! Jag gillar att busa med deras minsting, Dennis. Fast han är ju inte så liten längre, han fyller ett snart. Han och min knapp fyller år på samma dag, för han föddes när jag opererades! Vi har skoj när vi leker tycker jag. Jag tar hans grejer och så kommer han efter, världens bästa lek.

Kristin har katter, jättesöta kissemissar. Dom har en egen dörr också, i dörren till tvättstugan. Den var så liten och så söt att jag måste pilla lite på den, kanske nån av katterna skulle se min hand och komma för att leka med mej? Så jag pillade in fingret, tryckte kattluckan framåt och…fastnade. Den rackars kattluckan sög tag i mitt finger och ville inte släppa.

Jag försökte dra ut fingret, sen försökte jag rulla på golvet så det skulle lossna men inget hjälpte! Mamma såg att jag satt fast och sa åt mig att sitta still medan hon lirkade ut fingret. Men hallå, försök sitta still när en kattlucka biter dej i fingret så får du se hur lätt det är! Det gick inte att lirka ut fingret förresten. Till slut tog mamma ett fast grepp om handen och pressade luckan framåt. Huddedudigen vad ont det gjorde, jag trodde jag skulle pruppa av smärta! Och när fingret kom ut så var det alldeles fyrkantigt, som kattluckan, å när jag såg det gjorde det ännu ondare. Till råga på allt gick det hål på skinnet så det kom blod, å då har mamma mage att säga att det är bra det för då går det onda över fortare. Mäh!

Efter lite tycka-synd-om och en glasspinne kändes det bättre, så Dennis och jag kunde busa igen!

Trött skolpojke

Tröttis…Voff!

Igår var det hundkurs minsann, nästan hela flocken följde med mig till ”skolan”. Det var bara Tuva som stannade hemma, med farfar. Synd, för Tuva är min favvo-flockmedlem. Fast det är klart att hon skulle ju ha det lite tufft att hålla rätt på alla mina valpkompisar och så skulle jag bli hemskt avundsjuk om hon gosade med andra hundar.

Det var lite svårt att koncentrera sig till en början, det är ju så kul att träffa kompisarna. Hundtjejerna var väldans yliga och bjäffiga igår, så jag kunde inte börja jobba förräns jag också fick yla och bjäffa lite. Vet ni, en av hundtjejerna försökte till och med hälsa på Anton när han satt och byggde lego, men där drog jag gränsen alltså! Hon fick ett bestämt morr av mig så hon skulle hålla sig på avstånd.

Nåväl, först övade vi på sitt och ligg. Jag är nog bäst i världen på sitt, det är hur lätt som helst ju! Man bara dunkar ner ändan i golvet och så får man godis och beröm! Ligg, det är lite värre det. Men matte hade grillkorv med sig som godis igår, då kan jag väl anstränga mig och ligga när hon ber mig. Fast bara om jag får se godisen först, annars kanske hon snuvar mig på konfekten!

Det svåraste att allt, det är ”gå fint”. Då vill matte att jag ska titta henne i ögonen medans vi går omkring i träningslokalen. Hajjar ni hur svårt det är, att stirra på matte (som jag ser dag ut och dag in) när sex hundkompisar lufsar omkring alldeles nära? Suuupersvårt!! Men det är himla kul när jag lyckas, för matte blir sååå glad och ger mig godis, massor med gos och klappar, och massor med beröm. Så jag försöker verkligen, det gör jag. Och matte blir inte arg om jag misslyckas, hon vet också att det är svårt.

Men en av mina fröknar, Marie, hon är allt bra lurig hon. Jag älskar henne, hon är så glad och vet precis vart hon ska klia mig när jag varit duktig. Men igår provade hon ut en sele på mig, som matte och husse ska använda för att jag inte ska dra så värst i kopplet. Det är inte schysst tycker jag! Dra kan jag väl få göra? Då kommer jag ju mycket fortare dit jag vill! Det är i och för sig samma sak med kopplet som med all annan träning, när jag gör bra ifrån mig blir jag rikligt belönad. Det är ju trevligt! Men men, sista voffet är inte sagt om det här med huruvida man får dra i kopplet….

Nä, nu måste jag slumra lite. Det är verkligen tufft att gå i hundskola!

Voff på er!

/ Zingo

Tjejgrejer och killsaker

Tjena. Det är Anton som bloggar. Vet ni vad som hände mig igår, på dagis?

Jo, alltså så här var det. En tjej som går på min avdelning pekade på mina röda stövlar och sa att det var tjejstövlar!! Mina bästa stövlar, som jag fått av farmor med blommor på – tjejstövlar! Jag var ju bara tvungen att prata förstånd med henne, hon hade verkligen noll koll på det här med tjejgrejer och killsaker. För det beror ju liksom vem grejerna sitter på.

– Men kolla här, sa jag. Stövlarna är röda, dom sitter på mina fötter och jag är en kille. Alltså är det killstövlar!

Typiska killstövlar

Hon ville ändå inte köpa mitt argument för hon hävdade att rött och rosa kan bara tjejer ha på sig. För en del saker var tjejgrejer och en del prylar hade tjejfärger. När hon ändå inte gav sig frågade jag henne om döskallar, om det var tjejigt eller killigt. Det tyckte hon var en killgrej, tjejer hade inte sånt.

– Nä, men kolla frökens bälte då, hon har faktiskt en döskalle på sitt bälte!

Ha ha, fullträff. För fröken hade verkligen en döskalle på bältet, en silvrig. Och då blev det tyst på den där nippertippan. Ah, segerns ljuva sötma.

När jag berättade för mamma kom jag att tänka på det här med kjol, det är ju himla snyggt. Men är det en tjejgrej? Jag frågade rakt ut om killar kunde ha kjol, kanske mamma till och med mött en kille med kjol nån gång. Och vet ni, det var inte heller nån tjejgrej, för mamma känner en farbor som har kjol hela sommaren. Sörång eller vad det hette…sirang…syring…nej, sarong hette det. Japp, han hade alltid sarong när det var varmt. Och han var kille!

Och i Skottarlandet, där springer visst varannan kille runt i en kjol som heter kilt, där hörs det ju på namnet till och med. Fattar väl vem som helst att det är en killgrej, tjejer kan väl inte ha nåt på sig som låter nästan som kille. Helt klart en killgrej. Jag ska fråga mamma om jag kan få en sirang…nej, sarong, i sommar. Eller en kilt, det låter ju mest ”killigt”.

Tjing så länge!


En hjärtans bra dag

SpiderMan-bilenHoppas att alla fått minst en kram idag på alla hjärtans dag!

Det har då jag fått i alla fall. Flera stycken. Dagen har förstås gått i full fart som vanligt. Jag låg och drog mig en kvart för länge imorse, så det blev stressigt med frukost, påklädning och väskpackning. Iväg med Anton till dagis och sen vidare till habiliteringen för Tuvas torsdags-pass i simbassängen.

Hon glänste verkligen idag, lilla damen. När Tuva först började på simningen var allt jättekul, vatten var härligt. Sedan hände något och hon blev livrädd, skrek som en gris bara vi kom in i simhallen. Kanske var hon då påverkad av Herr Leigh (hennes elaka sjukdom), vid den tidpunkten var allt som rörde sig livsfarligt i hennes ögon. Men nu är hon ”tillbaka på banan” igen, vatten är kul! Idag lämnade hon sin simring och övergick till såna där tjusiga armpuffar, som erbjuder lite mer utmaning vad gäller balans och motorik. Sen lekte hon och plaskade, flöt som en kork. När det var dags att gå upp var Tuva inte färdig med armpuffarna på långa vägar.

– Hen (betyder ”sen”) ? sa hon undrande när vi hängde upp puffarna på sin krok.

– Ja, vi använder dom igen nästa gång.

– Jaa…hen….

Efter simningen var det ilfart hem igen (sjävklart enligt lagstadgade hastighetsbegränsningar), hämta Anton och hem för att laga lunch. Hasse skulle på kurs efter lunch, så den serverades i flygande fläng, men vi åt den i alla fall tillsammans. Ungarna fick var sin glass efter mellis, det var ungefär det Alla Hjärtans Dag-firande som dagen tillät för min del. Hasse kom hem 17.30 till den romatiska middagen kalops och potatis. Med sig hade han en underskön ros och ett vackert smycke till hustrun, en SpiderMan-bil till sonen och en Glow-björn till dottern (den kan lysa i vackra färger). Plötsligt kändes min kalops med potatis och lite smågul sallad lite…tja…lite helt enkelt.

– Men pappa har ju inte fått nåt! konstaterade Anton. Sen svischade han iväg som en liten iller ifrån middagsbordet och kom tillbaka en stund senare med en alldeles nyritad teckning av en regnbåge. Men då blev det ju orättvist i hans ögon, så han susade iväg och gjorde en åt mamman med. När maten var undandukad och disken avklarad deklarerade sonen att nu skulle vi ha familjering i vardagsrummet.

Han instruerade hur vi skulle sitta, i en ring med fötterna inåt, så vi vidrörde varandra med fötterna. Sen frågade han oss, var och en i tur och ordning, hur vår dag hade varit, hur den kännts och vad vi hade fått idag på Alla Hjärtans Dag. Det var så gulligt så jag blev tårögd. Hur kan en sån liten kille, på bara fem år, hunnit bli så klok och stor i tanken? Det blir nåt stort av den grabben, det är jag säker på!

Frukt-frossa!


Idag har busmamman fått sota för att hon tog ledigt i två dagar från tvättstugan. Tvätten hopade sig i stora berg, 5 fulla maskiner blev det att tvätta, torktumla och vika fint tillbaka in i skåpen. Pust!

Och så har jag skolkat lite från returen också. Jag som lovade mig själv att vara sååå duktig, åka iväg med pappersinsamlingen och returglaset och hela alltet minst en gång i veckan. Jo tjena…det blir inte ens av en gång i månaden. Idag skulle jag bära ut helgens skörd av glas, metall och papper. Men när jag öppnade locken på backarna vällde det ut ur dem. Suck, bara att bita i det sura äpplet och packa in det i bilen och åka till returen. Fast nog känner man sig bra duktig när man kommer hem!

På menyn idag stod tjäder-gryta. Anton tyckte att blotta namnet på anrättningen lät vämjeligt. Nåt dylikt ville han då rakt inte ha ens i närheten av sin tallrik. Potatis och grönsaker dög bra som lunch. Men elaka mamman lade ändå på en bit tjäder. Och hoppsan, den slank visst ner också, varpå gossebarnet utbrister:

– Åh! Det här är min nya favvis. Pappa, du kan väl skjuta en till i höst?

Och det var faktiskt väldigt gott. Nåt annat som är gott som jag blivit smått beroende av är…frukt!! Och med mitt nya tjusiga fruktfat ser det bara ännu godare ut. Tidigare hade jag all frukt i kylen, för vi åt inte så mycket så det blev ju bara förstört när det låg framme. Men med den här fruktbuffén för ögonen är det helt omöjligt att motstå frestelsen.

Tuva delar mammas passion för frukt i alla former. Vi var ute och gick med Rulle idag, och Tuva ville inte på villkors vis gå in, fast hon var röd om näsan, rosig om kinderna och så kall så hon huttrade. Men när jag lockade med banan och kiwi blev det en himla fart hemåt!

Mera frukt åt folket!

Mera frukt åt folket!!