Idag är det Halloween!!! Ingen som har missat det va?
Jo faktiskt…typ varenda unge i hela Långshyttan. Jag som köpte en stoor påse med blandade skumgodisar till alla förmodade Halloween-firande barn som skulle knacka på dörren…men nähä då. Inte en knackning, inte ett endaste litet pling på dörren. Vilket i och för sig kan ha nåt att göra med att vi inte kom hem förrän sisådär klockan sju på kvällen. Men det är väl då alla barn borde börja knacka på? När dom har avnjutit en god och näringsriktig middag med familjen, då kan man gå ut och tigga sig en godisbit eller två. Slår vad om att det kommer några bus-eller-godis-barn imorgon, när jag klämt i mig alla skumgodisarna själv.
Anton ville också gå bus-eller-godis idag, men det blev sent och vi var trötta allihopa. Vi gjorde ju en familjeutflykt till Borlänge, för att prova Tuvas nya Pandastol. Över två timmar tog det! Fast då justerade vi ju Humlan lite också förstås. Hon har ett sånt underbart humör, Tuva. Hon satt så snällt och fann sig i att vi pillade och skruvade och mekade med stolen fast hon satt i den. Lite orolig blev hon dock när Micke (en tekniker) monterade isär Humlan för att byta ryggstöd på den. Tuva tittade på honom med svarta ögon, men mjuknade förstås när hon såg att han faktiskt lyckades montera ihop hennes ögonsten igen. Nu har hon fått ett bättre ryggstöd, som förhoppningsvis inte ska vara lika svettigt mot ryggen som det förra, och även hjälpa henne lite med att inte säcka ihop fullt så mycket (hennes ryggmuskler har nämligen börjat vrida sig lite, för att hon säckar i rullstolen). När allt var provat och klart undrade teknikerna om vi skulle ta med oss stolen på en gång eller om vi ville ha den skickad hem. Klart vi skulle ta med den, vi har ju en stoor Toyota Avensis juh! Men när det kommer till kritan är den inte så stor faktiskt…inte i jämförelse med hur mycket vi ville knöka in i den. Kanske hade det gått, på nåt vis. Men vi skulle ju in på Kupolen en sväng också, och om man då omsorgsfullt packar bilen för att få in både Pandstol och Humlan, så blir det ett jäkla bök när man ska ur bilen igen för att gå på Kupolen, och sen ska in med Humlan igen när vi var klara. Näe, stolen levereras hem till oss på onsdag istället. Låter väldigt bra tycker jag.
Jo, vi var tvugna att gå in på Kupolen en sväng. Hasses skor sjunger på reprisen av sista versen, och så ville jag hemskt gärna ha en liten kofta ( att bära till en väldigt snygg klänning som jag köpte förut, vi ska på fest nästa vecka), och både Anton och Tuva skulle belönas för sitt ändlösa tålamod på Hjälpmedelscentralen. Anton har förresten haft tålamod som en ängel i över en vecka nu, när jag har varit mycket själv med barnen.
Vi delade på oss, Hasse och Anton kollade på BR ( Anton köpte ett plug’n play med WALL*E) sen kollade dom på skor till Hasse medan Tuva och jag letade kofta till mig. Hittade en perfekt på första affären jag gick in i. Fast i fel storlek. Och jag hittade bara just den, hur jag än letade kunde jag inte hitta vart den hörde hemma för där borde ju hänga fler storlekar. Efter en stunds svettigt letande (med en dotter i rullstolen som glatt ryckte ner vartenda plagg hon kom åt) frågade jag en expedit, som snällt hjälpte mig att leta. Efter 7 minuters springande in i vartenda hörn på butiken kunde han konstatera att den var helt slut så när som på det exemplar jag höll i handen. Storlek XS…njae, hur mycket jag än suger in magen så kan jag inte klämma mig in i nåt som är två storlekar för litet.
Suck, vi gick vidare till nästa butik. Tuva hade maten påkopplad och trött som hon var efter stol-provningen så började hon må lite illa efter en stund. Jag han bara se mig om en gång i butiken, konstatera att där hängde flera potentiella köp på galgarna, innan jag hörde Tuvas hulkning. En ganska liten, men ack så välriktad kräka dekorerade butiksgolvet med ett ”skvätt”. Högröd i ansiktet grävde jag fram våtservetter ur väskan och försökte torka bort eländet innan lukten spred sig, sen körde vi fort som blixten ut därifrån. Jag vet ju att hon inte rår för dom där kräkorna, men folk stirrar ganska oförlåtande när det händer. Kände inte att jag ville dröja kvar en sekund därinne.
I den tredje butiken såg jag nåt svart kofta-liknande hängades på ett rea-ställ, högg plagget i farten och gick till barnavdelningen å tog en liten tröja till Tuva ( hon är inte så road av leksaker, men kläder vet ni väl vid det här laget att hon fullkomligt älskar), sen letade vi på grabbarna.
Dom var också färdiga med sina bestyr, klockan var mycket och hungern rev i våra magar. Det är märkligt, vad annorlunda en del saker ser ut när man är riktigt hungrig. När jag är mätt och belåten så tycker jag att snabbmatsdejornas lysande skyltar ser hiskeliga ut, de lyser nästan lite smått demonisk och snudd på viskar ”kom, kom hit och frossa i svettiga pommes frites och överstekta hamburgare”. Men när hela familjen är vrålhungriga och på dåligt humör på grund av lågt blodsocker, då skiner de där skyltarna nästan med en glorias glans. Vi föll pladask förstås. Jag kände att jag inte hade ork eller lust att börja laga mat klockan sju på kvällen, vi hade ju planerat en liten Halloween-middag med efterrätt, men den skulle i så fall ha varit klar klockan…hm, få se nu…ungefär 21.30. Och vid det laget hade Hasse och Anton retat gallfeber på varandra och jag hade förmodligen fått två vansinnesutbrott ( vi blir alla tre väldigt otrevliga när vi är hungriga).
Nu ligger de trötta barnen och sussar i sina sängar, själv sitter jag och mofflar i mig de där skumgodisarna. Bus eller godis? Jag tar godiset tack!