Hej och hå vad varmt det varit idag! Rena rama tropikerna! Det var solskyddsfaktor på direkt efter frukost, vårens första solbränna lärde mig läxan för hela året, hihi.

Vi har varit ute och flängt hela dagen, det går ändå inte att vara ute på vår gård när det är så här varmt. Baksidan ligger i södersolen från 9 på morgonen till 18-19 på kvällen. Nä, vi for in till Hedemora istället och tog en fika på Wienerkonditoriet, spankulerade lite på stan och kollade på lådbilsrally. Myspys!
Anton klämde en stor bit härlig sommartårta med jordgubbar och grädde, sen sa han med en suck:
– Åh, jag skulle kunna äta mera!
– Gå och köp nåt mer då. sa hans och sträckte fram en 50-lapp.

Sonens ögon blev som tefat. Vi är inte ut och fikar så ofta, så när vi väl tar oss iväg får vi väl ändå ta och fika ordentligt! Glad som en sol struttade Anton fram till disken och köpte sig en jättemaräng. Verkligen jätte! Han var alldeles trött i munnen när han fått i sig hela go-biten. Solvarma, sockerstinna och nöjda styrde vi sedan kosan mot Falun. Hasse behövde införskaffa lite cykel-prylar nu när han ska börja motionscykla igen. En hjälm var han tvungen att ha, jag är som en riktig hönsmamma på den punkten. Har man hjälm på huvudet så visar man att man har hjärna nog att skydda sig. Blådårar och hönshjärnor cyklar utan.  Somliga är för rädda om frisyren för att ha hjälm, men jag tvivlar på att man bryr sig om frisyren överhuvudtaget om man råkar ut för en olycka och far av å spräcker skallen.
– Doktorn, hon har en svår skallfraktur.
– Jamen hon är då i varje fall väldigt fin i håret!

Nä…så funkar det nog inte riktigt. Lite cykelplagg blev det också. Det är inte hur som helst med vad man har på sig faktiskt, om man nu tränar nåt för tränandets skull. Jag, som springer, är ganska kräsen med vad för material som får hänga med ut på joggingturen. Bomull är bannlyst! Det suger upp och håller kvar fukt så man luktar apa och riskerar att bli nedkyld och sjuk. Inge bra, funktionsmaterial ska de va! Anton lyckades fjäska åt sig en vattenflaska till sin cykel och en fruktansvärd gammaldags tuta, ni vet en sån där med horn och en gummiboll som man klämmer på så det tutar. Hemsk. Men glad blev han.
Det var lika mycket för hans skull vi for till Falun, Idefix har återigen käkat upp Mario. Hundj*vel… Nu fanns det ju inga fler Mariogubbar att tillgå, men dock en Donkey Kong i samma serie. Den dög finfint! Mest av allt behövde sonen shorts, så det kikade vi också på.

Anton har väldigt bra smak för att vara 7 år. Idag på H&M letade jag efter häftiga shorts med tufft tryckt, hittade ett par Spiderman-shorts med linne som jag fastnade för.
– Mm, jo det blir bra. Sen vill jag ha dom här shortsen också, dom var schyssta.

Anton hade tagit ett par blå, stiliga shorts med svagt rutmönster och ett par kahkifärgade med väldigt proper look. Till detta ett 2-pack linnen som gick fullkomligt ton i ton med båda par shorts han själv valt, dessutom i helt rätt storlek. I am impressed!! Nästa gång han behöver kläder ska jag nog bara ge honom plånboken och fösa in honom på barnavdelningen, för han väljer ju mycket snyggare kläder åt sig själv än vad jag gör!

Tuva njöt av shoppingturen, hon älskar att handla vare sig det är kläder eller mat. Men värmen blev nog lite för mycket, för när vi kom hem  vid halv sex satt hon i rullstolen och kved.
– Mat! Mys! Sooooova!!!!

Oj, vad trött och slut hon var. Stora tårar trillade nerför kinderna och läppen darrade. Vi satte oss i soffan, men hon var för trött för att få nån ro i kroppen. Lilla gumsan. Till råga på allt var det Klyx-dag också, då blev hon så ledsen att jag trodde hon skulle tuppa av utav ren och skär utmattning till slut. Men efter ett skönt bad var hon som ny igen, sval som en aftonbris och fräsch som en nyponros. Och inte så bråttom till sovandet längre, jag har just lagt ner henne i sängen och klockan är kvart över elva.

Imorgon ska vi på konfirmation! Det är rackarns somrigt tycker jag, man riktigt känner hur sommarlovet står för dörren och väntar. Hasse ska baka en extraordinärt smaskig tårta till konfirmanden, den ser vi fram lite extra emot!

Ungarna har fått spela idag, Anton spelade SuperMario på Wii medan Tuva spelade Pino på datorn strax bredvid. Lika lyckliga bägge två! Vädret inbjöd faktiskt till att sitta framför en skärm en stund, det har blåst som bara den här i Långshyttan idag! När jag for in till Hedemora på förmiddagen tog jag vår lilla Skoda och höll på att blåsa av vägen. När det kom kastvindar var det med nöd och näppe man höll sig kvar på asfalten. Ett och annat regnstänk har dagen bjudit på också, men alldeles för lite. Ska det regna så kan det gott få regna rejält!

Jag har just kollat på en dokumentär på 4:an, ”En skräddarsydd lillasyster”. Gripande. Lille Felix bär på en dödlig sjukdom och det enda som kan rädda honom är friska stamceller, så föräldrarna får efter många om och men hjälp att skapa en lillasyster som är den perfekta donatorn. Föräldrarna måste ha slitits mitt itu flera gånger av alla frågor och funderingar. Lillasysterns stamceller kan rädda Felix, men det finns inga absoluta garantier. Själva transplantationen innebär risker för Felix.  Åh, vad jag känner med dem och håller både tummar och tår för att allt ska gå vägen när transplantationen äger rum.
Fallet har väckt ganska heta debatter om vad som är rätt och fel, huruvida människan ska få gå in och leka Gud i såna här fall. Innan vi fick Tuva hade jag nog ställt mig lite tvekande inför frågan, tyckt att det var lite emot naturen att skräddarsy en donator. Idag känner jag alldeles precis tvärtom. Om Felix kan räddas av sin systers stamceller så är det rätt. Hon kommer inte att bli en ”donator” i sina föräldrars ögon, utan älskad som vilken dotter som helst. Som mamman själv sa ”syskon hjälper varandra”. I det här fallet har lillasyster bara fått lite hjälp med förutsättningarna att kunna hjälpa storebror.

Minnen och känslor vällde fram när föräldrarna berättade om när de fick Felix diagnos. Dödlig sjukdom. Precis som Tuva, även om det rör sig om två helt olika sjukdomar är utgången densamma. Slutgiltig.
Jag kände igen mig i hur de letade efter minsta strimma med hopp, och de fann den också. Ett syskon kunde bli en räddande ängel. Där går våra historier isär. Det finns ingen strimma med hopp att gripa efter, Herr Leigh har flyttat in och han kommer att stanna till slutet. Det gör ont.
Om ett skräddarsytt syskon kunnat rädda Tuva så hade jag gladeligen burit, fött och uppfostrat ett helt jäkla fotbollslag och älskat varenda unge så mycket som man bara kan och lite till. Men nu är det som det är. Vi kan bara acceptera att det inte går att ändra på och göra det mesta av varje dag vi får tillsammans och det tror jag att vi blivit ganska så bra på vid det här laget. Uppskatta småsaker och visa varandra kärlek varje dag, skippa ”måsten”. Det borde alla tänka på, oavsett om man har en svårt sjuk anhörig eller ej.

Dags att knoppa, imorgon kommer en ny dag att fylla med skratt, pussar och kramar!

Anton hade avslutning på ridningen idag, med stor publik. Hasse, Gunnar och Tuva satt på läktaren och beundrade storebror som rattade hästen som om den haft servo. Idag var det balanskontroll och styrning på schemat, barnen fick leka en version av Hela Havet Stormar. Fast inte med stolar, det är så bökigt att få hästarna att sätta sig och när de väl satt sig tar det en väldig tid innan de reser sig igen. Nä, istället hade läraren ställt upp hinderstöd och på varje hinderstöd låg en tvättsvamp. Det gällde alltså att kvickt styra in emot ett hinderstöd och knipa tvättsvampen när läraren slutade vissla. Skitkul, barnen var ju kanonduktiga på att styra. För att göra det lite svårare fick de inte ha fötterna i stigbyglarna, och det är inte lätt att rida utan stigbyglar.
En liten tösabit fick till slut nog, hon hade tilldelats en stor häst som var lite slö av sig, så hon hann ju aldrig få tag i nån tvättsvamp. 6:e gången hon blev utan rann det över, med tårarna forsandes ner för kinderna deklarerade hon att nu fick det vara färdig-ridet, nu vill hon inte en enda minut till! Stackarn.

Tuva har varit och simmat, idag var vi solokvist för inget av de andra barnen var där. Men vad gjorde väl det, Tuva busade och stojade så det lät som en hel grupp i alla fall! Hon har ju hoppat över flera gånger nu på grund av den där envisa förkylningen, så idag började det bubbla av bus redan i duschen innan badet.
Idag var hon på gott humör, men ni skulle hört henne igår och i förrgår. Jösses amalia, hon kan bli förbaskad om hon vill. Det var så här att i söndags kväll när det var läggdags fick Tuva helt plötsligt för sig att hon bara måste åka till faster Nilla. På en gång, helst alldeles nyss. Hon frågade efter Nilla och pratade om bussen (vår guldiga minibuss), att åka och hur hon längtade. Jag försökte förklara att det var sent på kvällen och att vi skulle gå och lägga oss, men se på det örat lyssnade inte lilla damen. Då blev hon förbannad.
– Arg! Arg!Åka, buss, Nilla. Åka åka åka!!

Hon var rosenrasande i över 30 minuter, hon skulle prompt iväg oavsett vilken tid på dygnet det råkade vara. Nåväl, till slut blev hon för trött för att skälla mera på mamman och det lugnade ner sig. När måndagen så kom så hade hon inte glömt det där med faster Nilla. Vi skulle åka ut en sväng till Kallbäck när Tuva återigen kom på att hon längtade nåt alldeles vansinnigt efter faster.
– Nilla! Nilla, åka åka?!
– Näe, men vi kan ju åka förbi Nilla och vinka. slängde jag ur mig lite förstrött.

När jag svängde så märkte Tuva att det inte alls var vägen som går förbi Nilla och då blev hon oxtokig. Tårarna sprutade och hon klagade och klagade. Det var helt enkelt tvunget att bli ett besök när vi var klara på Kallbäck.
– Nilla…buhäää….åka…
– Jamen, ska vi åka till Nilla sen då? Och ta en fika?
– Snyft…snörvel…JAAAA!

Äntligen, äntligen fattade mamman galoppen, det tog ju bara 1½ dygn! Oj, vad lycklig lilla damen blev när vi körde upp på Nillas gård. Det är inte lätt att vara liten och ha en väldigt stor och stark vilja.

Det såg inge vidare ut imorse, stora svarta moln tornade upp sig över Långshyttan. Men se, det ljusnade ju när det regnat klart! Då tog vi och packade upp oss på cyklarna, hela familjen, och gav oss iväg på en liten tur ner till Conny och Susanne på en kopp kaffe. Tuva var lyrisk, hon älskar verkligen den där cykelkärran!
– Fort, fort! manade hon på mig.

Det gick ju bra, ganska fort vågade jag väl cykla men min gamla cykel pustade och stånkade. På vägen hem igen så måste man upp för Trollbo backe, den är inte nådig. Lång och med duktig lutning. Där tyckte Tuva att det gick på tok för långsamt, hon ropade åt mig att cykla fortare och sen skrattade hon så hon nästan kiknade när jag stånkade och pustade.

Igår var vi väl rätt så passiva. Hade ganska ont i bakarna. Fast inte alls så illa som jag trodde faktiskt, några dagars vila till så är baken redo för en till långtur i skogen. Värst värk fick jag nog i musklerna på axlarna av nån outgrundlig anledning. Måste ha suttit och spänt mig som en tok för att hålla tyglarna lagom sträckta. Det får bli en minneslapp till nästa gång, slappna aaaav.

Tuva blir bättre och bättre i sin förkylning, men det där slemmet har ju en tendens att hänga kvar ganska så länge. Och så blir hon blå lite fortare än vanligt när hon hostar, det är lite läskigt. ”Normala” barn blir ju lite röda i ansiktet när de hostar, men Tuva blir plommonlila på nolltid och sen övergår hon mot blå. Det är ingen fara, det är bara att ruska på henne lite och bryta hostningen men det ser ganska läbbigt ut ändå. Ibland blir hon rädd själv och gråter när hon får luft igen, dom gångerna är värst. Lilla fjärilen.
Nu ligger hon och snusar i sängen och laddar för en ny dag, det verkar bli vackert väder imorgon. Månne en cykeltur igen?

Mr Wayne, släng dig i väggen! Du har numer en jämlike vad gäller gångstilen, nämligen jag! Först idag har jag förstått varför han hade den där märkliga gången…det är av ren smärta. Vi har varit ute på en 6-timmars ritt och det känns i rumpan ska jag be att få meddela!

Men det var himla mysigt. Vi hade uppehåll hela vägen, fastän alla vädertjänster hade lovat regn. Vi fick börja i ridhuset, sitta upp och känna lite på hästarna. Därinne hade jag ingen som helst kontroll på min häst, han gjorde precis som han ville oavsett vad jag försökte med tyglar och skänklar. Hasse däremot såg riktigt säker ut i sadeln, han som hade minst ridvana av oss allihop! Ett gäng på fem ryttare och en guide var vi, Hasse, Ida, Kristin, Kristins svägerska (förlåt jag glömde bort ditt namn, var det kanske Ann?) och så en ung tjej som vi inte kände. Min häst var bästa kompis med guidens häst, så dom ville gärna gå nära varandra. Ända tills min häst upptäckte hur sjukt kul det var att reta svägerskans häst! Han gick fram ända till rumpan på den hästen (Primus) och försökte nypas. Primus svarade förstås med att stryka öronen bakåt och måtta för en spark. Jag försökte för kung och fosterland rida längre ifrån dem men det gick bara inte! De var som två syskon som bara måste kivas med varandra fast mamma säger ifrån. På hemvägen lyckades vi få lite bättre ordning genom att hela tiden ha Hasse emellan oss.

Vi hann med både skritt å trav och galopp. Superhärligt, och jag är så himla stolt över min man, han red ju som gud! Till och med guiden berömde Hasses ridning. Nu är vi redigt hästbitna, till hösten ska vi försöka få till det så vi kan börja rida där en gång i veckan. Fast inte 6 timmar då. Det var verkligen lite för mycket i hästväg!

Stackars Kristin fick ont i knäna, när vi kom hem var höger ben nästan dubbelt så stort som det vänstra, det såg fruktansvärt smärtsamt ut. Då klarade jag mig lindrigare undan med lite värk i rumpan, ingen känsel i fötterna och en trasig BH. Ja…du läste rätt. Det var pinsamt, när vi ridigt färdigt och kom till stallbacken igen så hade jag inte så mycket känsel kvar i benen, så jag vågade inte göra som jag brukar och släppa båda stigbyglarna och svinga mig av hästryggen. Jag släppte höger stigbygel och stod i den vänstra när jag svingade höger ben över hästen, sen hängde jag mig i sadeln för att få ur höger fot och då fastnade BH:n i sadelknappen men det märkte inte jag förrän jag släppte taget och skulle glida ner. Som tur är så gick den sönder, annars hade jag väl fått hänga kvar där tills någon kunde hjälpa mig loss igen!

Ah, hur som helst så var det en underbar dag. Lite fler bilder från turen finns i galleriet!

Ah, en hel natts sömn. Tuva är på bättringsvägen, hurra!!
Nu har hon sovit hela natten i två nätter och igår orkade hon sitta i Humlan en bra stund på kvällskvisten. Då återstår bara att vända dygnet åt rätt håll igen då, för det har blivit ganska snedvridet senaste veckan. Vi har somnat så sent och sovit så lite att vi tagit varenda chans att vila på dagarna. Jag har förstås gått upp med Anton och kört honom till skolan varje morgon, men när jag kommit hem igen har jag krupit ner i sängen och somnat. Tuva har sovit till framåt elva på förmiddagen, så maten har blivit förskjuten och då blir det ju sent på natten, alltså blir man lika trött morgonen efter. En ond cirkel helt enkelt! Idag har jag bestämt mig för att vända på den. Klockan är 8 på morgonen och jag är dödstrött, men banne mig att jag ska hålla mig uppe och sätta igång Tuvas mat tidigare idag. Igår fick hon sista målet 00.45 på natten, eftersom hennes frukost kom på så sent.

Sitter och tittar på mina jordiga händer, det är ett sommartecken det! Vi har hade trädgårdstjänst igår och fortsatte med att ta bort grönsakslandet. Det blir så fint! Nu är alla odlingslådor på plats, jordgubbarna är flyttade och idag ska vi rulla ut gräs där landet en gång låg. Kanske plantera lite fröer, om än i senaste laget. Jag är verkligen helt kass på att driva upp saker ur jorden, men likförbaskat så måste jag prova varje år. Och det blir alltid samma sak, jag köper fröer tidigt med avsikt att driva upp dem inomhus tidigt på våren men när sommaren kommer ligger fröpåsarna fortfarande oöppnade och så stoppar jag ner lite fröer i jorden även om de egentligen ska förodlas först. De gånger jag försökt driva upp fröer inomhus har det kommit så fina små plantor som jag efter bara några veckor ovan jord lyckats ta död på helt och hållet. Inte så värst gröna fingrar… men lika odlings-glad för det!

i tisdags var det näst sista gånger på ridningen för Anton, jag önskar jag hade haft videokameran med mig! Ridläraren bad alla ledare att koppla bort grimskaften så fort barnen kommit upp i sadlarna och justerat stigbyglarna, barnen skulle rida själva hela lektionen! Anton såg lite nervös ut men lugnade sig när jag lovade att gå bredvid så jag kunde ta tyglarna om så behövdes. Men det behövdes aldrig, Anton rider ju som en gud! Läraren hade ställt upp en hel bana som barnen red, först skulle de rida ganska snäv slalom där det gällde att vara på alerten och styra ordentligt, sedan kom en station där barnen fick manövrera kusarna runt i en låtsad smal korridor som gick i fyrkant, sist en sträcka trav. Det var himla kul att se, barnen var ju jätteduktiga! Anton red bara omkull två koner på hela lektionen och var en hejare på att svänga ekipaget. Ibland var det när att han red fel väg genom slalomen och korridoren, men då rätade han snabbt upp sig och klarade biffen. I traven lyckades han både få fart på hästen, rida lätt och styra ordentligt. jag var så stolt att jag nästan sprack!

Vi får väl se om jag är ens hälften så duktig som sonen, imorgon ska jag själv ut och rida tillsammans med Hasse. Hela dagen! Åh, vad härligt det ska bli. Så när som på vädret som verkade bjuda på spöregn hela dagen… Men det finns väl inga dåliga väder, bara dåliga kläder eller hur var det nu?

Hej och hå, nu har jag varit på Vårruset!

Det var himla kul även om jag inte kunde springa. Oj, vad det spratt i benen efter att få jogga men jag var duktig och lade band på mig själv. Först bli frisk, sen jogga. Annars får förkylningen grepp ordentligt och så hamnar joggingen på hyllan i flera veckor framöver!

Vi var fem glada brudar som styrde kosan emot Gävle. Tur var väl det, att vi var glada alltså. För resan tog tametusan 2 timmar! Betänk då att det tar ca 45 minuter att åka till Valbo. Det var vägarbete och bauta-kö på vägen till Hofors! När vi väl tagit oss ur den kön fastnade vi i nästa kö på väg in i Gävle, det var totalt kaos. Men fram kom vi. Det tvivlade vi också på en stund, för mellan Hofors och Sandviken dundrade det till flera gånger under bilen, sen kom där nåt och flög ut bakom oss. Nåt ganska stort, grått. Vi vet inte om det kom från bilen eller om det var nåt vi körde på, men bilen gick i alla fall både till Gävle och hem så var det från bilen så var det inget vitalt i alla fall. =)

Anna, vår chaufför, vann på sitt startnummer i pristävlingen. En resa med hotell och middag å startavgift för Tjejmilen, grattis Anna! Jag är nästan inge avundsjuk alls! Nästan alltså… om träningen går bra i sommar så siktar jag faktiskt på att springa Tjejmilen i augusti. Det vore hur kul som helst! Fast utan hotell då. Tror inte jag skulle klara att sova borta utan ungarna…jag är allt en riktig hönsmamma.

Barnen hade varit snälla med pappan medan jag var borta, farfar kom och hjälpte till också. Men Tuvisen har varit så trött, så trött idag. Inte sov-trött utan matt i kroppen. Hon har knappt orkat sitta i vagnen ens, och absolut inte i Humlan. Glad är hon förstås ändå, och hon sov ganska hyffsat natten till idag. Hoppas på en ännu lugnare natt helt utan slem-kräkor inatt.

Vi får fortsätta krya på oss imorgon, så vi är pigga till helgen i alla fall. Då kommer ju mormor, och Hasse å jag ska ge oss ut på en monsterlång ridtur. Längtar!

nej kalops menar jag! Å rabarbperpaj med vaniljsås till efterrätt, mumsfilibaba. Vi håller på att göra om i odlingshörnan av vår lilla täppa och grävde bort rabarberna, så jag passade på att ta in några stycken och göra en hejdå-rabarberna-paj. Vi ska göra om och odla i pallkragar istället, så kul är det inte att knäa i det där leriga landet. Hasse har gjort en superfin låda till jordgubbarna av ungarnas gamla sandlåda och så ska vi införskaffa lite pallkragar, så i veckan vankas om-och nyplanteringar.

Jag är som en ny människa idag, för jag fick sova inatt. Maken tog nattskiftet, så jag kunde knoppa in redan vid tio. Fick inte en blund i ögonen på hela dagen igår, ändå började jag inte bli trött förrän runt nio. Då blev jag dödstrött i en handvändning! Tuva hade det jobbigt inatt och imorse hade hon närpå tappat rösten. Jag vaknade av att hon grät, med gråten lät så kvävd att jag trodde hon hade lyckats vända sig på magen och höll på att kvävas med ansiktet mot kudden! Så var det ju förstås inte, hon låg på rygg och grät men var så hes att det lät som om hon grät genom en kudde. Hon har varit väsig hela dagen, och ganska klängig. Det blir lite tugnt när en fjäril på 20 kilo varken vill sitta i Humlan eller vagnen utan bara bli buren. Att sitta i soffan dög också, så där har vi spenderat rätt mycket tid. Jag känner hur rumpan börjar anta formen av en soffkudde…

Men träning får man i alla fall! Tuva är helt sjukt stark i överkroppen kan jag meddela. När jag sitter i soffan med henne och hon ska till å kräkas så spänner hon upp sig bakåt som en fiolsträng och jag får ta i för kung och fosterland för att kunna böja henne framåt (annars halkar ju kräkset ner i halsen igen och kan dras ner i luftvägarna). Jag har träningsvärk i både rygg-och magmuskler!

Jag har också fått en liten släng av Tuvas bacillusk tror jag, har också haft lite ont i halsen idag och börjar bli täppt i näsan. Skit också. Jag ska ju springa Vårruset imorgon kväll! Har tränat i flera månader för just det, men när man har ont i halsen ska man absolut inte på villkors vis ge sig ut och jogga. Nästäppa är okej, till och med lite huvudvärk kan gå an, men inte om man har ont i halsen. Så jag får vackert promenera de 5 kilometrarna imorgon kväll, men det blir trevligt det också.
Om det skulle hjälpa Tuva så hade jag gladeligen tagit alla bacilluskerna och legat fullkomligt däckad i flera veckor. Det blir fler lopp att springa. 2:a juni till exempel, då springer jag Blodomloppet!

Anton lät lite förkyld i fredags, men idag har han då varit tiptop och lekt ute hela dagen. Till en början gick han ut bara för att på spela lite Wii senare men sen hade han så kul att han stannade ute hela dagen och lekte med kompisar. Ja, jag är en sån där elak mamma med konstiga regler om TV-tittande och TV-spel, städning av rum och artighet. Vill man spela TV-spel får man gå ut först, rummet måste städas med jämna mellanrum annars städar jag det med en sopsäck, man tackar för maten och bemöter både vuxna och barn så som man själv önskar bli bemött. Jätte-elakt, tycker Anton i alla fall. Han hävdar å det bestämdaste att ingen av hans kompisar behöver städa sitt rum nånsin, att de får spela så mycket TV-spel de vill och att de aldrig behöver bära bort sin tallrik efter maten. Jisses, jag är den sista dinosaurien, men det står jag för.

Hej på er alla!

Kanske är dags att pappan i familjen skriver ett blogginlägg också =)

Sitter uppe med vår lilla fjärlil och klockan är nu 00:44. Hon har precis somnat, och vaknat igen och nu ligger hon här och plirar på mig med svullna ögon.  Men det spelar ingen roll hur sjuk hon än är, om man frågar hur det är med henne klämmer hon fram ett rossligt ”braaa” och så får man ett solskensleende som kan smälta en gråsten. Det är väl det som får en att orka sitta uppe hela natten. Hon har i allafall varit mycket piggare under dagen som gått och vi får hoppas att hon får klara sig från feber i morgon.

Det är ju tur att det finns TV, när man ska hålla sig vaken på nätterna och Jag får väl passa på att skicka en massa gratulationer till vårt grannland Norge som vunnit ESC2009, Det var ju inte direkt otippat. Men grattis ändå.

Ida gick och lade sig tidigt idag. (Det va du väl värd min älskade hustru). Hon hade som nämnts i det förra inlägget en jobbig natt med Tuva i går natt, och inte fått så mycket sömn idag på dagen. Just nu ligger i allafall Ida och skrattar i sömnen. Önskar att jag visste vad hon skrattar åt. =) Måste vara nånting tokroligt.

Nu ska jag ta och bädda ner mig bredvid Tuvan på soffan och glo på en film som jag sett flera gånger tidigare… Men det är ju bara sånt de visar på nätterna så det är ingenting att göra nåt åt.

Natti natti.

En liten bild för att demonstera hur natten varit. Febernedsättande i alla dess former, näsdroppar, kräkpåsar, snorpapper, trasa att badda febrig panna med och fjärrkontrollen till TV:n. Med dessa objekt roade jag mig ända fram till 05.10 imorse, då somnade hon äntligen. Klockan 06.00 vaknade Anton.

Febern var 39,1 när hon vaknade vid halv nio imorse, men hon verkar ändå piggare idag. Hon har inte sovit på hela dagen, har badat och är busig å har till och med bett om att få sitta ett slag i Humlan. Håller tummarna för att det bara blir bättre nu.