Jahapp, då har hela jullovet gått och det är åter till rutinerna. Jag började jobba igen i måndags, Anton började skolan igen i tisdags och Tuva började i onsdags. Visst har vi haft en skön julledighet, men inte alls som vi hade tänkt oss. Vi skulle ju åka pulka och leka i snön varendaste dag på lovet ju! Och själv hade jag längtat efter att ställa mig på längdskidorna och göra många, långa härliga repor i spåret. Tji fick vi!
Alldeles snölösa är vi förstås inte, det är allt lite vitt på backen. Lite, hårt och fruset. Inget snögubbe-material direkt. Trist.
Förra året vid den här tiden stod jag för första gången på mina alldeles nyinköpta längdskidor och började träna för Kortvasan! (Faktiskt en riktigt rolig historia, kolla i arkivet för januari och februari 2011 om du känner för ett riktigt gott skratt.) Det börjar snart dra ihop sig igen, reklamen om de olika vasaloppen fullkomligen dräller in i min mailkorg, men jag hoppar över i år. Formen är förvisso bra, om man ser till det rent geometriska. Rund och fin. Kondis och styrka är det sämre med, haha. Å andra sidan hann jag inte träna särskilt mycket förra året heller, då åkte jag mest på ren och skär vilja. Märks det att jag är en aning ambivalent?
Det var ju så roligt! Och så jobbigt. Och roligt. Jag vill åka i år också. Eller inte. Fast ändå. Gah!!
Kan hända att jag känner mig extra rastlös idag eftersom vi är sjuka, igen. Bacillernas mästare, det är vi det. Ett träningspass hann jag klämma in mellan bacill-vändorna. ETT!! Fast den här gången har Tuva (tack och lov) klarat sig. Det är Hasse, jag, Anton och assistenten som fallit offer för bacillerna den här gången. Ont i huvudet, halsen, svårighet att reglera kroppstemperaturen, känsla av allmän svaghet i hela kroppen. Linda och Hasse insjuknade i onsdags, jag i torsdags morse och Anton samma dag fast några timmar senare. Yey! Förhoppningsvis går det över lika fort som det kom.
Och vi som skulle ha julgransplundring på jobbet. Tuvas klass skulle också dansa ut julen. Jaja, vi får väl dansa runt fåtöljen här hemma istället (ty granen har redan åkt ut). Knapra panodil istället för godis. Det gäller att tänka positivt!
Positivt försökte jag tänka även i onsdags, när jag som alltid på onsdagar, var först på plats och därmed är den som öppnar på jobbet. Normalt är städerskan alltid där före mig och därför är larmet alltid avstängt när jag kommer. Men i onsdags var det alldeles mörkt i alla fönster när jag kom knatandes över skolgården kl 06.20. Jahapp, hon kanske är sjuk då? Då får jag prova mitt larmkort för första gången, tänkte jag (alltid positivt tänkande!). Jag gjorde som jag blivit instruerad men den jädra larmdosan vägrade visa upp ett lysande, rött ”off”. Hur jag än betedde mig så stod där ”on”. I den händelse att jag gjorde något fel (fast jag visste att jag gjorde precis rätt) letade jag på pappret som jag fått tillsammans med kortet, med instruktionerna om hur man gör. Mycket riktigt, jag gjorde precis som det stod. Nåväl, inget att annat att välja på än att ringa vaktmästaren. Jag ogillar att ringa till folk före halv sju på morgonen, det känns oartigt. Vår käre vaktmästare är dessutom gift med vår fenomenala städerska, så om hon var sjuk var ju sannolikheten rätt så hög att även han var det…
Medan jag väntade dök det första barnet upp. Gossen såg lite orolig ut, men jag lugnade honom med att jag hade två kokta ägg och dagens tidning i väskan, så det skulle inte gå någon nöd på oss om hjälpen dröjde, hihi! Positivt tänkande!!
Vaktis var frisk å kry och snart på plats och släppte in oss, hans larmkort fungerade minsann. Slutet gott, allting gott.