Ah! Vad skönt det var att sjunka ner i soffan en stund. Tuva ligger här bredvid mig och verkar tycka att soffan är precis lika skön just ikväll som jag gör. Det har varit en intensiv, men härlig, eftermiddag!
Först en tur till ridskolan och ett pass på underbara, fenomenale Pandy. Idag blev det uteritt, vädret var milt och de isiga vindarna som så ofta och gärna smeker Hamre höll sig beskedligt passiva i eftermiddags. Tuva njöt i fulla drag av såväl ritten som utsikten och tog sig för att busa lite på sluttampen genom att böja sig häftigt bakåt så att Linda fick vara med och parera. Pandy gillade busandet tror jag bestämt, för han frustade gillande varje gång Tuva gjorde ett bakåt-kast.
Efter ritten var Tuva så avslappnad att hon kunde lägga sig framåt över Pandy’s hals och krama om honom. Det är underbar lön för en halvtimmes sjukgymnastik på hästryggen att få lägga sig och susa i en hästman!
Pandy fick naturligtvis också lön för väl förrättat värv, de sedvanliga tre godbitarna. Han är så van vid barn och rullstolar att Tuva kan sitta i sin älskade Humla när hon belönar honom och det ser så härligt ut när han sticker ner sitt stora huvud i hennes knä å letar godbitar. Manen killar Tuva lite i ansiktet och hon känner värmen från hans mule mot sina händer och ben. Ett riktigt radarpar.
Efter ridningen hann vi bara hem och peta i oss lite mellanmål innan vi skulle ut i bilen igen och styra kosan mot Falun och en bowlingkväll med Stugknuten. Alltid lika roligt! Assistenter, anhöriga och brukare bowlar tillsammans och alla har lika roligt! Anton var väl lite besviken över att han bara lyckades slå en enda strike, medan jag var glad och tacksam att han varje gång lyckades stanna vid linjen och inte följa med klotet ner mot käglorna! Han har en aggressiv bowling-teknik… Han tar sats ända ifrån tårna, springer så långt det går och svingar iväg klotet med en eller två händer med sådan kraft att han inte kan undgå att hamna på ändan varje gång. Sen sitter han kvar och stirrar med djup koncentration på klotet tills det når sitt mål. Eller missar det. Beroende på utgången gör han antingen segerhopp eller skutt av ren och skär frustration hela vägen till sittbänken för att vänta på att det ska bli hans tur igen.
Tuva älskar ju också som bekant att bowla, men hon är inte så intresserad av hur många käglor hon lyckas peta omkull. För henne är tjusningen att få peta ner klotet från handikappställningen och höra mullret när det rullar iväg mot sitt mål. Om ställningen inte stod i vägen skulle hon nog väldans gärna vilja åka nedför banan istället för klotet och peta ner käglorna med rullstolen…
Så nu är vi trötta, men väldigt nöjda, hela familjen. Anton sover redan, Tuva ligger och kämpar emot John Blund så gott hon kan men det är en match hon ser ut att förlora ganska snart…