Tjohoo allihopa!!!
Datumet för sänding av intervjun är ändrat! Nytt datum 9/11!! Så ni inte sitter där med långa näsor den 2:a och funderar varför vi aldrig dyker upp i rutan.
Här råder smått kaos just nu. Eller näe, kaos är det inte. Det går bara inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade hela kvällen planerad, in i minsta detalj. Hasse och Tobbe har nämligen åkt på hockey i Leksand, och då brukar jag detaljplanera för att liksom få allt att gå ihop. Svärfar var här strax före middagen och kollade om jag skulle behöva nån hjälp ikväll. Gissa vad jag svarade?
– Näerå, det här går så bra så. Vi reder oss, ungarna och jag. Men tack ändå.
Och det brukar faktiskt reda sig och bli ungefär som jag tänkt mig. Planen var att käka lite mat, kolla på teater (Anton visade teatern WALL*E och Eva i Tuvas rum), gå ut med hundarna, natta Tuva, sen skulle Anton och jag käka rabarberpaj och vaniljsås medan vi kollade på lite film, sen natta Anton och när han somnat hade jag tänkt ta en repa på motionscykeln, styrketräna lite, varva ner, ta en dusch, krypa upp i soffan och käka pistach-nötter och sippa på ett glas rödvin.
Bra plan va?
När vi kollade på teatern kopplade jag på Tuvas mat. Maskinen pep och pep, jag höll på att bli galen. Den indikerade att något var fel i slangen, men jag såg då inget fel! Efter ett par minuter lessnade jag ur och började undersöka saken grundligt. Och hittade felet. Slangen hade glidit ur kopplingen, så all mat rann direkt ut på golvet…som tur var hade jag glömt öppna klämma på kopplingen som går in i knappen, annars hade Tuvas maginnehåll hamnat på golvet också…
Ja ja, torka nutrini är jag väl van med… Fick väl koppla på maten igen, kolla slangen, dubbelkolla, trippelkolla, jo nu sitter det som det ska. Efter halva föreställningen börjar Tuva småkräkas ( hon blir lätt illamående när hon är väldigt trött). Suck!! Byta kläder, torka av vagnen och sedan försöka sätta mig in i teaterpjäsen igen…
Hundarna var i alla fall urgulliga på promenaden, dom gick utan att trassla in kopplen och Zingo pinkade inte Idefix på huvudet en endaste gång! Då var det dags att lägga Tuva då! Hon var ju trött, så hon borde ju somna på två sekunder. Max!
Hmm…en portion rabarberpaj med vaniljsås var hon fortfarande vaken, och låg å grät i sängen. Alltså, jag vet ju att hon gör det för att det funkar, om man gråter tillräckligt länge så kommer mamma tillbaka. Jag vet att hon spelar på mina känslor, jag vet ju det, för när jag plockar upp henne skiner hon plötsligt som en sol. Men jag faller ändå för det, varenda gång!
Jaha, två pigga, glada ungar i soffan då. Nu har filmen varit slut i en halvtimme, Tuva sover fortfarande inte…Inte Anton heller. Tuva ska ju ha mat nu, så jag kan inte följa med Anton upp och ligga lite i hans säng som jag brukar göra. Jag får lägga Anton i min säng medan jag matar Tuva… alltså, i min originalplanering borde jag vara framme vid duschen nu, eller möjligen nötterna och vinet… Det här går inte helt planenligt…
Kära lilla Ida, Du skulle haft foto-Micke kvar en eller två dar längre för det förstår man ju att när en gullegris som TP är inom väggarna så har Du två små solskenstroll som sitter som tända ljus. 1962 när Kerstin fick sitta och vagga Danne i knäet var natt i fyra månader så sa bvc -”att det får man räkna med när man har småbarn”. I den vevan åkte vi tåg från Sth till Gävle på natten och då sov han hela vägen och vände liksom tillbaka dygnet. Foto-Micke hade nog gjort samma nytta. TROR JAG.
P o K till er alla. Leffe.
P.S. Har det hoppat in nån älgstek än? D.S.