Efter att ha legat sjuk i 1½ vecka är Tuvas assistent tillbaks på jobbet. Ni skulle ha hört ljuden Tuva gjorde igår morse när Linda klev in genom dörren, de allra lyckligaste ljud man kan tänka sig! Oj, vad saknad hon varit. Det första lilla Fjärilen gjorde var att åka fram till Linda, dra henne i tröjan och börja tjata:
– Ut. NU! Bilen, åka!!!
– Ska vi ut och åka med bilen? Vart ska vi åka då, tycker du?
– UT!
Tuva har ju varit sjuk lika länge som Linda och lite till, så hon börjar bli mer än måttligt trött på att stanna hemma och försöka bli frisk. Trots att orken inte är tillbaka riktigt ännu så finns i alla fall viljan där, igår ville hon ut och göra precis vad som helst bara de åkte en sväng med bilen. Linda är inte den som är den, vill Tuva ta en sväng med bilen så är det klart att de tar en sväng med bilen. Efter en timma hörde jag en fnittrig liten tösabit komma in genom dörren.
– Mamma! Tuuut tut! Bulle, glass!
Det var biläventyret i korta drag. Tuva hade begärt hög musik på stereon och lite tutande. När Linda tutade, hade Tuva tittat på henne med stora ögon:
– Gaaaalen!!!
Det är det härliga med de där två, de är lika galna bägge två. Bilutflyktens sista anhalt var ICA, där de inhandlat en härlig butterkaka och en glass åt Tuva, så det blev fikafest!
Sockerkick var precis vad vi behövde, så vi låg på topp när vi for mot bowlingkvällen Stugknuten anordnat! Det trista med sockerkickar är att det kommer en baksida…sockerfallet… Eftersom vi käkade bulle ungefär när det var dags för mellis så blev det inget vettigare än bara bulle för min del, en macka hade varit smartare. Jag har varit medveten om vikten av att hålla mitt blodsocker hyfsat jämt i tio år, minst, men jag lär mig ju aldrig. Vi hade lagom börjat bowla när mitt blodsocker slog i botten. Händerna började darra, knäna blev spagettimjuka, huvudet snurrade och små pärlor av kallsvett började pryda min panna. Korkskalle!
Bowlinghallens fik hade inte någon frukt att ta till, så jag högg vad som låg närmast kassan. En Snickers. Inte mycket bättre än bullen, men det skulle i alla fall hindra mig från att tuppa av. Sonen, med sina falkögon, såg så klart vad mamma inhandlat och ville inte på villkors vis gå på nån påhittad historia om blodsockerfall. Om jag fick, fick han! Så jag delade med mig. Sen bowlade vi som gudar, både Anton och jag!