Häromdagen kom Anton in i badrummet när jag stod och smorde mig med bodylotion efter en dusch. Han tvärnitade, tittade på min rygg och gjorde stora ögon.
– Men HERREGUD!!! Vad du är svullen om ryggen, mamma!!!
– Va? Vart då?

Jag vände och vred mig för att se min rygg i spegeln. Jag såg då ingen svullnad.
– Precis här! sa sonen och lade händerna på den ”enorma” svullnaden.
– Haha, det är är ingen svullnad. Det är bara lite fläsk!
– Jasså. svarade sonen fundersamt.

Sen lade han båda sina händer på svullnaden och började ruska.
– Hehe, kolla vad det rör sig! Flapp, flapp, flapp.

Mmm…av barn får man höra sanningen. Jag har väl aldrig haft komplex för min rygg och har det inte nu heller, men jag måste erkänna att jag ser den där ”svullnaden” varje gång jag kollar i spegeln.
När jag jobbade som förskollärare i Gävle fick jag höra sanningen om min mage också. Anton var knappt ett år när jag började jobba där och jag hade väl inte tränat särskilt intensivt efter graviditeten. Magen var…lite pluffig.
En av femåringarna satte sig nära mig en dag när det var dags för läsvila.
– Får jag lägga mitt huvud på din mage medan du läser? Den är så fluffig och mjuk, som en stor kudde!

Mmm, men det är väl bra att jag har en kropp som kan vara både fluffig och mjuk. Och rolig att dallra med!