…runt knuten och bara väntar på att få träda fram! Idag var det -9 grader när jag skulle ut med Zingo så jag klädde mig ordentligt. Långkallingar, täckbyxor, t-shirt, fleecetröja och jacka. Efter 1/3 av vägen fick jag knäppa upp jackan och ta av vantarna, för jösses vad solen värmer! Och det är så skönt! Jag kan riktigt känna hur våren nalkas, trots att det är hur mycket snö som helst ute. Såg till och med en liten vattenpöl idag, en liten ansamling smält snö som låg på vägen och skvallrade om att solen börjat värma. Längs promenaden såg jag bar asfalt och blev jätteglad. Tänk, att så lite kan göra så mycket. Ett stycke vattenpöl och en liten strimma bar, torr asfalt fick mig att sjunga inombords hela dagen!
När solen är så där ljuvlig och himlen är så där oerhört blå, då rycker det och spritter i hela kroppen. Man vill bara ut!! Så vi packade en matsäck, hoppade in i bilen och for till Kallbäck. Det blev en underbar dag med skoteråkning, x antal åk i vår pulkabacke vid stugan, korvgrillning och allmänt mys i solen. Fenomenalt!
Linda jobbade idag, och eftersom Anton roar sig själv (särskilt om det finns en pulkabacke och en bob tillgängligt) så jag kunde i allsköns ro sitta i en strandstol och lapa solsken. Jag slöt ögonen och insöp alla ljud. Skotern som brummade på avstånd, Anton som tjoade när han for ner för backen, det knäppande och knastrande ljudet från brasan. Rösterna av människor jag håller kära omkring mig, ljudet av Zingo som hoppade i snön, Tuvas skratt. I det ögonblicket fanns inget annat än nuet, och ingen tanke än just den här: Jag måste vara den absolut mest välsignade människan på hela planeten, ingen kan vara lyckligare än jag. Ingen.
Fint…Måste ses o kramas lite snart!!!