Jag hör till den lilla skaran som faktiskt inte har något emot att det har regnat i flera dagar och ser ut att fortsätta lite till. Visst, det är härligt med sommar och sol men just nu är vädret förträffligt samarbetsvilligt. Igår beslutade jag mig för att ta årets andra träningspass på cykeln, och vädret ställde snällt upp med knappa 15 grader och ett tjockt molntäcke men utan att släppa ifrån sig något regn på hela cykelrundan. Perfekt.
Mindre perfekt var att jag på något outgrundligt vis lyckades överanstränga något eller klämma en nerv under cykelturen för min högra arm gör så ont att jag överväger att slita av den. Och jag gjorde inte ens något speciellt på cykelturen, ingen vurpa, sladd eller ens ett litet gupp som kan förklara varför armen beter sig som den gör. Men jag är å andra sidan bra på att ådra mig fåniga skador helt utan orsak.
När vi flyttade till Långshyttan tog min svägerska och jag en långpromenad tillsammans. Inte nämnvärt fort och inte överdrivet långt, runt 5 km sisådär. Två dagar senare var jag tvungen att gå till byns vårdcentral för första gången, eftersom jag hade så ont att jag knappt kunde stödja på foten.
– Du har ådragit dig en stressfraktur på stortån. Sportar du väldigt intensivt?
Jag höll ju på att sjunka genom jorden när jag förklarade att jag vid den tiden inte sportade överhuvudtaget, utan bara hade tagit en promenad…
Men min arm är en petitess idag. Vi kom i säng sent igår, då Anton skulle sova över hos grannarna som hade sitt brorsbarn på besök. Jag visste att han skulle komma knatandes hemåt förr eller senare, så när vi lagt Tuva var det bara att vänta. Grabbarna hade hunnit borsta tänderna och krypa till kojs när Antons hemlängtan satte in. Vi hämtade hem honom och lade honom i sin egen, trygga säng. Jag tror att Hasse och jag kom i säng vid ett-tiden, men jag kunde inte somna eftersom armen värkte. Klockan två hade Anton precis kommit ner till madrassen (som han gör varje natt) och somnat gott där, Hasse sov som en stock bredvid mig. Tuva hade hostat lite ett tag och just som John Blund kom och knackade mig på axeln gjorde Tuva en slemkräka. Vi gick upp, hon och jag, fräschade till både henne och sängen, bäddade på soffan och lade oss där. Hon såg ut att må vansinnigt illa. Hela natten låg hon med samma grimas, till och med när hon lyckades slumra till i några minuter satt grimasen kvar. En sån där ”åh-fy-fan-nu-spyr-jag-snart”-grimas.
När det blev dags för Tuvas frukost tog jag det väldigt försiktigt. Två mediciner, vänta en kvart, sen två mediciner till, vänta en kvart och så de sista tre. 45 minuter efter sista medicinen vågade jag prova ge henne lite mat. Med föga överraskande resultat. Kräks.
Klockan är nu fyra på eftermiddagen och vi har bara lyckats få i Tuva två av dagen fem mål. Det kommer bli en låång dag. Önskar bara att hon kunde få sova lite, Fjärilen. Hon är gråblek i ansiktet och ögonlocken är rosa/lila av sömnbrist.
Vädret är samarbetsvilligt även idag. Grått ute och svalt i luften. Smattrande regn sövde mig när jag blev avlöst och kunde gå och lägga mig. Det kunde gärna få börja smattra igen, så Fjärilen slocknar en stund.