Jag har sorg. Efter lång och trogen tjänst har min matberedare vandrat vidare till sällare vitvarukedjor. Det var idag, när jag skulle göra deg till en hallonpaj. Jag smockade i smör, socker och mjöl i beredaren, startade den och…poff. Luktade apa. Bränd. Död. Borta. Kaputt. Snyft…
Jag får helt enkelt ge mig ut i jakt på en ny.
Igår var det dags för den Goda Gärningen, alltså att åka och lämna ifrån sig några deciliter blod till bättre behövande. Känns alltid lika bra. Fast det har känts bättre än vad det gjorde igår, förstås.
Allt var som vanligt, jag knatade in på blodcentralen, fyllde i min hälsodeklaration, gick via receptionen in för att välja mig en stol. Det fanns bara en ledig, en vänster-stol (vilket alltså innebär att man tappar ur vänster arm). Vanligtvis ger jag ur höger, men jag har gett ur vänster också, båda funkar. En sköterska kom, tvättade armen och stasade den för kung och fosterland. Ett generöst kärl ploppade beskedligt fram och sköterskan skred till verket.
Själv var jag lite distraherad, för det var två barn på blodcentralen denna förmiddag. De hade följt med för att se hur det går till när pappa ger blod. De små liven, 4 och 7 år gamla, bubblade av kloka frågor och den sköterska som tog hand om deras pappa svarade glatt och pedagogiskt på alla deras funderingar.
Ganska snart började ”min” maskin pipa och skrika för att mitt blod rann för långsamt ner i påsen. Min sköterska kom och pillade lite med nålen.
– Jag tror den har sugit fast i kärlväggen. Det händer ibland. Jag ska försöka ändra läge på den.
– Visst, greja på du. svarade jag och fortsatte lyssna på barnen.
Min maskin fortsatte att pipa och skrika, vilket inte är bra. Det får inte ta hur lång tid som helst att få ut den där blodskvätten, för då blir det dålig kvalitet på den. Sköterskan kom tillbaks för varje pip, micklade med nålen och gick igen. Efter en god stund började det plötsligt spänna nåt alldeles gröndjävulskt i armen. Konstigt, det har aldrig hänt förut? Fasen vad det sprängde, som om hela armen skulle explodera. Då tittade jag ner och såg att stasen satt kvar, fortfarande åtdragen för allt vad tygen höll. Ska man inte släppa på den för att få nåt blod alls?
Just som jag skulle ropa till mig ”min” sköterska var det en annan sköterska som kastade en blick åt mitt håll.
– Oj! Vi måste släppa på stasen, hon är ju alldeles blå!
Jag tittade efter. Jodå, mycket riktigt. Armen var knallblå. Inte undra på att det rann dåligt och började göra jäkligt ont… Gissa om ”min” sköterska såg ut att vilja sjunka genom golvet?
Jaja, vi är alla människor. De fick ut en bra skvätt i alla fall, om än inte en full påse. Men nästa gång ska jag komma ihåg att dubbelkolla så de släpper på stasen…
Idag har jag varit in till Hedemora och fått barnen friserade. De såg ut som små troll bägge två, tjockt och alldeles för långt hår. Anton var först ut att ta plats i frisörsstolen.
– Klipp som du brukar, du vet hur jag vill ha det. sa han resolut och försjönk i en Kalle Anka-tidning.
Och Lena klippte precis som hon vet att Anton vill ha det. Fram med öronen och nacken men för guds skull ingen rakmaskin!!
Tuva väntade otåligt på sin tur och började busa som en tok så fort hon tagit plats framför spegeln. Jag beundrar Lena som hinner med i svängarna när Tuva kränger omkring i rullstolen. Det går att röra sig anmärkningsvärt mycket trots att rullstolen är låst. Men Lena har varit med förr och erbjöd Tuva än det ena än det andra att roa sig med medan hon blev friserad. Allra roligast var när hon fick låna en vattenspruta så hon kunde spruta ner hela spegeln med vatten. Hysteriskt kul!
De blev undersköna, bägge två. Men jag har inte hunnit ta några kort än, det kommer jag lovar.
Tuva blev så tvärförtjust i sin nya frisyr att hon propsade på att få ringa hit både grannen och farfar så de kunde beskåda underverket!
Nu är det näste man till rakning. Eller kvinna, faktiskt. Jag är gräsligt långhårig just nu, det går att få tag i håret! Det går inte för sig. Måste åtgärdas. Bums.