Goda vänner till oss har fått ett flickebarn!! Jag var först i familjen att åka till och titta på underverket, men idag for vi dit hela familjen. Söt som honung och vacker som en dag är hon.
Det var lite roligt att se barnens reaktioner på den lilla. Anton var lite blyg till en början, men det gick snabbt över. Snart satt han med bebisen i famnen och såg ut att trivas ganska bra med det. Tills hon började gny, förstås. Då lämnade han glatt över till mamma Susanne, men fortsatte sitta bredvid och prata med Johanna. Han jämförde sina händer och fötter med hennes, det är otroligt hur fort man glömmer hur små bebisar är! Anton såg ju ut som en jätte jämte flickebarnet!
Tuva blev begeistrad med en gång av den lilla människan och åkte sedan runt och ropade Johannas namn minst tre gånger i minuten.
– ´hanna…haaaanaaa!
En stund efter att Anton haft Johanna i famnen stannade Tuva framför mina fötter.
– Mamma? Hosjan.
– Vill du sätta dig i soffan?
– Jaa..
Jahapp, jag slog mig ner i soffan och tog Tuva i famnen.
– Mamma? ´hanna?
– Aha, du vill sitta i soffan med Johanna? Som Anton gjorde?
– Jaa. Pappa. Tott!
Tuva ville sitta precis som Anton hade gjort, och bli fotograferad av pappa, precis som Anton blev. Att Johanna högljutt protesterade spelade ingen som helst roll, Tuva var glad som en sol när hon också fick hålla bebisen!
Med sig hem fick Tuva ett kort av Johanna och det höll hon hårt i vill jag lova. Först två timmar efter att vi kommit hem kunde hon släppa det, men bara en liten stund.
Oh, jag är lite trött i armarna ikväll. Jag har nämligen varit på crawl-skola idag! Säters Triathlon gav blodad tand och jag är fast besluten att genomföra det igen nästa år och kanske förbättra min tid något. Simningen var inget problem, men bröstsim tar mer energi än vad det ger tillbaka, att crawla är lättare och går fortare. Om man kan, vill säga. Jag provade några simtag crawl i somras och drog i mig så mycket vatten att mannen som simmade på min högra sida frågade om han skulle vinka in följebåten…
Så jag har börjat på crawl-skola. Det är inte det lättaste, det där simsättet. Man ska hålla rätt på armar och ben och dessutom komma ihåg att andas. Helst när näsan är ovan vatten. Jag som är en riktig ”hålla-för-näsan”- typ hade lite svårt med det där. Till nästa gång måste jag införskaffa ett par simglasögon och en näsklämma. Jag måste ha druckit minst ett par liter bassängvatten idag. Jag trodde att jag fått häng på hela den där ”andas-in-ovan-ytan-och-ut-under-vattnet”-grejen ända tills vi skulle peta oss i armhålan på varje simtag (för att förbättra armtekniken). Då blev det total kortslutning, jag andades hejvilt. Mest vatten. Bihålorna blev rejält genomsköljda också, när instruktören avslutade passet med att lära oss göra kullerbyttor under vattnet.
– Blås ut, ordentligt, så kommer inget vatten in i näsan när ni tumlar runt.
Okej. Jag gjorde kullerbyttan medan jag blåste ut för kung och fosterland. Näsan blev ändå proppfull i vatten.
– Bra. Gör likadant två gånger till.
Blubb, blubb. Men det var riktigt roligt, trots alla kallsupar! Jag kommer simma som en fisk nästa sommar, crawla som Alshammar. Äsch, jag nöjer mig om jag kan crawla hela banan utan att dra ner mer än en halvliter vatten!