Mmm, det fick man passa sig för i måndags när vi var i ridhuset. Det var lekar på gång! Hela ridhuset delades i tre delar, en rimpa var land, mittenbiten var havet och den andra sidan var ett skepp. Barnen fick först skritta i godan ro på ”land” en stund, sen blev vi så varma att vi var tvugna att rida ut i ”havet” och svalka oss. Men knappt hade vi hunnit i förrän där började komma hajar! Ridinstruktören jagade efter oss med nyporna som fick gestalta urtidsmonstren ur djupet, det gällde att trava för att hinna undan.
Hjälp, tänkte jag, det här går aldrig. Tuva kommer bli skiträdd om vi börjar trava, och sen vill hon inte rida mer. Men ack, så jag bedrog mig! När hästen började skumpa fram i trav sprack Tuva upp i Dalarnas bredaste smil och skrattade så hon nästan kiknade! Vi fick rädda oss upp på ”skeppet” för att slippa undan de glupska fiskarna. Men på skeppet kunde man inte heller vara helt lugn, för bäst som vi skrittade där så kom minsann en pirat och ville ha tillbaka sitt skepp! Då fick vi snabbt som attan trava ner i ”havet” igen, för piraten kunde inte simma. Tuva njöt i fulla drag och skrattade sig igenom nästan hela passet!
Idag har vi varit på förskolan, och ute på gården där står en jättefin träbåt som barnen leker i och på. Med mast och förarhytt (eller vad det nu kallas på en fiskebåt) och roder. Där ville Tuva gå upp idag. Sagt och gjort, vi lämnade Humlan på landbacken och klättrade ombord. När Tuva knatat runt en stund började hon prata om pirater, för vi var ju på ett skepp precis som vi varit i fantasin i måndags.
– Pjate! sa Tuva
– Ja, skepp 0’hoj landkrabbor och pirater! hojtade jag med min värsta sjörövarröst.
En liten tjej på 3 år plirade storögt på oss en stund innan hon hängde med på leken. Hon lade ena handen för ögat, precis som jag gjorde, och mullrade fram:
– Släpp o’boy, kjabater!
Vi lekte rövare och pirater både länge och väl, tills min rygg upplyste mig om att det finns en gräns för hur länge man kan gå böjd som Ringaren i Notre Dame och stötta upp en liten pirat på 20 kilo. Då var klockan redan dags att gå hem, till Tuvas stora förtret. Hon spände sina stora bruna ögon i mig och försökte lirka:
– Meja? Båååt? Pjate!
– Näe, vi måste gå nu. Nästa gång kan vi leka mera.
– Buuuhäää…mamma, dum. Pjate!
Än mindre poppis blev jag vad dagen led. När vi kom hem var det dags att Emla (plåster med bedövningssalva, används för att bedöva huden innan provtagning) Tuvas armveck. Hej, vad arg hon blev. Och det kan jag förstå, det stramar nog rätt duktigt att ha de där plåstren i armvecken, särskilt om man är stel i armarna och har svårt att räta ut dem. En timma senare bar det av till vårdcentralen för provtagning. Hasse var också med, erfarenheten har lärt oss att det går åt fler man än man tror för att hålla lilla fjärilen stilla. Tuva själv var inte alls nöjd med läget och tvekade inte att upplysa oss om det, men vi fick en väldigt bra sköterska. Lugn och varm. Första armvecket gav inte en enda droppe blod, så det fick bli två stick. Men nummer två gav utdelning! Tuva blev så klart ledsen, mest för att det är otäckt att vara fasthållen och tvingas räta ut de där spastiska armarna, men på det hela taget så tror jag att det är vår mest lyckade provtagning hittills. All heder åt sköterskan!