Tisdagsmorgonen började oförskämt tidigt, klockan 05.45 klev vi upp för att hinna Emla (en bedövningssalva som smetas på 1-1½ timme innan man ska ta blodprov) Tuva. Utcheckning från hotellrummet skulle ske senast 12.00 och med vårat pressade schema på sjukhuset fanns ingen tid att åka tillbaka till hotellet innan dess. Så i flygande fläng packade vi ihop alla grejor (och det vill inte säga lite när man reser med ett sjukt barn, Tuva hade tre väskor, Hasse och jag delade på en), slängde i oss ännu en underbar hotellfrukost, sen checkade vi ut och ordnade så bagaget fick stå kvar i bagagerummet och bilen stå kvar i garaget. Och så hopp på spårvagnen för att åka iväg till första punkten på dagordningen: blodprov.
Jag hade Emlat alldeles rätt, på båda handryggarna och i Tuvas armveck. Tre sköterskor skulle hjälpas åt med provtagningen, en skulle sticka, de andra två skulle hålla rätt på Tuvas arm och assistera med rör och sånt. Pappa Hasse fick i uppgift att distrahera Tuva med pussel och såpbubblor, själv fick jag äran att hålla i henne. Men Tuva har tagit ett och annat blodprov i sitt liv och visste precis vad som komma skulle, det gick inte att distrahera henne alls. Jag tog ett lagom stadigt grepp om henne, sköterskorna greppade armen och stasade (man drar åt ett gummiband runt armen). Sticket hamnade rätt direkt, men sköterskorna höll i så hårt att Tuva fick panik. Det var dömt att misslyckas, sköterskorna måste ju hålla armen stilla men ju hårdare de höll, desto värre kämpade Tuva emot. När vi var nästan klara så sprack kärlet och armen var täckt av peteckier (blodprickar). Men lite mera blod behövdes, så vi fick sticka i handen också. Med samma resultat av en alldeles för hårt hållen och stasad hand. Sprucket kärl och peteckier. Stackars Tuva, hon var alldeles svettig när vi var färdiga. Och blod överallt.
Jag tyckte ändå att sköterskorna var duktiga, den som stack var vänlig men bestämd (mjäkiga sköterskor har en förmåga att jaga upp Tuva) och de andra två var också jätterara. Men vips så kom en fjärde sköterska infarandes och hon fick panik.
-Men Guuud va blek hon är, lägg henne ner!!
Jag försökte tippa Tuva åt sidan, men då trodde ju hon att nåt ännu värre var i antågande och blev skräckslagen.
– Åh, det är ju blod överallt! Vi måste tvätta och sprita, herregud vi skulle ha haft mera skydd och handskar. Oj oj oj.
Jag visste inte om jag skulle skratta åt henne eller bli förbannad som hon flängde runt. Hon hade helt klart blodfobi. Tuva och jag satt i en stol med hjul, så den blodrädda sköterskan körde oss helt sonika till handfatet och tvättade Tuvas händer och spritade dem. Sen grabbade hon tag i mina händer och tvättade dem också, och spritade. Sen tvättade hon britsen som en galning, och spritade den med (det kom aldrig nåt blod på britsen). Alltså, visst allting ska göras rent efter provtagning, men det här gick till absurdum.
Nåväl, med armar lika blå och röda som skogsbärspuré tågade vi vidare till sjukgymnasten som var nästa anhalt. Där var det bara roligt, lek och bus och inga stick alls. Sen var det dietist-träff, också väldigt stickfritt. Vi gjorde upp en plan på att öka Tuvas näringsintag från 750 kcal till 1200 kcal per dygn och fick lite råd och tips på hur vi ska komma upp i alla dom kalorierna. Det blir mycket mat det, ofta.
Kring lunch var det dags för hjärtundersökning. Det var med skepsis vi gick mot hjärtavdelningen. Sist vi var där lyckades de förväxla Tuva med en annan patient, men upptäckte det först efter halva undersökningen! Men den här gången var allt annorlunda. Ett snabbt EKG utfört av en kanontrevligt sköterska följdes av ett lugnt och fint ultraljud. Tuva låg på min mage och kollade på barnTV, rummet var nersläckt och lugnt.(Sist vi var ner utfördes ultraljudet i full lysrörsbelysning, med öppen dörr och folk flängandes in och ut ur rummet. Sköterskan pratade även i telefonen under en del av den undersökningen, Tuva fick panik av att det var så stimmigt.)
Vi hade tänkt hinna käka nåt innan dagens sista undersökning, men vi blev stoppade av en sköterska. Föga förvånande blev vi tvungna att ta om ett av blodproven, för det hade blivit hemolys i provet (blodkropparna faller sönder). Tacka för det som dom stasade och höll i! Så det var bara att knata ner till labbet och ta ett nytt prov, i fingret den här gången. Och så mera peteckier eftersom sköterskan där fick klämma för kung och fosterland för att få de droppar hon behövde. Men Tuva förlåter väldigt snabbt, särskilt som hon fick en ballong för att hon varit duktig. En riktig ballong, med helium, rosa så klart.
Dagens och resans sista undersökning var ett EEG, som helst skulle utföras under sömn. Tuva sover inte middag, om hon inte har 40 graders feber och en dunderförkylning vilket hon inte hade igår. Vi blev välkomnade av en väldigt trevlig sköterska som förklarade hur allt skulle gå till. Tuva skulle få ett gäng elektroder fästa på huvudet som skulle registrera hjärnverksamheten under sömn, dåsighet och vakenhet. Jo tjena, tänkte vi. Skulle Tuva sova, mitt på dagen? Med elektroder på huvudet? Visst…
Men men, sköterskan bäddade ner Hasse och Tuva och skickade iväg mig på lunch. Efter 45 minuter ringde Hasse på min mobil. Nu har dom gett upp tänkte jag. Men inte då! Tuva och Hasse hade somnat som små grisar efter 4 minuter. Tuva var en mönsterpatient!
Det var obeskrivligt skönt att sätta sig i bilen och rikta framvagnen mot Dalarna igen. Göteborg är en så stressig stad! Folk, spårvagnar, bilar allt i ett enda myller. Man är inte riktigt van vid det när man kommer från småbygden…
Tuva somnade som en stock när bilen började rulla och sov gott i över en timma. Plötsligt gjorde hon ett kippande ljud, som om hon höll på att tappa andan i sömnen, så både Hasse och jag vände oss om och tittade på henne där i baksätet. Men hon hade inte alls svårt att andas, hon satt och skrattade i sömnen! Åh, som hon skrattade! Riktigt gott och med hela ansiktet. Så slog hon upp ögonen med ett ryck samtidigt som hon sade ”Hibbi” (det betyder Zingo) följt av ”Atto” (Anton). Hon måste ha drömt nåt riktigt skojjigt om dem!
Klockan var nästan tio på kvällen när vi rullade upp på garageuppfarten, och det var så skönt. Lugna, tysta underbara lilla Långshyttan. Där vi bara har en fil i varje riktning och där det inte finns mer människor än att man hinner säga hej till den man möter. Äntligen hemma!