Måndag igen, då. Vi börjar komma in i vår nya lunk, hela familjen börjar hitta in i vårt nya mönster. Jag trivs superbra på jobbet, börjar känna att allting (som jag faktiskt var rädd att jag glömt) börjar komma tillbaka. Pedagogen i mig har bara slumrat, inte försvunnit.
Mina kollegor och jag kom idag att tala om min anställningsintervju, ett samtal som fick oss alla tre att kvida av skratt eftersom deras version och min var så långt ifrån varandra att det inte kunde vara annat än komiskt!
Hur jag upplevde det har jag ju skrivit, att jag mer eller mindre kände mig som ett lallande pucko utan koll på nånting. Särskilt när det kom till så ( i en stressad situation) svåra ord som ”barnsyn”.
Kollegorna, å andra sidan, hade fått berättat för sig att jag var helt rätt person för tjänsten och att jag hade sååå braaa barnsyn!! Haha, vi skrattade så tårarna sprutade!! Jag var visst ingen lallande idiot i alla fall. Men det var väldigt roligt att höra båda sidor av samma händelse, tänk så olika man kan uppleva en och samma situation!
Och min barnsyn är det inget fel på. Jag ser varje barn som en kompetent liten människa, med alla möjligheter framför sig. Utmaningen för mig som pedagog ligger i att erbjuda utmaningar, uppmuntra varje barn att tro på sig själv och sin egen förmåga, och häftigast av allt är att få vara med när utmaningar övervinns. När ett nytt ord upptäcks och uttalas, första gången den envisa pärlan hamnar på tråden, första gången barnet själv klarar av att dra upp dragkedjan, när bokstäver och siffror erövras… allt, från litet till stort. Det är grymt!!
Tuva fann sig ju tillrätta med den nya situationen direkt, att få ha Linda ännu fler timmar i veckan var inget som Fjärilen hade minsta lilla invändning emot! Nu rullar alla rutiner på också; ridning, simning, skola, simning igen och så skola. Något varje dag! Hennes envisa hosta har varit väldigt beskedlig idag och vi håller tummarna för att det är kortisonet som utövar magi i trötta luftvägar.
I fredags var Tuva ryyysligt avundsjuk på sin bror…han gick nämligen på disco. Det bestämdes lite hastigt och lustigt, planen var nämligen att han skulle gå på disco nästa fredag…men så visade det sig att det var disco i fredags. Också.
Själv jobbade jag och kom hem strax efter fyra.
– Hej mamma! Du, H kommer och hämtar mig tjugo över fem, vi ska på disco. Han ska vara zombie och jag liemannen!
Shit. Knappt en timme på mig att få maten på bordet och sonen färdig för disco. Lägg till en dotter som passar på att göra nr 2 som heter duga, mitt i matlagningen. Resultatet blev en väääldigt hastigt ihopsvängd Biff Stroganoff vilken serverades kl kvart över fem medan Antons skjuts satt vid köksbordet och väntade… Herrejösses!
Nåväl, jag fick iväg pojken i alla fall, och skickade med honom en peng som räckte både till inträde och en hel del gotta. Men…jag lade den i fel ficka. Det fanns nämligen både ”vanliga” fickor och sidofickor på byxorna. Jag tänkte att eftersom hans dräkt är lång är det smartast att stoppa sedeln i sidofickan, som sitter längre ner. Jag lade den där och talade om för Anton vart jag lagt den. Han glömde lyssna.. Väl framme och i kön, hittade inte Anton sedeln utan trodde att jag glömt stoppa den i hans ficka… Åh, vad jag fick ont i magen när han berättade det. Jag kände hur jag skulle ha känt, om jag var nio år, på disco. Fullt med barn både framför mig och bakom mig i kön…och så har morsan inte stoppat ner några pengar!! PINSAMT!!!
Nioåriga Ida hade förmodligen känt sig så förödmjukad att hon börjat lipa….
Som väl var hade Anton schyssta kompisar som lånade honom pengar. Både till inträde och gotta. Puh!
Han hade en toppenrolig kväll och jag fick hämta hem en svettig, rosig och glad liten lieman på kvällen. Nästa fredag är det dags igen. Då ska Anton vara zombie. Med sår i ansiktet och allt. Jag börjar redan känna pressen över hans sminkning…önska mig lycka till!