Förra året fick jag för mig att slänga in en anmälan till Tjejmilen i Stockholm. Bara för att se om jag klarade det. Få ett konkret mål med min träning. Det blir ganska trist i längden att träna utan att ha nåt att sikta på.
Och jag klarade det ju, över förväntan till och med! Jag hade räknat med 70-72 minuter på milen ungefär, eftersom jag aldrig hade sprungit så långt förut, men gick i mål på 66 minuter!
Knappt hade jag hunnit över mållinjen innan jag bestämde mig för nästa utmaning: Säters Triathlon!
Fast sen kom vintern, soffan blev bekväm och latmasken var stundvis ganska envis. Tänkte skjuta på det där med Triathlon till nästa år. Men så föll det sig att en bekant anmälde sig till denna tävling och tyckte att jag skulle hänga på. Klart jag gjorde! Det är ju ännu mer peppande om man är två som åker!
Nu börjar det dra ihop sig. På lördag kl 14 går startskottet. Jag borde vara i absolut toppform…
Visst, löptränat det har jag gjort. Och cyklat. Lite grann. Men simmat…det har jag inte gjort sen förra sommaren och det blev inte mer än ett par dopp då! Hasse är övertygad om att jag kommer få kramp och sjunka som en sten.
Själva simningen är 375 m, vilket inte låter särskilt långt. Jag kollade in banan förra veckan när jag var i Säter. 375 m SER jättelångt ut!!
375 m simning i en stor, kall sjö följt av 2 mil på cykel och avslutningsvis 5 km löpning (som förresten är förlagd i en jäkla uppförsbacke, 3 gånger ska jag upp och ner för den där backen). Vad tusan har jag gett mig in på?
Nu ska jag ägna resten av veckan åt att vila musklerna och samla ihop all jävlar-anamma jag kan hitta, för har jag gett mig tusan på något så brukar det oftast gå vägen. Mer eller mindre.