Hoppas att alla fått minst en kram idag på alla hjärtans dag!
Det har då jag fått i alla fall. Flera stycken. Dagen har förstås gått i full fart som vanligt. Jag låg och drog mig en kvart för länge imorse, så det blev stressigt med frukost, påklädning och väskpackning. Iväg med Anton till dagis och sen vidare till habiliteringen för Tuvas torsdags-pass i simbassängen.
Hon glänste verkligen idag, lilla damen. När Tuva först började på simningen var allt jättekul, vatten var härligt. Sedan hände något och hon blev livrädd, skrek som en gris bara vi kom in i simhallen. Kanske var hon då påverkad av Herr Leigh (hennes elaka sjukdom), vid den tidpunkten var allt som rörde sig livsfarligt i hennes ögon. Men nu är hon ”tillbaka på banan” igen, vatten är kul! Idag lämnade hon sin simring och övergick till såna där tjusiga armpuffar, som erbjuder lite mer utmaning vad gäller balans och motorik. Sen lekte hon och plaskade, flöt som en kork. När det var dags att gå upp var Tuva inte färdig med armpuffarna på långa vägar.
– Hen (betyder ”sen”) ? sa hon undrande när vi hängde upp puffarna på sin krok.
– Ja, vi använder dom igen nästa gång.
– Jaa…hen….
Efter simningen var det ilfart hem igen (sjävklart enligt lagstadgade hastighetsbegränsningar), hämta Anton och hem för att laga lunch. Hasse skulle på kurs efter lunch, så den serverades i flygande fläng, men vi åt den i alla fall tillsammans. Ungarna fick var sin glass efter mellis, det var ungefär det Alla Hjärtans Dag-firande som dagen tillät för min del. Hasse kom hem 17.30 till den romatiska middagen kalops och potatis. Med sig hade han en underskön ros och ett vackert smycke till hustrun, en SpiderMan-bil till sonen och en Glow-björn till dottern (den kan lysa i vackra färger). Plötsligt kändes min kalops med potatis och lite smågul sallad lite…tja…lite helt enkelt.
– Men pappa har ju inte fått nåt! konstaterade Anton. Sen svischade han iväg som en liten iller ifrån middagsbordet och kom tillbaka en stund senare med en alldeles nyritad teckning av en regnbåge. Men då blev det ju orättvist i hans ögon, så han susade iväg och gjorde en åt mamman med. När maten var undandukad och disken avklarad deklarerade sonen att nu skulle vi ha familjering i vardagsrummet.
Han instruerade hur vi skulle sitta, i en ring med fötterna inåt, så vi vidrörde varandra med fötterna. Sen frågade han oss, var och en i tur och ordning, hur vår dag hade varit, hur den kännts och vad vi hade fått idag på Alla Hjärtans Dag. Det var så gulligt så jag blev tårögd. Hur kan en sån liten kille, på bara fem år, hunnit bli så klok och stor i tanken? Det blir nåt stort av den grabben, det är jag säker på!