Yoga i det Kroghska residenset

Kände mig lite mör igår. Trött i kroppen. Stela axlar, spänd nacke, ont i ryggen. Vad kan då passa bättre än ett litet yoga-pass för att släppa på alla spänningar och mjuka upp kroppen?! Sagt och gjort, jag dammade av yoga-dvd:n och gjorde mig redo för ett pass. Man börjar med andningen, ett helt pass på 15 minuter när man bara slappnar av, släpper allt och koncentrerar sig på att andas. Från TV:n hördes instruktörens röst som uppmanade till att ”släppa allt som du inte behöver bära på här och nu, låt spänningar, frustration och oro bara släppa och flyta iväg”. Och bakom mig hörde jag Tuva slemma för kung och fosterland, så till den milda grad att jag själv fick svårt att andas av bara ljudet. Samtidigt springer hunden av och an framför mig, antagligen orolig för att matte sitter still på golvet, blundar och frustar som en noshörning. Han försökte hjälpa till genom att buffa på mig och erbjuda mig sin pipleksak. När det inte fungerade började han tugga energiskt på den, så att den pep som en kanin med dödsångest. Fruktansvärt avslappnande, verkligen….

Tja, jag härdade ut i alla fall och så började själva yoga-passet. Yoga är fruktansvärt tekniskt, kan jag tala om för den som aldrig provat. Du böjer kroppen i vad som känns som inte helt naturliga ställningar, medan du ska hålla rätt på den särskilda andningstekniken och lyckas hålla alla jäkla inre kroppslås. Jag är ingen inbiten yogi och har inte utövat yoga på ett bra tag, så jag trillade omkull lite titt som tätt. En del övningar är så knepiga att förstå att man inte kan låta bli att asgarva när man försöker sig på dem (när man är halvvägs in i en övning så kan man liksom inte kolla upp på TV:n och kolla så man gör rätt, för då dimper man omkull eller sträcker sig, man får lyssna på speakern och höfta lite). Vad sägs om den här:
” Stå bredbent med hela fotsulan i mattan. Böj nu i vänster ben, tryck ner höger fot i mattan, fördela tyngden jämt. Lägg vänster armbåge på vänster lår, ta högerarmen bakom ryggen, titta på höger axel och fatta tag om vänster lår med höger hand. Glöm inte de inre låsen. Fokusera på andningen.”

Jamen, eller hur. Ska jag böja mig liksom runt mig själv, eller ska jag hålla låsen eller fokusera på andningen? För alla tre samtidigt är fanimej omöjligt!
Halvvägs in i passet tyckte jag ändå att jag hade lite koll, klarade att utföra en hel rörelse utan att få en skrattattack eller trilla omkull. Tuva och Zingo hade båda två somnat som små grisar och snarkade ikapp, jag började till och med känna mig avslappnad! Då hänger sig den jädra dvd-spelaren! Va?!
Var det nåt fel på skivan? Tog ut den och kollade, näe. Inte en enda repa, inte ett dammkorn. Satte i den igen och provade spola fram dit där jag var när den började hacka. Ingen skillnad. Hack hack hack. Svart. Vad tusan?! Nu började avslappningen avta. Rätt snabbt.
Envis (eller dum) som man är provade jag att göra om hela ovannämnda procedur, naturligtvis med samma resultat. Här har man köpt en flådig Blu-Ray hemmabioanläggning för dyra pengar, med smarthub och gud vet allt, och så kan den inte spela en simpel dvd!!

När jag tänkte efter hade ju det här hänt förut, fast när ungarna kollat på film. Och en av mina filmer gick inte att spela alls, kommer jag ihåg. Jäkla skitapparat! Nu var jag ju lika spänd som innan jag började! Men hade jag börjat yoga skulle jag banne mig avsluta också. Jag asade fram laptopen och kopplade den till TV:n. Dvd-läsaren i den kan man in alla fall lita på! Jag avslutade passet. Var inte ett dugg avslappnad. Suck.

Dagen har varit bättre! Tuva och jag har varit i skolan. Som alltid kom ett helt gäng kompisar och hälsade glatt när vi kom. Tuva älskar det. Jag älskar det. Strax bakom kompisarna kom fröken.
– Hej, fick du mitt mail?
– Näe?
– Hrm…jo, vi tänkte gå till skogen. Idag. Nu.
– Okej…
– Men ni kan ju stanna här på skolan och jobba lite, om ni vill. Ni är ju inte förberedda och jag vet inte hur det går att ta permobilen i skogen.

Oj oj, Tuva gjorde svarta ögon. Skulle hon stanna på skolan när klassen går till skogs?! Aldrig i livet!! Jag reagerade likadant. Klart ungen ska med ut i skogen.
Vi rättade in oss i ledet och knatade iväg. Till den tänkta utflyktsplatsen skulle vi ta elljusspåret. Det var jätteblött. Och kladdigt. Men va tusan, vi siktade på den minst geggiga ytan och höll full gas. Om vi körde fast skulle det krävas ett gäng folk och lite redskap för att få loss oss igen, men det kunde det vara värt. Vi tog oss hela vägen fram till utflyktsplatsen. Nästan. Sista 4 metrarna var ren och skär lervälling. Där insåg jag att det bara vore otroligt korkat att ens försöka köra permon. Inte heller vågade jag lyfta och bära Tuva när det var så halt. Så vi stannade där. Men vi behövde aldrig känna oss ensamma! För det första stannade specialpedagogen med oss, men härligast av allt var att Tuvas klasskamrater kom ner till henne och gjorde henne delaktig. Pratade, visade vad de höll på med (de skulle bygga siffror av sånt de kunde hitta i naturen). Ett barn, som inte kan så mycket svenska ännu, hittade en groda och kom springande i den halkiga leran med ett leende som kunnat smälta en gråsten.
– Tuva, Tuva!! Titta! En…en…Titta!!!

Han kom nära och visade Tuva vad han hittat.
– Vad fin! Det är en groda. sa jag.
– Ja, groda. Titta, Tuva!

Åh, jag smälter som en smörklick. Fina, fina unge som ville dela ögonblicket med Fjärilen! Om dom bara visste, hur mycket det betyder för mig och inte minst för Tuva, varje gång en klasskamrat gör sådär. Bara helt spontant kastar sig fram för att interagera med henne. Dela en upplevelse. Berätta nåt roligt. Eller bara få vara med. I love it!