Varför pratar inte Tilde med Hasse?

Har just suttit och kollat igenom en massa kommentarer om inslaget om oss på Nyhetsmorgon i förmiddags. Jättefina, värmande inlägg, tack snälla underbara allihopa! Någon undrade varför inte Tilde pratade med pappa Hans, och det kan ju svara på med detsamma. Hasse pratar inte gärna i TV. Så enkelt var det, Tilde följde helt enkelt Hasses önskemål!

Och tack för alla vackra kommentarer här i våran blogg! Gud, vad gulliga ni är allihopa! Jag sitter ju här och lipar så det blir alldeles vått på tangentbordet! Ni värmer, stärker och glädjer oss med era varma ord.

Vi har verkligen haft en fullkomligt fantastiskt underbar dag! Det var längesen vår familj var så här avslappnad. Vi gick upp med tuppen och gjorde oss i ordning, blev hämtade med taxi 8.45 vid hotellet. Bara det var ju ett äventyr, vi skulle ha med oss Tuvas stora barnvagn + rullstolen. Vi fick stöka och böka lite, men grejorna gick in och vi kom till TV4. Där bjöds vi på frukost, Anton höll på att gå upp i limningen när det hade gått 10 minuter.
– När ska vi gå in, mamma?!
– Vi ska till sminket först.
– När då? NÄR DÅ?!
– När vi blir hämtade av Elin (studiovärdinnan).

Sådär höll vi på i över en timme och dividerade. Anton hade ingen som helst förståelse för att de som skulle in i studion före oss även måste in i sminket före oss.
– Vad blir det för färg, förresten? undrade han efter en stund.
– Hur menar du? frågade jag.
– På sminket, vilken färg?
– Jag vet inte. Grönt vore ju häftigt. Helt grönt ansikte!

Anton tittade förskräckt på mig, tänkte mamma visa sig i TV-rutan med ett grönmålat nylle? Halloween är ju över sen länge! Nä, det blev inte grönt smink. Det blev alldeles vanligt, hudfärgat smink. Jag som inte är så väldans van vid make-up, tyckte att det kändes som att gå omkring med en lerinpackning i ansiktet! Men jag såg ju hyffsad ut i bild, så sminkösen lyckades med sitt uppdrag. Tänk vad man kan trolla bort med lite foundation, påsar under ögonen, röda blemmor. Jag är imponerad, men jag skulle aldrig orka hålla på och lägga make-up dagligdags. Å andra sidan känns det ju lite lyxigare då, om man väldigt sällan använder smink. Jag kände mig som en drottning när jag gick ut ur Sminket!

Det var rätt mysigt i studion faktiskt, som att sitta vid vilket frukostbord som helst och prata lite. Jag hade ju inga kameror direkt framför mig så jag glömde bort att de överhuvudtaget var där. Tuva var väldigt pratglad innan kamerorna sattes på och med ni TV-tittare såg det förinspelade inslaget. Hon satt och ropade på Tilde och gjorde vågen. I och för sig höll ju Tuva igång även när kamerorna var igång, hon älskar kameror!

Anton var väl för störtskön med sina kommentarer. Jag kanske ska förtydliga lite om den här Poppe som Anton sa var död, det var vår förra hund. Vi pratade ju om vänner som försvunnit, och Poppe var ju faktiskt vår vän. Du är allt en riktig go-unge Anton! Härligast var väl ändå när han fick veta att vi skulle få åka till Skansen.
– Där har jag redan varit.

Ha ha, jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapskratt! Anton lät lite som att Tilde allt fick komma med ett bättre förslag, nåt som han inte provat redan.
Efter inslaget fick vi kika runt lite på redaktionen, kolla in i kontrollrummet, se hur man redigerar och klipper ihop ett inslag. Det var riktigt spännande! Tuva var inte så imponerad av ovan nämnda, däremot blev hon helt betagen av de stora krukväxterna på redaktionen. Hon åkte fram till en stor, härlig kruka och körde ner handen i jorden! Det var jättehärligt att känna och krafsa i krukan, hon hade nog kunnat hållas bra länge där men fin i kanten som jag är så drog jag rullstolen ifrån växten när Tuva provade om man kunde ta jord från krukan och lägga på den fina röda mattan som löpte längs mittgången. Det kunde man förresten.

Lite kända ansikten hann vi se också. Linda Lampenius, Pernilla Wahlgren och den där tredje sångerskan som jag får erkänna att jag inte kände igen alls. Men hon sjöng ju vackert. Jag tänkte att Anton nog skulle bli lite imponerad om han visste vem det var som satt vid bordet jämte vårat.
– Anton, du vet Nicke & Nilla som gick på Lattjo Lajban förut?
– Näe.
– Jomen du vet, Nicke & Nilla?
– Näe.
– Det är i alla fall Nilla som sitter där, i den grå klänningen.
– Jaha?

Äh, jag gav upp. Det var inte ett dugg häftigt. Tuva blev inte heller imponerad, för när vårt inslag var slut så började ju Pernilla sjunga därnere i studion.
– Illa!! sa Tuva och slog händerna för öronen. – Illa, usch. Tyst!

Ja, smaken är som baken. Jag tyckte att hon sjöng rätt vackert. Hade hon rivit av Bä Bä Vita Lamm hade hon nog gått hem hos Tuva också!

Skansen var…underbart. Förvisso öste det ner blöt-snö och jag hade på mig samma kläder som i studion eftersom vi åkte direkt därifrån. Alltså tights, kort kjol och höga ofodrade stövlar. Och en jacka försås. Jag hade ju haft snille nog att packa ner grejor till barnen, vantar, en filt till Tuva och så. Men mig själv hade jag ju inte en tanke på. Men vi hade så himla mysigt att mina icke-Skansen-anpassade kläder blev helt oviktiga.
Först käkade vi lunch på Gubbhyllan. Vi beställde och slog oss ner vid ett bord. Ett enda bord i hela restaurangen hade duk, det var nog reserverat åt någon så vi slog oss ner en bit ifrån det. Då kom kökschefen in.
– Men hej! Ni är väntade, jag har dukat ett bord åt er!

Det fint dukade bordet var till oss! Dukat för fyra personer, med linneduk och servetter, levande ljus. Vi blev alldeles överväldigade! Maten var helt fantastisk, kocken kunde redogöra för varenda råvara och vart den kom ifrån, det var restaurangens koncept. Hasse och jag njöt av renskav med potatismos, Anton av pannbiff. Det fanns ingen läsk, däremot fanns det saft. Hemkokt saft i olika smaker, och på etiketterna kunde vi läsa vart och när bären plockades. Skitmysigt! Anton åt som en häst, vilket innebär att köket fick ”med beröm godkänt”!

Mätta och belåtna styrde vi kosan mot stallet, Anton skulle få rida. På en liten Krabat. Ja, hästen hette så. Och så var han liten också. Blötsnön fullkomligen öste ner, men det struntade vi i! Tuva och jag väntade i stallet medan Hasse gick bredvid Anton och hästen. Anton fick rida tills han inte orkade mer, och han njöt! Red nästan helt själv också, han behövde bara lite lite hjälp.
Efter ridturen väntade Akvariet och en guidad rundtur. Det var det underbaraste vi varit med om! Vi började hos lemurerna. Vår guide, Vera, hade med sig vindruvor och lemurerna kom glatt skuttandes för att få sig en godbit. Anton tyckte att de blev lite närgågna, medan Tuva njöt och skrattade så hon nästan kiknade. Hasse fick en lemur på axeln, Tuva hade som flest tre stycken i knät och en på handtaget till vagnen. Lyckan i hennes ögon var total!
– Apa, apa! jollrade hon och skrattade.

Vi kollade på fiskar, möss, reptiler och fick klappa fler apor. Saki-apor tror jag dom hette, vi hade med godis in till dem också. Jag knäppte lite kort, men det höll inte aporna för särskilt viktigt när det fanns mat i närheten. En apa satte sig på kameran för att komma åt godiset i Veras hand!

Åh vi var så nöjda, glada, överväldigade när vi begav oss mot utgången. Att se Tuva, och Anton med för den delen, få så många underbara, spännande, härliga intryck var fullkomligt fantastiskt! När vi lämnade Skansen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, jag var så rörd av hela alltihop.
Tilde, Åse och Anna, om ni bara visste vad den här dagen har betytt för oss! Vi är så totalt avslappnade, lyckliga och tacksamma! Tack, snälla underbara goa ni! Fasen, nu gråter jag igen. Men så mysigt var det faktiskt!

Vi som alltid brukar vara lite stressade när vi är ute på dylika eskapader. Jag tror alla småbarnsföräldrar känner igen det, uppspelta barn som går från solstrålar till småmonster på nolltid, gnabb de vuxna emellan över diverse småsaker som vart man ska äta, eller vad man ska se och när. Ingenting sånt upplevde vi idag. Bara ett stort, underbart lugn. Det var obeskrivligt!
Nu måste jag gå och torka bort lite mascara, för jag då inte sluta lipa. Jag är så rörd, lycklig, tacksam.

Tack för en underbar dag!