Varför måste Leila baka?

Och varför kan jag inte byta kanal? Svaret är enkelt: hon är lika galen i choklad som jag är! Just nu sitter jag här och dreglar medan hon bakar brownies, chokladpavlova och kladdiga chokladmuffins. Herre min je, va gott det ser ut! Och så heter ju programmet Leila Bakar, så skulle hon sluta baka så bidde det ju ett ganska innehållslöst program. Sprang ut i köket för att hitta nåt lika gott att knapra på medan jag tittade…det blev en knäckemacka. Exotiskt. Verkligen. Vi hade chokladbollar också, såna där köpta, men det är fusk-choklad. Funkar inte. Gills inte. Ska det vara choklad så ska det banne mig vara CHOKLAD. Det är skillnad det! Måste nog bunkra upp med recept och ingredienser imorgon.

Idag har den härliga solen varit här! Hela dan, inget regn! Wunderbar. Vi steg upp med tuppen, eller ja, strax efter honom då, för att göra oss iordning för en tripp till Falun. Dags för besök hos Tuvas hjärtläkare! Hon gillar det inte nå vidare, man måste ligga lite stilla medan läkaren gör ultraljud och sen kommer en sköterska och klistrar på de där otäcka elektroderna för att ta ett EKG. Tråkigt, tråkigt. Jag tror bara att det är Dr Brandberg som kan få henne att le igenom ett helt besök, men så är hon alldeles särskilt förtjust i honom också. Lite lön för mödan fick hon i alla fall, för när man har varit duktig hos EKG-sköterskan får man välja en ring! Ingen fånigt litet klistermärke som alla andra avdelningar har, utan en tjusig, guldig ring. Tuva valde en ring med en orange blomma på. Urtjusig blev hon och höll upp handen när vi gick ut, så att alla kunde se ringen ordentligt.
Från sjukhuset styrde vi kosan mot centrum, Anton skulle äntligen få hämta sina nya glasögon. Oj, vad snygg han blev! I båda paren, för vi köpte ju två. Så att det finns ett i reserv nästa gång glasögonen trillar i sjön eller försvinner i skogen. Sen for vi till Stugknuten och våldgästade lite. Det finns en lekpark alldeles nära kontoret som vi gick förbi innan vi for hem igen. Där finns gungor och klätterställningar och såna där ställningar som man brukade hänga knäveck i när man var liten. Anton provade med hjälp från Hasse, sen kunde inte jag motstå att prova jag också. Jag minns ju hur lätt man svingade in benen mellan armarna, klämde ihop knäna och hängde upp och ner. Gungade lite fram och tillbaka, ritade i sanden för att slutligen sätta händerna i backen och graciöst släppa taget med knäna å landa på backen. Så jag tog tag i stången och svingade med benen, varpå jag höll på att tappa taget och dimpa ner på ändan i sanden. Märkligt…jag minns inte att det var så tungt att bara hänga i armarna? Det gick då rakt inte att svinga upp benen mellan armarna, jag fick lirka upp ett i taget och var nära att trassla ihop armar och ben. Jahapp, men hänga klarar man väl fortfarande, jag är ju inte ens 30! Släppte taget med ena handen…kände hur benen nästan började krampa medan jag sakta sakta tappade greppet med knävecken… Jag släppte aldrig båda händerna, smidigheten må ha gått förlorad men en viss sjävbevarelsedrift har man ju lagt sig till med. Jag som skulle visa Anton hur lätt det var, och att det varken var farligt eller läskigt. Men efter min lilla uppvisning var Anton fullt överygad om att det var både fruktansvärt och livsfarligt.

Jag ska inte klaga mer om myggen, för jag har sett bilder ifrån Gysinge. Fy sjutton! Jag hade rysningar en lång stund efter att reportaget var slut, det är ju fullkomligt omänskligt! Folk kan inte vistas utomhus, för då blir de formligen attackerade. Då kan jag ju bara tänka mig hur det är, här hemma flyger myggen med truten först och sticker innan de ens hunnit sätta sig. Hur ska det då inte vara i Gysinge, där myggorna kommer i stora moln och går till attack? Hugaligen!

Nu måste jag gå och pyssla om Anton lite, de har varit ute (bland myggen) i skogen och plockat svamp. Han lyckades ramla rakt i ett snår med brännässlor! Aj aj aj. Här behövs lite blåsa-på-händer och tycka-synd-om-kramar.