Ah, ljuva vår!
Här i lilla Långshyttan har våren hedrat oss med sin närvaro i flera dagar utan avbrott för snö. Ungarna och jag har varit mer ute än inne och tagit många, långa promenader med Zingo. Tuva är inte alltid så pigg på att sitta still i vagnen under våra promenader, men hon har fått en ny ögonsten som roar henne så till den milda grad att jag förmodligen skulle kunna knata till Borlänge och hem igen med en nöjd dam i vagnen.
Det var i fredags hon fick den. Vi hade en så mysig dag i fredags! På morgonen åkte vi till förskolan och lekte i våra vanliga två timmar. Anton bönade och bad om att få gå två timmar på sin avdelning han med, fastän han egentligen hade påsklov. Klart att han fick komma dit, de skulle ut i skogen på utflykt till Antons stora förtjusning. Klockan elva for vi hem och gjorde lunch och planerade resten av dagen. Antons glasögon behövde lagas lite och Zingo hade slut på hundmat så en resa till storstan (Hedemora) var ett nödvändigt ont. Jo, jag säger så för att jag och min son har haft lite svårt att dra jämnt på sistone. Han tjatar, gnatar, gnäller och gormar. I parti och minut. Men inte denna undersköna fredag!
Vi gjorde upp i vilken ordning allt skulle göras och bestämde att hela resan skulle avslutas med en fika på Waynes. Och tänk, allt gick som en dans. Inte ett gnäll, inte ett tjat, inte en enda konflikt hade vi. Anton avnjöt en enorm bit dajmtårta, Tuva fick banan och festis, själv tog jag en stor kopp caffe latte med vit choklad som jag hastade i mig så fort det bara gick utan att bränna sönder halsen. Verkar ju dumt att utmana ödet med att sitta och sippa på kaffet, säkrast att vara klar före sonen. Och han kan äta dajmtårta rätt snabbt!
Det var marknad i stan till på köpet. Vi gick igenom den på väg tillbaks till bilen och Antons blick fastnade på en plastig liten SpiderMan-telefon. Han höll på att smälla av i ren lycka när jag sa att han fick den om han ville ha den. Och det var då Tuva fick sin ögonsten också. En sån dära vindsnurra som alltid finns att köpa på marknader, en lång pinne med ett gäng vindsnurror i glittriga färger högst upp. Hon älskade den!
Med ett fast grepp om pinnen satt hon glatt och kvittrade som en liten fågel när vi gick en långpromenad på eftermiddagen. Samma visa igår, bara snurrorna var med så var allt frid och fröjd å solsken.
Idag var faster Nilla och farbror Raie förbi och fikade. Kaffe och bokstavskex. Mitt under fikat reste sig Tuva upp lite i stolen och lade av en riktig brak-skit rent ut sagt. Samtliga runt bordet tittade på Tuva och höjde på ögonbrynen, för en häst hade inte gjort det bättre. Snabbt satte sig Tuva ner igen och pekade över bordet.
– Jajjie (Det var Raie) !
Snyggt försök att skylla ifrån sig…