Tänkte jag skulle bloggat igår kväll, men då gick åskan med buller och bång över Långshyttan. Vi satt i Rörshyttan, barnen och jag, käkade glass med farmor och farfar å kollade på blixtarnas skådespel över kvällshimlen. Strömmen försvann, så det blev myspys med levande ljus. Här i Långsta hade det också varit strömlöst, men det märkte jag inte förrän i morse när jag såg att klockan på micron inte stämde. När vi kom hem igår kväll hade vi ström, men ingen telefon. Den har varit död hela dagen. Ringde till Telia för att kolla när den kunde tänkas hoppa igång igen och fick talsvar som meddelade att idag, den 4:e juli skulle det åtgärdas. Himla precis tidsangivelse. Tur att det finns mobil i alla fall.
Tobbe och Sofia har åkt hem igen, de for i torsdags och avlöstes av Hasses kusin Jonathan. Igår blev det jättetomt här, när Jonathan for hem igen å Hasse for med Nilla och Raie till Norrland. De skulle upp å hämta lite grejor från Hasses mormors hus som ska säljas. Så barnen och jag är alldeles solokvist, i några timmar till. Vi har haft en myspys-hemma dag idag. Anton var bjuden på kalas men kände sig lite trött och mör så han stannade hemma. Han undrade om vi skulle nånstans idag eller om vi skulle vara hemma.
– Näe, jag har inga planer. Hur så? undrade jag.
– Jo, vi har haft så mycket gäster och varit och badat så mycket att jag har lite jag behöver leka ikapp.
Haha, han är väl för go. Så det fick bli en vara-hemma-och-leka-ikapp-dag! Han har lekt för fulla muggar, det hade verkligen lagrats mycket lek i kroppen som ville ut. Tuva har jobbat superhårt idag, fastän hon var ganska trött hon också. Jag satte henne i gåstolen för ett litet pass, det brukar bli en vända fram och tillbaka genom hennes rum. Men idag stannade vi inte vid det, Tuva ville gå mera och ännu mera så det blev en vända ut i hallen, vidare genom köket och ända ut till vardagsrummet! Det är en jätteansträngning kan jag meddela! Svetten rann av henne när jag satte henne i Humlan, men hon var så nöjd, så nöjd.
– Mamma! Iiiiimi!! (Mamma, jag har gått i Mini)
– Ja, gumman. Jättelångt!
– Jaaa!
Hon börjar få häng på det där nu, med att flytta fötterna. Men det kräver stor koncentration, en enorm muskelansträngning och en rejäl dos jävlaranamma. Stolt som en tupp är jag. Minnesbilder från när hon gick med rullatorn poppade upp i huvudet på mig, åh vad jag önskar henne att kunna gå igen. I gåstolen duger fint, men tänk om hon kunde få bli så pass mycket bättre att hon kunde gå dit hon själv ville i den utan att använda varenda gnutta energi hon har.
Anton och jag har kollat på lite gamla filmklipp ikväll, bland annat av Tuva när hon var så pass att hon kröp och pratade. Oj, som vi skrattade när hon satt och lekte med en klolös kräfta, eller när hon dammsög och med flit sög in pekfingret och skrattade tills hon nästan ramlade omkull. Härliga filmer! Men det kniper ju lite i hjärtat också. Ganska mycket faktiskt. Anton muntrade upp mig med sitt roliga sätt att beskriva hur sjuk Tuva är och har varit.
– Den där filmen var nog från när hon bara hade 100 baciller av den där korkade sjukdomen.
– Men det är inga baciller Anton.
– Nä, men om det hade varit det, så föddes hon med bara 10. Sen fick hon typ 1000 stycken och låg på IVA, men på den där filmen har hon bara 100.
– Aha. Hur många har hon nu då?
– Tja…typ 126.
Att barnen var lite trötta idag berodde på att vi kom hem så sent igår. Vi stannade ju i Rörshyttan och kollade på åskvädret, så vi var inte hemma förrän elva. Vid halv ett var Tuva färdigmatad och båda barnen låg till sängs, så jag kunde krypa ner. Då hörde hundarna åskan nånstans i fjärran och låg och voffade var och varannan minut. Nä, men en gång i kvarten ungefär. Varje gång jag lyckats slumra till så väckte dom mej. Åskovädret drog till slut så långt bort att inte ens känsliga hundöron kunde uppfatta det och jag kunde somna ordentligt. I en halvtimme. Då blev Idefix akut bajsnödig och måste ut. Suck! Försökte somna igen när han var klar, men just som jag dåsat till började Tuva hosta läskigt. Vaken igen! Jag behövde inte ta upp henne, för hon sov trots hostan men jag kunde ju inte sova. Lyssnade på vartenda andetag, varje rossel. Jag tror jag låg på helspänn i över en timme efter att hon slutat hosta. Sen somnade jag. Runt fem på morgonen. Uppstigning klockan nio, kissnödiga hundar och en hungrig son. Gäääsp!
Nu har jag lagt in överväxeln, båda barnen sover men jag är inte trött. Känns som om jag druckit en hel kanna kaffe eller knaprat koffeintabletter. Kanske ett rejält pass på Wii Fit kan göra susen för nattsömnen? Värt ett försök!