Gudars skymning va trött jag har varit idag! Av ingen anledning alls egentligen, allt har knallat på som vanligt här hemma tycker jag. Gårdagen var ju inte heller särskilt utmattande, annars kan ju sånt komma lite efter.
Vaknade (för ovanlighetens skull) av väckarklockans första plingenling och gick upp. Anton vaknade också, och föreslog lite morgonmys. Klockan var sex på morgonen så vi hade faktiskt tid att dra oss lite i sängen, så jag kröp ner hos honom en stund och somnade naturligtvis som en liten gris när han lade sin lilla hand på min kind. Vaknade igen, en timma senare. Trött. Vi masade oss upp och åt frukost, klädde på oss och väckte Hasse och Tuva. När Hasse skjutsade Anton till skolan satte jag mig med Tuva i soffan (hon fick Nutrini, och den absolut bästa positionen för henne att få mat är halvliggande, gärna på mammas eller pappas mage i soffan, då kräks hon nästan aldrig). Och somnade. Hasse kom hem, försökte prata med mig, men gav snart upp. För trött.
Men sen piggade jag på mig lite, Tuva och jag for in och simmade. Jösses, vad hon var duktig idag. Jag blev stolt som en tupp och glad som en lärka! På tisdagar har ju Tuva ett program att jobba med, och punkt tre på programmet är ”flyta och jobba med balansen”. Då munderar vi Tuva med viktmanschetter om anklarna (för att hjälpa henne med balansen), en flythjälp om midjan samt puffar om armarna. Vanligtvis så behöver hon hjälp för att hålla sig ovan ytan, jag brukar få ”peta” på henne så hon hamnar på rätt köl eller hålla henne lite i handen. Men inte idag inte! Jag tog ut henne så hon inte bottnade, sen hjälpte jag henne att bli alldeles stilla med fötterna rakt ner och så släppte jag helt. Hon började tippa lite framåt, men så fort jag sa ”upp med hakan”, så jobbade hon med huvudet och spände ner benen så hon kom rätt igen. Så började hon vippa bakåt, men jobbade sig tillbaks till upprätt. Sådär höll hon på, vippade som en badtermometer fram och tillbaka, och lyckades hålla kontrollen utan hjälp. Det krävs jättemycket av Tuva för att klara det, men hon fixade det, alldeles själv!
Vattnet är så underbart för henne, det tar liksom bort Herr Leigh lite grann, för ett slag. Mot slutet av sitt träningsprogram får hon gå där hon bottnar. Och benen rör sig växelvis, precis som på oss när vi går. Och de bär henne, om så än i blott 10 steg så bär de henne utan att jag behöver hålla upp henne. Det enda jag behöver göra är att vara bakom henne, vara hennes balans. Men där, varje tisdag, i 10 underbara steg, så kan hon gå.
– Upp och ut å gå, fadderaderallan. Med nya stövlar på, fadderaderallan…sjunger jag.
Och hon går.
Storebror har också jobbat hårt idag, det är ju tisdag. Tisdag=ridning!
Vi skulle vara på plats en halvtimma tidigare idag, för en liten teorigenomgång av ridvägarna i ridhuset. ”Rätt upp”, ”rakt över”, ”snett igenom” har vi övat på. Barnen fick följa efter ridläraren och leka hästar. Sen hämtade vi dom riktiga hästarna. Anton blev överlycklig över att få rida samma häst som sist, Pandy. Fast det här med att ”korta tyglarna” är fortfarande ganska krångligt. Jag jobbade hårt på att hålla tyst och låta ridläraren lära Anton rida. Men jag vill ju så gärna komma med tips, tala om att tyglarna är lite för långa, förtydliga det läraren säger. Typisk yrkesskada från att ha jobbat på småbarnsavdelning inom förskolan! Jag lyckades ändå rätt bra tycker jag, bara två gånger påpekade jag att tygeln var för lång. Det gick som smort för Anton idag, han fick hästen att trava nästan alla gånger den skulle. Det som är lite svårt för Anton är att sitta still och vara uppmärksam på ridläraren. Han har så mycket att prata om, och så vill han ju se hur det går för dom andra, kolla på alla reklamskyltar, spana lite på läktaren, kolla i speglarna. det blir lite förvirrande för hästen som känner av Antons varje rörelse. Om ekipaget ska rakt fram, men ryttaren tittar åt ett helt annat håll så har hästen jämt göra med att lista ut vad den där figuren på ryggen vill egentligen. Lägg då till lite för långa tyglar som inte ger nån som helst vägledning…
Jag beundrar ändå ungarna. Att sitta upp på dessa enorma varelser och lära sig hantera dem.
Mot slutet av passet sade ridläraren:
– Nu vill jag att alla ledare kopplar loss grimskaften och bara går bredvid. Nu rider barnen själva.
Anton blev allt lite blek om nosen. Vi har blivit uppmuntrade att hålla allt lösare i grimskaften de senaste gångerna, bara hjälpa till om det verkligen, absolut behövs. Och nu skulle vi koppla loss helt! Anton var inte det enda barnet som såg lite förskräckt ut. En och annan mamma å pappa såg också lite nerviga ut.
Men det gick jättebra! Barnen styrde så fint hästarna runt ridhuset och mot uppställning på mitten. Och så stolta dom var sen! Underbart att få vara med!
Vid läggdags var vi lika trötta både Anton och jag, vet inte vem som somnade först. Tror det var jag… Hade tänkt träna lite Pilates. Men nä. För trött. Kroppen säger ”soooov”, och då får man väl lov att lyssna då! Gonatt!