Telefonsamtal

Igår höll jag på att göra i byxan, tuppa av, få hjärtsnörp. Igår morse lämnade jag Anton som vanligt klockan 8 vid skolan, åkte hem med en hejdundrande huvudvärk och bihålor som kändes som om de var fyllda med tennisbollar. Jag hade inte väckt Hasse och Tuva innan jag for, så de sov fortfarande när jag kom hem. Inte en sekund att förspilla, jag tog näsdroppar, Ipren och Sinova å kröp ner under täcket. Två sekunder senare sov jag som en stock. Klockan 8.55 ringde telefonen, jag kunde inte hitta den och hann nätt och jämt indentifiera numret innan telefonen blev tyst. Skolan. Vad är det nu? Mobilen började vråla på mig i en helt annan ände av huset. Sprang som en galning och svarade med andan i halsen. På andra sidan tråden hörde jag Antons fröken, men hon lät inte sådär ärtig som hon brukar göra. Nästan…bekymrad?
– Ja, hej det är Veronica…är du hemma?
– Ja, visst…jag hann inte på telefonen bara…

Vid det här laget hade Veronicas tonfall fått mig att hinna tänka igenom minst 20 sätt som Anton skulle kunnat ramlat och slagit sig tillräckligt illa för att fröken skulle låta sådär bekymrad. Huvudet snurrade och jag var spyfärdig. Anton kan väl i alla fall få vara hel och frisk, är det för mycket begärt?

– Jo, det är såhär att…ja, Anton har inga badkläder med sig. Och bussen går om fem minuter. Vi upptäckte det precis, jag ville bara kolla om det fanns en möjlighet att du hann ner med dem?

Badkläderna! Men herregud, vilken småsak! Klart jag hann ner med dem, men trots att jag visste att inget hade hänt Anton så var jag tvungen att krama honom en gång till när han fick badväskan, och känna så han var hel och oskadd. Jag är nog räddare än vad jag tror att något ska hända honom. Lite smått överbeskyddande, en hönsmamma. Men det står jag för! Att jag dessutom är förvirrad som få, det bjuder jag också på. Tre gånger hade jag kollat på almanackan och noterat att det var bad på schemat igår, men glömde likförbaskat att packa ner några badgrejor!

Idag när Tuva och jag var på behandlingsbadet ringde telefonen igen. Vi hade hunnit få av oss kläderna och blött ner oss i duschen. Kollade numret. Skolan igen. Vad har jag glömt nu då?
– Ja, det är Ida.
– Hej mamma…kraxade en klen liten röst på andra sidan tråden.

Lilleplutten mådde illa, ville gå hem. Han hade försökt jobba på ändå i två timmar, men till slut bad han ändå om att få ringa mig. Vi bestämde att han skulle bli upphämtad så fort vi var klara, han var inte akut sjuk, bara hängig. Till saken hör att det inte var länge sen han ringde i precis samma ärende. Mådde illa, ville hem. Den gången hämtade faster Nilla honom, och så fort de kom hem till henne var han pigg som en mört och frisk som en nötkärna. Idag när jag kom till skolan satt han i sin bänk och jobbade. Han såg frisk ut ända tills han såg att jag kommit in i klassrummet, då sjönk han ihop lite och såg lite ömklig ut. Mamma anar ugglor i mossen, men det är klart att gossen fick följa med hem. Eftermiddagens planerade skolarbete tog vi med oss hem, i den händelse att pojken skulle bli pigg igen. Och det blev han ju, när vi kom hem var det inget som helst fel på honom. Vi har försökt lirka hela eftermiddagen för att få fram hur det egentligen ligger till, men han håller benhårt fast vid att illamåendet kom plötsligt och han vet inte vad det beror på. Det är så frustrerande! Trivs han inte i skolan? Är det nån som inte är snäll mot honom? Eller tyckte han bara att det jobbigt att det snart var hans tur att läsa högt? Eller mådde han faktiskt illa på riktigt? Åh, vad drygt det är att vara förälder ibland!

Hur som helst så mår han i alla fall fina fisken nu. Ja, just nu så sover han ju som en stock. Men hela dagen har han verkat pigg, ätit och lekt å pysslat. Och gjort sitt skolarbete. Min lilla gåta, min lilla prins. Vad rör sig under ditt blonda rufs?