Strike!

Vi var och bowlade igår! Tuva har tjatat och tjatat om att få bowla, och jag har ju lovat att hon skulle få göra det bara hon blev frisk från sin förkylning. Igår var hon äntligen tillräckligt pigg, så vi tog farfar med oss och for till Falun. Barnen fick en egen bana, med bumpers, medan vi vuxna fick klara oss utan. Jag hade nog behövt bumpers, för jag träffade mest i rännan. Men jag fick minsann till tre strike i rad! Sen träffade jag inte mycket mera… Totalt sett så vann faktiskt Tuva över oss allihopa! Men Anton vann vad gäller stilpoäng, då han lyckades få sitt klot att studsa på sin egen bana och sedan över på våran. Inte illa!
Supermysigt hade vi. Efteråt fikade vi och tittade på när andra bowlade, Anton njöt i fulla drag. Varje gång vi bowlat så har han frågat om vi inte kan fika efteråt, men vi har aldrig gjort det. Det har liksom aldrig passat förrän nu. Han valde en chokladkaka och en läsk, oh vad han mumsade och njöt. Tuva fick smaka på läsken, sedan körde Anton runt Tuva i café-delen av bowlinghallen, hennes smil gick från öra till öra.
När vi hade så där mysigt och trevligt passade jag på att göra ett till försök med hålet i väggen där hemma.
– Du, Anton. Hur var det med det där hålet i väggen egentligen?
– Jag har ju sagt att jag inte vet det!
– Okej.
Jag väntade en liten stund, sen frågade jag:
– Men du, hur gick det med foten då? Du gjorde väl inte illa dig?
– Nej, det kändes knappt när jag gick igenom.
Oj, vad tyst han blev sen, när han kom på att det där var ett erkännande av brottet… Han bad om ursäkt, sen var det hela ur världen. Jag såg i hans ögon att det inte behövdes någon predikan om att man faktiskt inte får sparka hål i väggarna.

När vi kommit hem igen sprang Anton och lekte med en kompis som bor några hus bort. Vid middagsdags ringde vi hem honom och med sig hem hade han en påse. Med fyra potatisar. Lite skum sak att komma hem med sådär, men jag tänkte att kompisens föräldrar kanske höll på att sätta potatis och så ville Anton ha några med sig hem att plantera själv. Men det är ju lite tidigt att sätta potatis nu… Vi kunde inte låta bli att fråga vem han fått dem av och varför.
– Jag fick dem av Amandas pappa, jag tänkte att du kunde ha nytta av dem nån gång mamma.

Inte ett dugg klokare tittade jag och Hasse på varandra. Det där lät ju skumt… Vi frågade igen, men Anton höll fast vid sin version och tillade att vi absolut inte fick ringa till Amandas pappa och fråga. Hmm, det började osa katt. Varför fick vi inte kolla upp det här, hade han verkligen fått potäterna eller var dom rent av stulna? Anton blev till slut alldeles förtvivlad och grät för att vi tänkte ringa och fråga. Vi försökte föklara att vi blev misstänksamma när han sa att vi inte fick kolla så att hans utsaga stämde. Jag väntade lite, sen när Anton inte hörde det så ringde jag och frågade.
– Hej, det är Antons mamma. Du, han kom hem med en påse potatis.
– Japp.
– Han säger att han fick dem av dig, stämmer det?
– Japp. Han ville ha dem, sa han. Så då fick han det.

Jag måste säga att jag fortfarande inte riktigt har fattat. Bad han om fyra potatisar? För att mamma kunde ha nytta av dem? Så fattiga är vi inte, så barnen måste tigga ihop mat åt familjen i grannskapet… Lustig och förvirrande historia.

Idag har vi farit ute mest hela dagen tror jag. Anton följde med mig och Tuva ut med hundarna på förmiddagen. Jag tog hundarna en och en, försöker lära dem att hålla kontakt med mig och inte dra i kopplet. Ingen lätt uppgift, men det går ganska hyffsat. Synd bara att hundkrakarna glömmer bort det om man går ut med dem båda samtidigt. Då är det som att koppla två Siberian Husky framför en släde, fullt drag! Efter lunch tog jag barnen och promenerade till affären. Anton var sisådär halvnöjd.
– Vi gick faktiskt till affären förra lördagen! Idag kan vi faktiskt ta bilen!

Men jag var benhård, skulle det bli nåt godis så var det promenad till Ica som gällde. Han gick med med trumpen min, men sken snart upp igen. Det var ju milt och skönt väder ute, och som alltid kom han igång med en lek på vägen. Han var Danne Fantom och skyddade mig och Tuva från spöken på vägen. Vi kände oss väldigt trygga.
Väl hemma igen lämnade jag bara av matvaror och barn, sen snörde jag på mig löpardojorna. Gud, vad skönt det är att jogga! 7,7 kilometer avverkade jag idag. Ja, inte i ett sträck förstås, jag varvade jogging med promenad. Herregud, jag är väl ingen atlet heller!

Nu ligger jag och sväller på soffan med en påse välförtjänt lördagsgodis och funderar på vad tusan vi svenskar tänker med som skickar en operasångerska till Moskva och Melodifestivalen… Det fanns ju flera goda kandidater… och så blev det hon!

En reaktion på “Strike!

  1. Faster Nilla

    Ja inte vet jag hur hon kunde vinna! Jag höll på att kräkas när jag insåg vad som höll på att hända! Mamma mia! Ändå hade ju ALLA röstare sett vilken låt den internationella juryn gillade bäst! Sarah D F, en BRA låt, de gillade ju faktiskt Snälla snälla bra också, de gillade inte alls Operaskriket, och undra på det… Det är ju ingen som hör vad hon sjunger! Men man får tänka positivt! I år behöver man inte slösa bort timmarna som man annars skulle titta Eurovisionen! :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *