Huga, vad hon är hostig, lilla fjärilen. Den bubblar i halsen och hon försöker hosta, men orkar sällan. Det blir bara de där långa, otäcka vrålen. I bästa fall en slem-kräka, men oftast rinner allt slem tillbaks ner i halsen igen om hon lyckats harkla sig lite. Jag är så maktlös! Vi bubbar och bär, torkar och tröstar, sitter uppe med henne, provar dränageläge. Imorse var det så jobbigt för henne att jag trodde lungorna skulle komma farande ut genom munnen när hon väl fick till en hostning.
– Bort! säger Tuva och tittar på mig med blanka ögon.
– Jag vill ta bort hostan, men jag kan inte gumman.
– Bort…
Men ett solskenssmil finns det ändå till övers! Igår kom min kusin med sambo hit, barnen fick paket. Tuva blev lyrisk när hon slet upp sitt paket och fann två klänningar! Oj, vilken lycka. Kläder! De skulle genast provas, ingen tid att förlora. Lite nya kläder piggar upp när man är lite hängig, för även om man mår som en tunna skit så hjälper det ju om man ändå kan se ut som en nyponros.
Hej mina vänner!
Ni har ett bloggpris att hämta i min blogg.
Kram från Carina Persson i Kristianstad
Kramar från Helsingborg! Det känns som om ord är överflödiga, men jag tänker på er! Jag hoppas att Tuva snart blir bättre. Hon är så tapper, lilla stumpan.
//Christina
Usch lillsnoffsan :(
Skulle gärna ta hennes elaka slemhosta så hon slipper eländet.
Hoppas det blir bättre snart. KRAMAR!!!
Håller tummarna att Tuvas dumma äckel slemhosta försvinner snabbt!
Hon är en riktigt kämpe tösen…och resten av familjen också!
Erika