Skit också

Igår verkade Tuva lite piggare. Hon blev ju dunderförkyld i tisdags. Hosta, dregel i mängder, feber, en och annan slemkräka. Vakna nätter, trötta dagar. Så, igår, verkade hon lite piggare. Hon ville till och med sitta i Humlan (vilket hon alltså inte gjort på flera dagar). Lite bus i ögonen. Hon var med när vi bakade, men lite för trött för att orka baka själv. Sen sa det bara pang, så var hon i sämre skick än innan. Började dregla floder igen, och hosta den där skrälliga hostan som gör ont i bröstkorgen på mig varenda gång.
Så trött, så trött var hon när klockan var åtta. Tack och lov kunde hon somna och sova tungt i två timmar. Men det blev också allt. Sen drog det igång igen, Fjärilen hostade mellan tårar av frustration och utmattning. Låt mig sova. Jag vill bara få sova. Och jag hade gett varenda del av min kropp för att kunna ge henne vad hon ville ha!

Som väl är så är jag begåvad med selektivt minne. Och kort. Jag minns någonstans i bakhuvudet att vi gjort det här hundratals gånger. Vakat, tröstat, snutit, fångat kräks, försökt mobilisera slem och hjälpa henne få upp det. Hållit om hennes skakande kropp när hon fått frossa, baddat henne med våta tvättlappar för att få ner envis och hög feber. Jag vet det, men jag kan inte riktigt minnas hur jobbigt det var. En luddig dimma av välsignad glömska har lagt sig över minnet. Det kommer som en chock varje gång, fastän det är vardag. Och tur är väl det, egentligen. Annars hade vi nog varit komplett galna vid det här laget, både jag och Hasse. Det är de soliga dagarna som biter sig fast i minnet, hårt hårt. Dagarna när hon är frisk och pigg, skrattar och busar som alla andra 6-åringar. Dagarna när hon kommer hem från förskolan, habiliteringen, ridningen eller simningen och bubblar av allt hon har att berätta. Dagarna när hon följer efter Anton vart han än går, bara för att få en chans att köra på hans hälsenor. Dagarna då vi är en alldeles vanlig familj.