Segt värre

Ja det var mig en seg förkylning detta! Tuva och jag är fortfarande hängiga, grabbarna verkar ha klarat sig. Fy va orättvist! Och gud, så skönt. Tänk om vi hade legat däckade, hela familjen?! Jag ryser vid blotta tanken!
Mina bihålor gav snällt med sig när jag fick Rinexin. Det är fortfarande inte bra, men nu gör det i alla fall inte ont längre. Så då kom farbror Hosta och avlöste bihålorna. Jag har hostat som en galning! Till slut blev till och med Tuva irriterad på mitt eviga hostande och sa åt mig att sluta. Det fick lov att bli ännu ett samtal till farbror doktorn och be om lite starkare hostmedicin än vad som finns receptfritt. Åh, va skönt det va när medicinen kickade in!
Så idag har vi varit lite, lite piggare. Tuva hostar inte heller så mycket längre, mest på morgonen och så lite på kvällen. Trötta är vi bägge två, det blir inte mycket gjort här hemma. Imorse tog vi i alla fall mod till oss och gick ut med hundarna, det var underbart med lite frisk luft! När vi kom hem (efter en 20-minuters promenad) var vi helt slut bägge två och sjönk ner i soffan. Lite ork återkom på eftermiddagen, när vi var själva hemma Tuva å jag. Då gick vi ut och krattade ihop löven på baksidan. Ja, Tuva krattade ju inte nämnvärt men hon roade sig kungligt med att kasta mössan på den leriga gräsmattan och ropa:
– Mamma!! Hjälp! Mössan…

Hon bländade mig med samma pilimariska smil alla 24 gångerna jag gick fram till vagnen för att leta rätt på mössan. Jag kunde förstås inte låta bli att smila tillbaka!
Nu är orken slut för dagen tror jag. John Blund knackar ganska hårt på ögonlocken, klockan är inte ens 18.00. Tuva är på ungefär samma energinivå. När jag frågade nyss vad vi skulle hitta på för nåt fick jag till svar:
– Trött, jätte. TV!

Låter bra tycker jag, en slapp lördagsafton framför TV:n!