Pulka-terapi

Tuva i pulkanTänk, snön ligger kvar idag med. Kors i taket!

Annars brukar man knappt hinna leta fram pulkan och hjälmen ur gömmorna innan allting töat bort. Tuva tog en rejäl promenad med Rulle idag, hon jagade storebror som kämpade en bit framför med sina skidor. Brett mellan benen och med stavarna viftandes i rent hälsovådlig anda, men se framåt det kom han. Tuva peppade med hejarop och glädjetjut.

Efter promenixen var de små benen trötta. Anton vilade i en snöhög medan Tuva och jag gick och hämtade hennes fina, rosa pulka och inredde den med en härlig fleecefilt. Men hon skulle inte på några villkor sitta i den. Nej, nej hon skulle släpa den bakom sig, ni vet sådär så den slår i benet på varannat steg varpå flickebarnet höll på att snubbla i valstakt.

Mammsen hade andra planer än att släpa pulkan gatan fram. Jag drog upp pulkan på garageuppfarten och satte mig i den, med Tuva i knät. Jätteläskigt, Tuva visste inte vart hon skulle ta vägen. Desperat viftade hon omkring med armar och ben i hopp om att mamma skulle tappa greppet så det gick att åtminstone välta ur pulkan. Sådär satt vi, tills damen kom på att det var ganka mysigt att sitta och kramas med mamma i pulkan.

Då satte mamsen ner fötterna och började försiktigt dra pulkan framåt med hälarna på uppfarten, genast blev det outhärdligt läskigt igen. När vi hasat ner på gatan blev Tuva överlycklig över att få resa sig ur pulkan och dra den en bit. Intet ont anande styrde Tuva stegen mot snöhögen på andra sidan gatan, och log förnöjt när mamsen visade att man kunde dra upp pulkan på högen. Mindre förnöjd var hon dock när mamma satte sig i pulkan och höll fast Tuva i knät. Nu anade den lilla damen ugglor i mossen…

– Ett två tre, nu åker vi! ropade mamma

– Nej, nej, nej!! skrek Tuva.

Och så åkte vi. Svisch! En åktur på säkert två sekunder. Tuvas mungipor åkte berg-och-dalbana, det var ömsom helkul och ömsom skitläskigt.

– Ska vi åka igen?

– Nä.

– Jo, kom så åker vi!

Sådär höll vi på, och skam den som ger sig för efter ett tag var det riktigt kul att åka nerför snöhögen!

Mamsen har grinat idag också. Jo, det är sant. Som en gris. Det var när Hasse kom in med posten och undrade om jag hade beställt nånting nånstans ifrån. För där var en röd liten ask i posten, från Nallebudet.se. Fundersam pillade jag upp plasten och öppnade lådan. Däri låg en liten, urgullig nalle hållandes två små tygrosor och ett litet kort. Kortet innehöll ett litet, litet tyghjärta och en hälsning från ett par i Sala som vi aldrig träffat. De har följt oss, först via media och sen via min blogg och ville bara visa att de fortfarande tänker på oss. Jag blev så rörd!

Tänk att vi, lilla vi och särskilt lilla Tuva, gjort ett sådant avtryck i främlingars liv. Jag tycker det är så underbart, det både värmer och stärker ända in i själen. Sådana små gester gör att jag känner att det finns hopp för mänskligheten än. Människan är innerst inne god och varm. Tänk på det nästa gång du möter en främling på gatan till exempel. Ett litet ”hej” eller ”vackert väder vi har idag”, kan förgylla en hel dag. Det blir som ringar på vattnet, det sprider sig. Han eller hon kanske haft en dålig dag, eller är på väg till ett viktigt möte och är stressad. Din bekräftelse på att han/hon finns och är sedd, om så än bara av en enda vänlig människa, betyder långt mer än du nånsin kan tro. Våga vara vänlig!

Sätt dig ner och skriv ett kort till den där vännen du inte hört av på länge, eller ring den där kusinen som det var så länge sen du talade med sist. Gå och ge din älskade en kyss på kinden. Bara för att.

En reaktion på “Pulka-terapi

  1. Bibbi

    Jättefin hemsida! Och ett oerhört viktigt budskap. Man ska aldrig vänta för väntar man för länge kan det till sist vara för sent. Det gäller att fånga dagen att uppskatta den och alla runt den….. Att se livet från den ljusa sidan i alla lägen och det kan jag säga att Ni är himla bra på. All lycka! /Bibbi (raies lillsyrra)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *