Det blir nog till att helga vilodagen idag, vare sig jag vill eller inte. Den började ju hyfsat aktivt, med en härlig promenad runt sjön. När vi kom hem igen skulle jag torka av Zingo, som var mer svart än gyllene i pälsen av grus och slask. När jag böjde mig ner över honom högg det till i ryggen, en bekant låsning som kommer och hälsar på lite nu och då. Det smäller till och så har jag ingen kraft att ta mig upp igen, eller hålla mig kvar i böjd ställning. Jag rasar helt enkelt ner på golvet. Men idag stod ju hunden i vägen, så jag rasade ner över honom. Snäll som han är stod han kvar och såg förvirrad ut, han förstod inte riktigt poängen med att matte hängde som en slapp disktrasa över ryggen på honom.
Jag lyckades i alla fall rulla av honom och placera mig på hallgolvet, där jag låg och fnittrade hysteriskt en bra stund innan jag ålade till trappen för att kunna häva mig upp med hjälp av den. Det är väl kanske inte så roligt att ha ont i ryggen, men jag riktigt känner hur fånig jag måste se ut där jag ligger och sprattlar som en liten fisk på klinkern.
Tuva tyckte också att jag såg rolig ut, hon kom rullandes i Humlan och tittade på mig.
– Mamma?
– Det är ingen fara, gumman. Lite ont i ryggen bara, det går över.
– Loolit!
– Haha, ja jag vet. Jag ser jätterolig ut!
Så det får bli en passiv söndag. Ryggen kommer vara i form i morgon igen, jag har som sagt haft den här låsningen förut.
Den måste förresten vara i form imorgon, för Linda är ledig hela veckan. Hur ska det gå, nu när Tuva längtar så väldigt efter allt och alla? Hon kommer hinna längta sig alldeles olycklig på en hel vecka!