Japp, det har vi varit på idag, Tuva och jag. På förskolan. Tuva var utklädd till påskkärring, med rosa förkläde och sjal om håret. Hon hade inga svarta fräknar eller röda kinder, så som påskgummor brukar ha. Jag använder ju inte smink, så det fanns helt enkelt ingenting att måla påskkärring med. Men hon blev himla söt i alla fall!
På förskolan möttes vi av fler påskkärringar, en spiderman, kycklingar och jag vet inte allt. Till och med personalen var utklädd, de hade tjusiga och fantasifulla hattar på sig. Den enda som inte var utklädd var jag, men det rådde man snart bot på. Jag blev invisad i förrådet till lådan med maskeradkläder där jag hittade en tjusig sak att klämma på mig. En vit luva som täckte hela huvudet, ansiktet stack ut i ett litet hål, och uppe på huvudet satt en tjusig, röd kam. Jag blev en höna!
Tuvas engelsktalande kompis sken upp som en sol när vi kom och sedan var hon vid Tuvas sida tills vi skulle gå hem. De busade och skrattade, lekte jaga med rullstolen och kramades. Tuva kramas ju ganska hårt på grund av sina spastiska armar, allting blir väldigt hårdhänt. Kompisen tittade frågande på mig när Tuva klappade till henne på kinden och grävde in fingrarna i huden.
– She’s trying to be gentle… började jag.
– I know, you told me. She´s very strong and she can´t help it!
Sen tog hon med ett leende Tuvas hand och höll den stilla mot sin kind till fingrarna slappnade av så att handen kunde smeka, istället för att nypa.
Underbara unge! Tuvas hårda kramar bekommer henne inte. När Tuva försöker smeka hennes kind blir det en snyting istället, men kompisen förstår och blir glad för att Tuva vill gosa. De kramades en lång stund innan de härjade vidare. Kompisen sprang några steg, stannade och lät Tuva köra på henne (det gör ONT men kompisen bara skrattade). Jag stod kvar lite på sidan av och bara betraktade dem. Två barn, som vilka som helst, i en virvlande lek. Inga handikapp, inga barriärer. Bara lek. Jag älskar de ögonblicken, när Tuva får vara som vilket barn som helst. När andra barn ser henne som vilket barn som helst. Jag samlar dem, gömmer dem i hjärtat där de glöder och värmer länge, länge.
Apropå kompisar så tog Anton en med sig hem från skolan idag. Här lektes så det stod härliga till både inne och ute. Efter en dryg timme försvann pojkarna ut, men redan efter fem minuter kom Antons kompis in.
– Antons mamma?
– Ja?
Gossen drog ett djupt andetag, sedan kom allt ut i en enda harang så lång att jag trodde att han skulle svimma av syrebrist innan han var färdig.
– Vi lekte på stenarna och hoppade men nu har vi ett problem du förstår när Anton skulle hoppa från en sten till en annan tappade han stöveln i snön så den blev alldeles full i snö och vi försökte banka ut den men det gick inte så vi provade att kasta stöveln emot en sten men då ramlade den ner och då kom det ju in ännu mera snö och sen provade jag flera olika stenar men ingen fick ut snön och nu sitter han där på stenen och stöveln ligger på en annan sten och han fryser som foten så att han gråter och jag tror att du måste komma ut och hjälpa oss med stöveln!
(För att riktigt illustrera hur fort han pratade skulle jag behöva skriva utan mellanslag, men då blir det snudd på omöjligt att läsa)
Den killen måste bli sportkommentator när han blir stor. Han är en naturtalang!
gud va underbart med barn som bara är. Ibland så undrar jag varför så många vuxna tappar den förmågan ??!! När Amir hade syrgas så var det många barn som frågade rätt utt och blev till sagda av sina föräldrar att komma till dem och inte fråga. Dem jag hann med stoppade jag och förklarade att han fick lite extra luft där i slangarna och den andra slangen fick han mat i. Då var barnen nöjda och lekte vidare ibland kom följdfrågor men inte alltid.
Hoppas ni kan vara mycket på förskolan nu i vår så det blir många underbara ögonblicks guldkorn som ni kan spara på.
Kram från mig