Oj, hoppsan

För en stund sedan när jag gick upp för trappan hittade jag något mystiskt. Ett hål. I väggen. Märkligt.
Till saken hör att  vår käre son har haft ett av sina berömda utbrott idag, på eftermiddagen. Han fick inte titta på film. Oj, vad arg han blev. Han körde sitt vanliga register med att mamma är dummast i hela världen, hoppa och stampa i golvet och skrika som en galning. Och som vanligt så lugnade han ner sig till slut och kom ner för trappan (han fick utbrottet i hallen på övervåningen). Något senare berättade han om ett konstigt märke på väggen i hallen, som såg ut som ett hjärta. Jättekonstigt, men jag tänkte inte så mycket på det. Förrän jag skulle lägga Anton och såg det där konstiga hjärtat på väggen. Jag har ju mina starka misstankar hur det där märkliga märket kom dit, men Anton var så lugn och hade varit glad resten av dagen så jag ville inte ställa till med en scen mitt i läggningen. Men jag ville ändå ge honom chansen att erkänna.
– Du Anton…det där märket i väggen. Det ser inte ut som ett hjärta tycker jag.
– Tycker du inte?
– Näe, det är ju ett stort hål. Och det ser ut precis som en barnfot.
– Ja, jag vet då inte hur tusan det kom dit! fräste sonen och vände sig bort från mig i sängen.

Nej, det är ju bra konstigt. Vi kanske har nåt litet barnaspöke i huset som går igen och sparkar hål i väggarna? He he, skyldig som synden är han, sonen. Och han skäms nåt alldeles väldigt, även om han vägrar erkänna att det är hans fot som gjort hål i väggen. Vi får ta upp det igen imorgon, det brukar kännas bättre att få erkänna till slut.
Jag minns när jag var liten, och brorsan skulle på friluftsdag med skolan. Mamma hade köpt ett helt enormt rött äpple, som han skulle ha med sig. Men det fanns bara ett. Jag var så avundsjuk att jag höll på att gå i bitar. Jag ville ju ha det där äpplet, men det skulle Tobbe få. Fy va orättvist. När ingen såg tog jag en tandpetare, och pickade hål i äpplet, överallt. Först syntes ju inget, och jag ångrade mig genast men kände mig lättad eftersom hålen inte syntes. Men efter bara en liten stund började ju hålen bli bruna, och plötsligt var det fina äpplet inte så fint längre…
Mamma frågade mig vad som hänt med äpplet, men jag blånekade. Länge. Till slut så brast jag i tårar och erkände att det var jag som gjort hålen, men att jag ångrade mig. Gud, vad jag ångrade mig.
Tobbe var sur, och mamma tittade på mig med besvikna ögon, men det kändes ändå skönt att ha erkänt. Hoppas på att Anton känner lika imorgon, och vågar stå för vad han gjort med väggen.

Gladare miner var det vid kvällens bad. Tuva badade igår, så hon fick nöja sig med att titta på när storebror badade. Men det nöjde hon sig inte med, inte bara titta. När man kan röra och känna och plaska! Fullt påklädd! Hon blev helt lyrisk när Anton gav henne tillåtelse att känna på vattnet! Farfar hade jämt göra att hålla emot, Tuva ville helst av allt hoppa i, hon också.