Nytt spring i benen

Är just hemkommen från Vårruset i Gävle, sitter i soffan och känner mig helnöjd med mig själv. Jag har ju inte kunnat springa på väldigt länge på grund av den här envisa förkylningen som härjat runt i familjen, så jag var beredd på håll och blodsmak efter en ynka kilometer. Men när jag sprang över mållinjen hade ingetdera infunnit sig ännu!

Fem kilometer springer man i sitt eget tempo och blir rikligt belönad när man kommer i mål. Sponsorerna av kalaset delar ut varuprover och är man ett lag om 6 personer bjuds man dessutom på picnic efter loppet. Min förhoppning var att klara halvmilen på 35 minuter eftersom jag var så otränad, men jag klockade in på 33.57! Förvisso sprang jag sista biten som en galning när jag insåg att jag hade chans att ta det på under 34 minuter, men ändå!

Jag vet inte riktigt vad det är med Vårruset som gör det så vansinnigt roligt. Stämningen är helt enkelt på topp när 5 000 tjejer gör sig redo för att rusa genom Gävle tillsammans. Alla kan vara med, gammal som ung och efter egen förmåga. Det kokar av spänning och förväntan i startområdet, humöret är på topp oavsett hur du kände dig när du satte dig i bilen för att åka dit. Man får en liten kick, helt enkelt!

Med mig hem har jag den årliga medaljen, i år med tjusigt rosa band. Man blir fånigt stolt över den där medaljen, egentligen har man ju inte vunnit nåt särskilt. Eller så är det just precis vad man gjort, vunnit för egen del. Slagit ett slag för den egna hälsan, 5 kilometer är inte fy skam. För mig blir det alltid en liten nytändning, jag älskar att jogga men efter ett motionslopp älskar jag det ännu mer. Det är en obeskrivligt skön känsla att springa över mållinjen oavsett hur kort eller långt man sprungit. Benen spritter redan av lust inför nästa joggingtur, jag har fått nytt spring i benen!