Man ska inte ropa ”hej”…

Tuva sov som en stock, hela natten mellan onsdag och torsdag. Vi hissade segerflagg och gladdes över att vi äntligen hittat rätt grepp för att kväva den där envetna hostan. I torsdags var hon piggare än på väldigt, väldigt länge, lilla Fjärilen. Men det är väl inte att undra på, en hel natts sömn gör underverk!

Natten mellan torsdag och fredag sov hon också, men bara tack vare att Hasse inte sov en blund på hela natten. När Tuva sovit ett tag och det började bli dags för oss att krypa i säng hörde vi hur det började byggas upp i bröstet på flickebarnet. Ett litet, lätt rossel som växte sig större och starkare och slutligen exploderade i hosta. Skit också! Man ska inte ropa ”Hej” förrän man avslutat kortisonkuren, tydligen. Hasse tog upp henne i soffan och satt sedan å vände henne med jämna mellanrum hela natten. Sidan, magen, andra sidan, rygg i halvsittande, dränage-läge. På så sätt byggdes det aldrig på med slem, det flyttades runt istället och rann slutligen ut i mungipan utan att Fjärilen behövde hållas vaken av skrällande hosta. Men pappan var rätt trött på fredagsmorgonen…

Nu har vi pratat med tant Doktorn igen, som skrev ut kortisonet, och hon skrev ut ännu mera fast för inhalation den här gången. Naturligtvis var det en beställningsvara här på vårat lilla apotek så det kommer först på måndag. Hoppas att det har effekt. Lite spännande blir det ju att administrera eftersom ångan helst inte ska komma i ögonen. Det kan svida och vara väldigt obehagligt, tydligen. Men när jag ”puffar” Tuva med koksaltlösning har jag ju munstycket en bit ifrån hennes ansikte, det är omöjligt att få henne till att sluta läpparna om munstycket och inhalera på traditionellt vis. Någon mask har vi inte till inhalatorn och Tuva är därtill livrädd för allt vad masker heter, så jag kan inte riktigt se hur det skulle göra saken enklare om jag fick tag i en mask. Simglasögon, kanske? Eller cyklop? Simglasögon låter bäst, då är ju näsan fri att inhalera också.

Natten till idag var en hostnatt, mitt pass, ända fram till tre på morgonen. Trots att vi puffat koksalt och tagit näsdroppar. Men så somnade hon hårt och skönt, till slut. Vi bar in henne till vår säng och bäddade med hennes tumle-kuddar så hon låg bekvämt och lite upphöjt med huvudet. Det var så mysigt! Jag kan inte minnas sist Tuva sov i vår säng. Anton sov mycket i vår säng när han var liten, och kommer förresten fortfarande ner varje natt och kryper ner hos oss, men Tuva var alldeles tvärtom. Hon sov helst och bäst i egen säng. Men inatt sov hon gott i vår. Hasse och jag kröp intill på varsin sida, snusade i det lockiga håret och smekte de mjuka små kinderna. Jag somnade gott till ljudet av hennes regelbundna andning, med hennes hand hårt sluten om mitt pekfinger.
I morse när hon vaknade klippte hon med ögonen och såg på mig.
– Mamma?
– Godmorgon, hjärtat.
Hon klippte med ögonen igen och vred sig åt andra hållet.
– Pappa?
– Ja, du har sovit i våran säng inatt.
– Muusit!

Mmm, det håller jag verkligen med om. Supermysigt!