Konsten att söva en liten Fjäril

Det är konst som få behärskar. Ritualerna börjar runt 19.30 då lilla Fjärilen hävdar att hon är trött. Jätte. Tandborstning och pyjamas, en liten sväng med stretching och sen är det klart. Färden går mot soffan, eftersom Fjärilen tydligt visat att det här med att somna i sin egen säng är ingenting hon tänker intressera sig för, någonsin. Om mamman eller pappan skulle försöka sig på dylika dumheter har Fjärilen ett eller två fula trick att ta till. Till exempel kan man skrika tills man kräks, varpå man måste bli lyft ur sängen eftersom lakanen måste bytas. Hysterisk gråt är en klassiker som de flesta barn behärskar, Fjärilen har dock ett litet ess i rockärmen eftersom hon även kan sluta andas när hon blir alldeles för upprörd. Och då får man också komma upp ur sängen.
Alltså utförs sövningen i soffan. Ibland av pappan, som har de rätt greppen och oftast kan får lilla Fjärilen att sova på mindre än 30 minuter. Ibland på mindre än 2. Ibland sövs hon av mamman, som inte alls har de rätta greppen. Och som oftast får kämpa i flera timmar innan tösabiten ens går med på att gå från sittande till liggande läge.
För att kunna få lilla Fjärilen att sova behövs en del tekniker. För det första behöver armarna, som lever sitt eget lilla liv, hållas stilla mot den lilla kroppen. Det kan tyckas vara ett enkelt uppdrag, men ta då i beaktande att de små armarna är så spastiska att det liknar ren armbrytning när vi försöker få dem att vara stilla. Mot en ganska jämnstark människa, kan jag tillägga. Att Tuva är stark är en kommentar som ofta hörs, men det är helt fel. Hon är inte stark, hon är spastisk. Stor skillnad. Enorm. För är man bara stark så kan man själv bestämma när man ska sluta spänna musklerna. Det kan man inte om man är spastisk.
Okej, när man nu lyckats brotta ner armarna och fått ett bra grepp om dem, som inte är för hårt men heller inte så löst att hon kan bryta sig loss igen, kommer den lilla bieffekten. Om man håller ner armarna på en spastisk Fjäril som ligger ner, lyfter hon på huvudet. Snudd på rent automatiskt. Då måste huvudet vänligt men bestämt hjälpas ner i liggande läge igen, vilket medför att man för en stund måste släppa minst en hand från greppet om armarna. Sådär håller det på ett tag, armar, huvud, armar, huvud. Till slut blir Fjärilen avslappnad i kroppen. Och toksomnar.
Då kommer den riktigt kniviga biten: förflyttningen! Det gäller att göra en avvägning i fråga om hur länge hon sovit och hur hårt hon sover. Om förflyttning påbörjas i fel ögonblick vaknar hon och anar ugglor i mossen. Då är det bara att börja om från scratch.
Det gäller att försiktigt men hyffsat snabbt, resa sig ur soffan, hålla fjärilen tätt intill och gå/vagga in till hennes säng. Inte för fort, för då skumpar det, och inte för sakta för då vaknar hon. I helt rätt tempo måste man vagga, hela vägen till sängen, lyckas lägga ner henne och bädda om henne, låsa sängen (vars metalliska barnlås gnisslar och för ett jädra liv) och hinna tassa ut ur rummet innan hon vänder sig tillrätta. Hörs då en djup, förnöjd suck så är man i mål!
Hörs däremot en låg, gnällande ton…ja, då är det bara att börja om igen!