Idag har familjen gjort en utflykt till IKEA. Hasse och jag var i desperat behov av nya sängar, de vi hade var så mjuka att vi ofta vaknade i en enda hög mitt i sängen. Tänk er då dom nätter Anton kommer tassande och vill sova hos oss, det blir mycket folk mitt i sängen. När man väl sjönk ner i de där mjuka sängarna var det snudd på omjöjligt att kravla sig upp på kanten igen.
Anton hängde med, glad i hågen med löfte om att få kika på Toys ’R Us. Jag får erkänna att vi fjäskar ganska duktigt för sonen just nu, han är ju så tapper där han knatar omkring med sitt tunga gips runt handen. Tuva var naturligtvis också nöjd, det finns ju hur många som helst att hejja på i stora IKEA-varuhus!
Sängar hittade vi, och sängbord, lakan, en ny matstol åt Anton och ett enormt fruktfat. Kassörskan tittade glatt på oss när vi skulle betala:
– Det blir 16 kronor då, tack.
Skön känsla det där, att knata fram till kassan med en hel hoper dyra saker och pröjsa 16 kronor. Okej, sängarna tog vi på avbetalning, och så hade vi ett stort presentkort också, så det egentliga notan var ju egentligen bra mycket högre. Men ändå!
Nu ligger de nya sängarna i den nya stommen vi köpte förra veckan, de tjusiga sängborden står på sidan, Antons stol står vid matbordet och fruktfatet är redan fyllt. Och hallen är proppad med kartonger och plast. Det är baksidan av IKEA-myntet. Det fattas alltid skruvar eller plugg, i andra förpackningar ligger det dubbla uppsättningar skruvpåsar och när allt är uppmonterat och fint så har man all den där kartongen och plasten kvar. Suck!