Julmage

Hoppas att alla har haft en alldeles underbar jul!!
Det har i alla fall vi haft, med nära och kära å en massa god mat. Alldeles för mycket god mat… tänk att man aldrig lär sig! Varje jul äter man alldeles för mycket av det goda och tänker att man aldrig ska göra så igen, men nästkommande år föräter man sig igen, likförbaskat! Jag har julmage nu, det ser ut som om jag väntar tvillingar, minst!
Men gott var det!

Julen firades här hemma hos oss. Mina föräldrar, svägerskan och svågern samt svärfar firade hos oss. Svärmor låg hemma och mådde dåligt, det var tomt utan henne.
Jag hade det oförskämt bekvämt som årets värdinna för julfirandet, ty all matlagning var delegerad. Min enda uppgift var att stå för lite godsaker samt att koka potatisen. Hasse trillade köttbullarna och resten av maten hade gästerna med sig! Det är ett utmärkt koncept, i min mening. Ja, inte att jag slipper laga mat överhuvudtaget, utan att alla tar med sig något. Mindre stress för alla!
Jag hade bara gjort en fatal tabbe i år. Glömt att boka en tomte…
Alltså, Anton tror ju inte på tomten längre, han har genomskådat att det är någon vi känner som drar på sig en tomtemask. Men Tuva tror ju på tomten…och längtade efter att han skulle komma. Shit!
Jaja, tänkte jag. Anton har ju ett tomteskägg, jag får väl låna det. Och dra på mig ett grönt jaktställ, för några tomtekläder har vi ju inte. Klart att Tuva ska få träffa en tomte i år också. Anton hade tidigare på dagen talat om för mig att även om han inte trodde på tomten så blev det ju inte jul på riktigt om det inte kom nån tomte alls, så han längtade nog lite i alla fall.
Jag tror det var mellan ett och två nån gång, som jag uppfattade en rörelse utanför ytterdörren. Jag öppnade och kikade ut, och där stod en tomte! I röda kläder, skägg å luva. Hela kitet!
Jag blev så snopen att jag drog igen dörren och knatade in i köket!
– Vad är det? undrade min mor.
– Det står en tomte på garageuppfarten!

Hasse fick släppa in tomten, själv var jag alldeles för snopen för att göra nåt alls. Vi försåg tomten med fyra paket och så kom han in och tomtade för barnen medan jag stod och höll i hakan så att den inte skulle trilla ner och slå i golvet. Tuva älskade det! Hon satt, som alltid, men allvarlig min och stora ögon, och betraktade tomten som slog sig ner på en stol bredvid henne. Han delade ut paketen, småpratade en liten stund och gick sedan.
– Mamma! Tomten kom, i alla fall! konstaterade Anton förnöjt.
– Jaa du…
– Men, vem var det? viskade han för att inte Tuva skulle höra.
– Jag har inte den blekaste aning…

Nu vet jag vem tomten var, men om jag fattat det hela rätt så gick tomten till fel hus. Men på så vis räddade han ju hela julafton! Tack, tomten!!

På kvällen delade vi ut resten av klapparna. Barnen hade visst varit väldigt snälla i år och fick (som vanligt alldeles för) många julklappar. Men de blev himla glada för alla klappar! Anton noterade varenda pryl och gladdes (förra året visade han uppskattning för ungefär hälften av paketen, resten öppnade han till hälften innan han gick vidare till nästa paket). Till och med när han öppnade paketet som innehöll ett par hemstickade sockor från farmor (mjuka paket, varje 8-årig grabbs mardröm) brast han ut i jubel, satte sig genast ner på golvet och krängde på sig sockorna. Jag är imponerad.
Vi hade nog varit ganska snälla, allihop, för ingen blev utan julklapp. Men den finaste av dem alla fick jag redan på morgonen. Jag ska inte bli så där sliskigt sentimental, men att vakna och höra båda mina barn andas, det är allt jag behöver, allt jag vill ha. Och att sedan få somna till ljudet av deras lätta snarkningar. Det är en gåva utan motstycke, det.

Det är redan annandag jul, alla kära har åkt hem till sitt. Det blir så tomt! Hasse och Anton har sysselsatt sig med snöskottning, själv har jag städat som en furie för att inte känna hur tomt det är här hemma.
För tillfället sitter Tuva och jag och kollar på Musses Klubbhus. Snart dags att laga mat.
– Det blir väl inte julmat, idag igen va? frågade sonen oroligt innan han gick ut och skottade snö.
– Tja, vi har ju hela kylen full med julmat…

Han såg allt lite blek ut om nosen när jag sa det. Men jag är också ganska less på julmaten. En gurka vore tillräckligt ikväll, känns det som. Undrar vad sonen säger om det?