Ah, söndag. Stora, officiella slappardagen.
Tänk om dammråttorna, disken och tvätten också visste om det. Men nähä då, hundhår och dammråttor fanns i drivor när jag klev upp imorse, tvättkorgen ville bli tömd, och tallrikarna blev skitiga fastän det är söndag. Humpf!
Snön tar inte heller söndagsledigt, det har snöat mest hela dagen. Det är ganska skoj att gå ut och kolla på folk när de skottar snö. De första dagarna har alla små leenden på läpparna där bakom snöskovlarna, men när det inte slutar snöa byts märkligt nog så gott som alla smil mot hängande mungipor och mummel om att det kommer bara mer av den där vita skiten. Hihi…
Vi tog i alla fall en riktig, hederlig söndagspromenad med hela familjen i snövädret. Anton var allt annat än frivillig, han hade en enda inte-dag idag. Han ville inte tvätta bort messmöret från kinderna efter frukost, han skulle absolut inte ha nån halsduk fast overallen glipade så det snöade in, han ville inte gå ut överhuvudtaget faktiskt. Och definitivt inte gå runt hela sjön! Vi fick ta till lite pedagogisk föräldralist så gick det alldeles utmärkt (ja…vi mutade med TV-spel).
Som en grandios avslutning på en lagom slapp söndag stod pizza på menyn. Mammas hemlagade pizza, inte den flottiga sorten från traktens (eminenta) pizzeria. Nyttig värre, hemgjord tomatsås, mager skinka, pyttelite ost och dinkelmjöl i degen. Stolt serverade jag detta kulinariska mästerverk med morotsstavar. Man vill ju inte sabba en hyffsat hälsosam måltid med en olje- och vinägerdränkt vitkålssallad!
Jag fick godkänt…på morotsstavarna. Sonen kämpade länge och väl med maten innan han till slut konstaterade att nästa gång skulle vi nog åka till Abbe (pizzabagaren) ändå, för det där var inte gott det! När jag hade svalt min sårade stolthet var jag faktiskt tvungen att instämma. Pizza var liksom inte samma sak utan…flottet.