Hala hästar med modiga ryttare

Det var inte värst varmt i ridhuset idag, vill jag lova. Jag var rejält klädd och frös ändå lite grann. Endast tre tappra ryttare dök upp idag, idel killar. Det var lite skoj, att det blev en liten killgrupp. Det kan låta lite stereotypt, men tjejerna är bättre än killarna att rida. Idag blev killarna lite modigare, när där inte fanns några ”duktiga” tjejer att jämföras med. Eftersom det var så rackarns kallt så var det barbacka som gällde idag, på så vis fick barnen lite värme ifrån hästarna. Skritt gick alldeles utmärkt, men när fröken föreslog trav bleknade två av ryttarna. Inte Anton.
– Okej, kom igen då! hojtade han åt ryttaren framför som ängsligt tittade efter sin pappa.

Till en början gick vi föräldrar bredvid, beredda att hugga tag i våra barn om de började halka av hästarna, som är ganska hala när man rider barbacka i täckbyxor. Men grabbarna gjorde ett sådant strålande jobb att vi snart backade in i mitten av ridbanan och bara njöt av åsynen av våra små ”cowboys”. Anton satt alldeles rak i ryggen, så rak att fröken var tvungen att fråga om jag kört ner en pinne i jackan (för det är inte lätt att ha en bra sits barbacka, särskilt inte när man är liten och inte har ridit så länge). Näe, ingen pinne. Bara en duktig son! Oj oj, så stolt mamsen var! Än stoltare blev jag var gång hästarna ryckte till av rädsla (dörren till ridhuset hade frusit till så det lät hemskt var gång den öppnades), Anton satt lugn som en filbunke och höll sin häst i schack.
Jag berömde och berömde på vägen hem från stallet, till slut stånkade Anton.
– Men mamma, nu har du sagt att du är sjuuukt imponerad av mig, minst 20 gånger. Jag fattar, okej?!
– Okej. Men jag vill bara att du ska veta att jag är sjuuukt imponerad!
– Jo, jag har liksom förstått det…