Gympakalas!

Fötterna känns som om de blivit 10 nummer större idag. Ryggen måste ha krympt med minst 3 kotor. Armarna är som kokt spagetti. Huvudet känns som överkokt havregrynsgröt. Men jävlar vad roligt vi har haft!!!

Dagen började med att vi (jag, mamma, pappa och Anton) 09.15 tågade in i Tuvas rum och sjöng ”Ja må hon leva”. Som tack för det fick vi onda ögat av Tuva och en blick som sa ”Men snälla nån, 5 minuter till!!!”. Nåväl, väl uppe ur sängen gnuggade hon sömngruset ur ögonen och möttes av ett helt köksbord fullt av presenter!

Först ut, och antagligen den bästa på hela dagen, var Antons present. Tuva älskar en serie böcker som handlar om Prinsessan. Det är en tuff tjej, som fäktas med rövare och jagar bort ilskna troll å eldsprutande drakar. Och på bokhandeln inne i stan hittade Anton ett paket innehållande Prinsessans svärd och diadem. Tuva blev lyrisk och hade inte alls lust att öppna fler paket!
Fast fler paket  blev det förstås, ett tjog minst. Hårspännen, böcker, filmer, vattenfärger, kläder, klistermärken, gosedjur, eltandborste, nagellack…jag kan fortsätta i evighet, men ni fattar galoppen. Hon fick en massa presenter. Och älskade dem allihop!

Klockan 12 drog jag iväg ner till gympahallen och började släpa fram precis allt jag kunde! Det blev en hinderbana med lianer, hopp från plint, skutt mellan rockringar, krypa genom ”grottan”, åka rutschkana på madrass och en liten sträcka problemlösning (för vilken det krävdes samarbete med en kompis). Halv två var jag genomsvettig och helt slut i kroppen. Då kom alla barnen!
Beväpnad med visselpipa, ett glatt humör och en ängels tålamod presenterade jag barnen för hinderbanan och några enkla förhållningsregler. Kalaset gick som en dans, alla förstod hur hinderbanan fungerade (även om alla inte följde banan utan bara sprang till det som var roligast) och ingen blev ledsen under de 90 minuter som kalaset pågick. Dock kände jag flera gånger under kalaset en evig tacksamhet för att jag utbildat mig till förskollärare och därmed är rustad för hantera ett stort antal busungar som far omkring som yra troll. Dagen guldstjärna går till Tuvas fenomenala assistent. Jag hade gjort lite sidospår i banan som man kunde ta om man exempelvis satt i rullstol, eller hoppade på kryckor vilket ett av kalasbarnen gjorde. Det var ingen som tog mina sidospår. Gossen med den brutna foten ställde ifrån sig kryckorna vid dörren och jobbade sig genom banan gång på gång, Linda plockade upp Tuva ur rullstolen och sprang genom hela banan med Tuva på höften!
Vid lianerna hann jag inte ens föreslå någon alternativ lösning, Linda tog ett stadigt grepp om både lianen och dryga 20 kilo Tuva och svingade iväg över madrasserna. Linda går numera under smeknamnet She-Hulk från Skedvi.

60 minuter och 2 vattenpauser senare var det 11 trötta men ruskigt nöjda barn som slog sig ner för att få sig något till livs. Mamma och pappa är här och hjälpte till med utfodringen. De kom med kokt korv i termosar och glass i frysväskan. Efter en varsin korv, en festis och en glassstrut var kalastiden slut och föräldrarna började droppa in. Alla barn fick göra sin snyggaste sving i lianerna en sista gång för att förtjäna sin godispåse innan de gick hem.
Tuva var så trött att ögonen gick i kors, så att öppna några paket på kalaset var inte att tänka på.
– Men hallå! utbrast lilla C. Tuva har inte öppnat mitt paket än! Hon har inte öppnat några paket alls!
– Vet du, C? Hon är jättetrött nu, hon kommer inte orka öppna paketen förrän hon fått vila en stund hemma.
– Vaddå orkar inte?!!

Jag förstår frustrationen. Klart man vill se reaktionen, när födelsedagsbarnet öppnar det där paketet som man själv köpt. Det där som man gick länge i leksaksaffären och funderade på, klämde och kände innan man bestämde sig för att just den HÄR saken var precis och exakt rätt! Men Tuva orkade inte annat än att sitta som en geléklump i bilen och låta sig fraktas hem och in till soffan. Om någon av kalasbarnens föräldrar händelsevis halkar in här på bloggen så vill jag passa på att tacka å Tuvas vägnar. Alla, och jag menar precis ALLA, presenterna var jättefina och väl genomtänkta. Tuva blev jätteglad för var och en!

Väl hemma igen blev det lite tårtkalas, fast jag blev inte värst stolt över min tårtprestation den här gången. Tårtan svettades och jag hade inte tillräckligt med energi kvar för att göra den så kreativ som jag velat. Men den var riktigt smaskig, blåbär rakt igenom enligt Tuvas önskemål.

Tack för en underbar dag, tack mamma och pappa för hjälp med maten, ballongblåsning och städning. Tack Nilla för att du kom och tog kort under kalaset (jag hade fullt sjå att se till så ingen slog halvt ihjäl sig vid lianerna). Tack Linda för att du är så alltigenom fantastisk.

Just nu sitter jag och bara låter allting sjunka in. Kalaset, hur kul vi hade, våra nära och kära som kom och grattade. Och framför allt tänker jag på att Tuva är 7 år nu. Det är stort. Precis hur jävla stort som helst.
Herr Leigh har fått ännu en knäpp på nosen. Sankte Per har fortsatt hållit pärleporten stängd och låst. Jag är så tacksam. Och lycklig.

Och tacksam.

Och lycklig.

Tack.