Goda intentioner

Tuva är sjuk. Förkyld. Känns det som om du hört den förut? Japp, jag med.
Den här gången kom det som blixt från klar himmel, Tuva var ju jättepigg i helgen och så glad över att äntligen ha fått komma igång med alla aktiviteter igen. Men i måndags gick hon från pigg som en mört och glad som en lärka till dunderdålig på ett ögonblick, spydde som en brandslang. Under dygnet som följde vällde det helt sjuka mängder slemkräkor ur den lilla damen, jag förstår inte var hon har haft allt det där liggandes på lut. Vi har ju inte märkt nånting alls, inte ett endaste litet rossel. Så, måndagsdygnet var ganska otäckt. Det hon fick upp var så tjockt! Om du tänker dig en hink med våtrumslim, som du kör elvispen i ett tag så det blir både tjockt och bubbligt. Japp, så var det. Varje kräkning var så lång och utdragen och följdes omedelbart av nästa, Fjärilen hann inte hämta någon luft emellan, blev blå i ansiktet och blodsprängd i ögonen. Läskigt. Till och med för mig, som inte räds i första taget.

Hasse och jag delar nätterna, man orkar inte ta en hel natt själv när det är så intensivt. Men igår verkade det lite bättre, Tuva var gladare och piggare, orkade busa lite och sitta uppe. Så det var med goda intentioner jag ringde till jobbet igår och glatt proklamerade att imorgon kommer jag, avboka vikarien! Jag och min stora käft. Naturligtvis vände det inatt. Den förbaskade slemhostan gjorde entré. Hasse ska ut och åka långt idag, så jag lovade redan på förhand att ta hela natten själv, vilket gav mig nästan två timmars sömn. Totalt. Liiite trött i mössan idag. Det var bara att ringa tillbaks till jobbet och be dem försöka boka om den där vikarien igen… Barnen på avdelningen börjar bli lite förvirrade i frågan om vem av mig och vikarien som egentligen är den ordinarie. Men dom gillar oss å andra sidan lika mycket, när jag är där frågar de efter vikarien och när vikarien är där frågar de efter mig. Lycka är om vikarien och jag jobbar samtidigt (om någon av mina kollegor är borta)! Go-ungar!

Kollegorna är förstående, trots att de aldrig riktigt kan förstå till fullo. Det vill jag inte att de ska göra heller, för det enda sättet någon verkligen kan förstå är att själv ha upplevt samma sak och det önskar jag ingen, vare sig vän eller fiende. Det går inte att förklara känslan av maktlöshet när Tuva kämpar för att få luft, eller paniken som växer i bröstet när slemmet är så tjockt att vi måste dra ut det ur munnen på henne innan hon andas in och drar det rätt ner i lungorna. Inte heller kan jag förklara lättnaden när hennes trötta, blodsprängda ögon lyser upp av ett leende eller tanken på ett bus, eller hur mitt hjärta fladdrar som en kolibri när hon är stark nog att fyra av ett klingande skratt.

Oj, nu börjar det bli djupt här… Bäst jag tar min trötta mössa och vallar mig själv till sängen. Godnatt. Eller godmorgon? Äsch.

5 reaktion på “Goda intentioner

  1. Malin KN

    styrker kramar
    även om det var något år sen sist så kommer jag ihåg dessa kräkningar som A hade då fick man också dra och hoppas att man fick allt :(
    Hoppas att det vänder nu igen å ni får en underbar helg
    jätte kram från mig

  2. Karoline

    Jag brukar inte svära, men fy faan!! Djävla sjukdom!! Jag känner ju inte er, bara genom bloggen. Kan aldrig någonsin förstå, men av de lilla jag förstår rinner tårarna och mitt hjärta ömmar så för lilla Tuva och för er runt henne.
    Tack för att du bloggar och delar med dig Ida.

  3. Josefine

    Hej!
    har följt med er i bloggen ett tag, beundras varje gång jag läser din blogg hur ni kämpar, era barn verkar superhärliga… Hoppas att er fjäril är på bättringsvägen…
    // Hans gamla barndomskompis Rogers Sambo Josefine… =)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *