Näe, mådde inte bättre imorse. Jag hann registrera att väckarklockan ringde, sen kände jag att min kärvänliga huvudvärk satt kvar i skallen. Suck! Ja ja, vad är väl en bal på slottet. Det var bara till att masa sig upp i alla fall, göra morgon med barnen och slänga i sig Panodil. Båda barnen var på ett sällsamt glatt humör imorse, Anton var glad att det var fredag och Tuva var glad i största allmänhet. På fredagar går vi till förskolan, Tuva och jag (om inga läkarbesök, habiliteringsmöten eller annat kommer i vägen). Idag stod det utflykt på schemat, till snöhögarna vid idrottshallen.
Skulle jag orka det, med den här huvudvärken? Att gå på utflykt är ett ganska fysiskt arbete. Inte själva promenaden, men allt utom den. Tuva kan ju inte bara gå med till snöhögarna och sitta där å titta på när alla barnen klättrar omkring och har roligt, hon vill ju också klättra.
Redan när vi var framme vid förskolan så var det värt det, hur mycket huvudet än dunkade. Det är ett väldigt lågt och överkomligt pris för att se Tuvas leende när kompisarna kommer och välkomnar henne! Av en pedagog fick hon en reflexväst, precis som alla de andra barnen, och så var vi färdiga för avgång. Snöhögarna bjöd in till en värld av lekar. De var berg, rutschkanor, båtar, banor och bilar. Barnen klättrade. Vi klättrade. Svetten rann nedför min dunkande panna, men det var alldeles för roligt och underbart för att ta nån som helst notis om det. Tuva skrattade så hon kved när vi rutschade ner för snöhögarna.
En liten flicka var väldigt fascinerad av Tuva, jag vet inte om de har setts så mycket förut. Flickan var engelskspråkig och talade med Tuva genom mig.
– It’s a boy?
– No, it’s a girl.
– She’s sick?
– Yes, she has a disease.
– Can I catch it?
– No.
– She’s my friend!!
Sen följde hon oss i snöhögarna och frågade om allt mellan himmel och jord. Mest funderade hon på hur jag kunde vara en flicka, jag hade ju inget hår. Och att jag själv hade klippt av det var alldeles för svårt att acceptera!
När vi lekt oss trötta och ganska blöta i snöhögarna tog vi vägen genom skolgården tillbaka mot förskolan för att stanna och leka en stund på tåget som står på skolgården.
En av pedagogerna från Tuvas avdelning, som är ett ganska nytt ansikte för mig, tog Tuva med sig och utforskade loket. Det värmde att stå och titta på dem. Pedagogen bjöd in till lek precis som med vilket barn som helst, de körde loket ända till Stockholm och tillbaks! Det är så skönt att se, när någon kan vara så där nära och bara vara. Utan rädsla för att hålla henne fel, eller göra något fel, och utan rädsla för att Tuva ska få en otäck hostattack eller sluta andas. Bara vara Tuva. För det är inte alla som klarar det, att helt bortse från att det är ett svårt sjukt barn de har i famnen. Men hon klarade det. De lekte ända tills det var dags att gå tillbaka, pedagogen bar henne till rullstolen och satte ner henne. Som det mest naturliga i hela världen. Tack, för det. För Dig var det kanske inget märkvärdigt, men det var det för mig!
Och för Tuva.