Hästen verkade inte ha nåt emot sin passagerare, han stod så förnöjt och mumsade på höet. Det var en äldre herre, bara två år yngre än mig. Tålmodig som få, han har lärt många barn att rida så en liten tösabit som bara ville sitta alldeles stilla och bara vara medan han åt var en föga betungande uppgift.
Gulligast i hela hagen var nog ändå Bojans föl, vars namn jag inte vågar försöka stava till. Det är isländskt, förstås. Han var så kärvänlig och nyfiken, som en korsning mellan ett barn och en hund. Jag ska försöka peta ut lite bilder på honom, så får ni se själva!

I lördags hoppade vi också över sånt där som skulle ha kunnat vara måsten om jag lät dem vara det. Hasse var på en kurs, så jag och barnen var själva hemma. Det blev en tripp till Falun för oss! Anton hade sparade pengar i sin plånbok och ville gå in på leksaksaffären, båda hans par glasögon var sneda och vinda så vi behövde svänga förbi optikern och får dem rätade och så behövde jag ett par skor för inomhusträning. Sagt och gjort, och tänk vi klarade hela dagen nästan helt utan att fräsa åt varandra (vilket är sällsynt nuförtiden eftersom vår son tycks ha gått in i ett förstadium till puberteten). Det blev lunch på Åhlens (efter att mamman vägrat äta på McDonalds) mitt i rundan (undvikandet av lågt blodsocker är grunden för en lyckad utflykt med sonen och mamman) och när vi shoppat färdigt frågade sonen försynt:
- Har din mat trillat ner än, mamma? Det har min!
- Jo, den har nog makat sig tillrätta. Hur så?
- Tja, de hade väldigt goda kakor och sånt på Åhlens, såg jag…
- Jaså, det säger du.
- Ja, och lite efterrätt ska vi väl ha när det är lördag och allt!

Så fick det bli.

Jamen, den är ju byggd och konstruerad för att fungera som den ultimata tillväxtplatsen för smuts och snusk! Det är små spår tametusan överallt, som endast kan rengöras med tandborste. Det tar väldigt lång tid att rengöra en hel duschkabin med en liten tandborste! Sen bör det ju tilläggas att det finns vinklar och vrår där det faktiskt inte ens går att komma åt med en tandborste, där biter endast aggressiva rengöringsmedel och grymt tryck på duschstrålen.
Men nu är det i alla fall gjort. Jag är stolt över mig själv, jag höll bara på att kräkas två gånger. Stort framsteg sedan förra gången!

I övrigt är allting riktigt hyfsat tycker jag, våren börjar nalkas, familjen är förhållandevis frisk. Tuva fick dock hoppa över badet idag på grund av den elaka hostan som jäklades med henne under natten. Hon har varit hemma och tagit det lugnt med Linda. Slappat, tittat på TV och promenerat i solskenet.
Torsdag innebär så klart också en tur till ridskolan med sonen, en tur som idag blev lite mer spännande än vanligt vad gäller bilkörningen. Vi tog som vanligt den lilla röda skrutt-Skodan till stallet, men idag var den sista lilla biten av vägen avstängd och biltrafik hänvisades till en alternativ väg. Alla som körde nya, fina kombibilar med servo och antisladdsystem hade förmodligen inga problem alls, men för oss blev vägen väldigt alternativ. Det var en faslig massa modd på den smala lilla landsvägen som skulle ta oss till ridhuset och jag gjorde mitt bästa för att dölja min nervositet för sonen. För min inre bild såg jag redan hur vi fick promenera sista biten, be någon ta traktorn och dra upp oss på vägen igen. Anton verkade oberörd av det faktum att vår röda lilla plåtbit till bil for runt som en boll i ett flipperspel på den moddiga vägbanan där han satt och lekte Elton John mitt i ett framförande av Crocodile Rock. Men vi kom fram helskinnade! Och hem också för den delen.

Själva ridpasset är alltid lika roande. Dom är så duktiga med hästarna, småkottarna. En flicka hade idag tilldelats en väldigt pigg häst som bestämde sig för att galoppera oavsett vad den lilla ryttarinnan hade att säga om saken. Hon fick klamra sig fast med både armar och ben, men hon höll sig resolut kvar hängandes runt hästens hals och kravlade sig upp i sadeln igen när hon fått hästen att sakta av en smula. Starkt jobbat!
Anton satt och kämpade med att hålla tyglarna tillräckligt korta och samtidigt rida lätt vilket resulterade i alldeles för långa tyglar och mycket skumpande i sadeln. Han måste ha ont i baken, även om han inte medger det själv. Det är inte skönt att skumpa runt i trav, men det är heller inte lätt att få kläm på det här med lätt sits. Anton låter sig inte nedslås vad gäller ridningen bara för att det är svårt, på vägen hem började han prata om när de ska börja galoppera och hoppa hinder och frågade om jag ville komma och kolla på hans första tävling.

Vi borde anamma mer av det där, vi vuxna. Sluta tänka så himla mycket ”om” och istället visualisera våra ”när” istället!

Men dagens resultat blev säkert dugligt, 20/3 finns bildbevisen i Södra Dalarnas Tidning.

Ni har väl inte missat att hjärtat ligger kvar här på sidan? Än har du chansen att hjälpa fler barnhjärtan att klappa längre. Fram med mobilen och sula iväg ett sms!

För det var ju bara roligt så länge det var hennes tur, hon hade ingen som helst förståelse för att Linda, jag och Anton stod på tur efter henne. Hade Tuva fått bestämma hade hon suttit där framme vid banan och petat ner klot efter klot i 60 minuter. Det var ju skittråkigt att titta när vi andra bowlade!
Men i slutändan var det fyra nöjda, fika-mätta och skönt trötta bowlare som for hem till Långshyttan!

Nu är det slut på sportlovet, åter till allvaret. Anton längtade lite till skolan, fast det skulle han aldrig erkänna. Imorse började han stressa mig 30 minuter innan det egentligen var dags att gå ut till bilen och skrapa is.
- Mamma, skynda dig att putsa mina glasögon, vi måste åka snart!!
- Anton, vi behöver inte åka än på 30-40 minuter…
- Men det är ju hur lite tid som helst!! Jag ska hinna borsta tänderna och ta på strumpor också!!
- Jag tror vi hinner, sa jag och hällde upp lite kaffe.
- Vad GÖR du?!
- Tänkte dricka en kopp kaffe?
- Nej, nej! Åh, mamma jag tror jag dör av stress!! Jaja, du får dricka det fort som tusan!

Haha, men längtade till skolan gjorde han förstås INTE! Eller?

När solen är så där ljuvlig och himlen är så där oerhört blå, då rycker det och spritter i hela kroppen. Man vill bara ut!! Så vi packade en matsäck, hoppade in i bilen och for till Kallbäck. Det blev en underbar dag med skoteråkning, x antal åk i vår pulkabacke vid stugan, korvgrillning och allmänt mys i solen. Fenomenalt!

Linda jobbade idag, och eftersom Anton roar sig själv (särskilt om det finns en pulkabacke och en bob tillgängligt) så jag kunde i allsköns ro sitta i en strandstol och lapa solsken. Jag slöt ögonen och insöp alla ljud. Skotern som brummade på avstånd, Anton som tjoade när han for ner för backen, det knäppande och knastrande ljudet från brasan. Rösterna av människor jag håller kära omkring mig, ljudet av Zingo som hoppade i snön, Tuvas skratt. I det ögonblicket fanns inget annat än nuet, och ingen tanke än just den här: Jag måste vara den absolut mest välsignade människan på hela planeten, ingen kan vara lyckligare än jag. Ingen.

I soffan ligger vår dotter, täckt från näsan ner till naveln av kräks, från naveln och ner av bajs. Kräks i håret, på kuddarna, bajs i soffan. HERREGUD!!! Lilla Fjärilen tittar upp på mig med djupt bedrövade ögon medan hon snyftar fram:
- Mamma…fryyyser…

Snabbt som attan kopplade jag loss slangen från knappen på magen, släppte den på golvet och lyfte upp Tuva i famnen. Nej, nej, nej, NEJ! Har vi fått hem magsjukan ändå? Vad som helst, men inte det! Jag tror inte jag insett riktigt hur rädd jag är för att Tuva ska få just magsjuka förrän idag. Jag fick panik. Lugna, stabila lilla jag fick fullkomlig panik. Medan jag tvättade en gråtande liten Tuva grät jag själv så jag skakade. Tuva har ingen energireserv, det är liksom summan av kardemumman med hennes sjukdom. Om hon inte får i sig den näring hon behöver, kan Herr Leigh ta ett skutt och börja härja runt hejvilt i lilla kroppen. De organ som kräver mest energi tar stryk först, hjärta och hjärna. Nej, nej, nej… Jag såg ambulanser, droppåsar och respiratorer för mitt inre öga. För första gången på flera år var jag riktigt, riktigt rädd.

När Tuva var ren och fräsch som en nyponros var det bara att ta itu med soffan och allt som legat i närheten av Tuva när det begav sig. Urk. Sist av allt skulle jag ta ner påsen med sondmat och slangarna som hör till. Då såg jag det. Påsen var tom. Helt soptom. Jag hade hängt upp en alldeles ny påse à 500 ml till frukost, men Tuva får bara 144 ml per mål. Det borde vara massor kvar i påsen. Men den var tom. En bit ner på slangen sitter en klämma, som stängs automatiskt när man öppnar sondmatningspumpen, som vi gjort imorse. Som vi gör varje dag. Men den hade inte stängts, den var öppen…

Nu började jag skratta istället, lite smått hysteriskt genom tårarna. Tack gode gud!! Det ÄR inte magsjuka!! HALLELUJAH!! Klämman hade bara inte gått igen! När vi öppnade sondmatningspumpen förblev klämman öppen, vilket innebär att allt som fanns i matpåsen forsade in i Tuvas lilla mage på bara några minuter. Inte konstigt att det sprutade ur alla ändar på flickebarnet! Det finns inte ord att beskriva hur lättad jag blev.
Självklart var det jätteläskigt för Tuva att få så där mycket mat intryckt utan att kunna göra nåt åt det, men ingen skada skedd. Vi får korrigera näringsintaget över dagen bara. Puh!

Det blir inga ambulanser, inga stick, nålar eller näringsdropp, ingen respirator idag. Det blir fredagsmys på soffan. Precis som vanligt. Gud i skruven, vad jag älskar när allt är precis som vanligt.

Efter några ”hmm”, ”ja” och ”nej” vände sig sonen soligt mot mig.
- Han kommer på direkten, vi vill ha varm o’boy och mackor med oss, tack!

Det for strax före elva och kom hem igen lagom tills Bollibompa började! De hade grävt snögrottor, käkat matsäck och åkt skidor. Anton hade EN torr fläck på sina ytterkläder, strax ovanför vänster knä. Ett tydligt bevis på att dagen spenderats fullt aktiv i snön! Jag skulle tro att det är tre herrar som sover ruskigt gott inatt. Ja, tre. Zingo var med också! Han stupade tre steg innanför dörren och har inte rört sig mer än absolut nödvändigt på hela kvällen. Tack, underbara Vevve för att du tog med pojkarna med på äventyr idag!

Jag har legat i princip hela dagen, med samma symptom som Hasse. Ont i huvudet och kroppen. Hasse är inte helt pigg än han heller, men mår bättre. Det känns bra, då mår nog jag bättre imorgon. Snälla släkten har hjälpt till, Raie kom med mat och Vevve å Bojan tog hand om hundpromenaden. Anton hängde glatt på när det var dags för promenad, trots att det blev ganska sent. Han behövde få röra på sig lite. När Hasse och Anton åt, satt jag med vid bordet. Då klämde sonen ur sig:
- Ja, det var ju just ett snyggt sportlov det här. Jag trodde man skulle vara ute och ha kul på sitt lov, inte sitta hemma i soffan. Hmpf!

Jag kunde inte låta bli att skratta, huvudvärken till trots. Min lille professor. Så fort mamma har piggat på sig utlovar jag utomhusaktiviteter, kul ska vi ha också. Nu ska jag krypa ner under min filt igen och fortsätta be tysta böner om att det här viruset trillar ut genom dörren utan att gå via barnen. Snälla snälla.

Just nu sitter jag och Tuva här i soffan och glor på TV, fast egentligen skulle vi väl ha varit ute halva dagen nu när det för en gångs skull var mänsklig temperatur ute. Men…jag har latat med tvätten den här veckan och det får jag sota för idag. Fem maskiner har jag avverkat och jag är inte klar än. Det fick bli en tvätt- och städdag helt enkelt. Tuva har hängt med och gjort sitt bästa för att vara i vägen, tihi.

Tuva är förresten pigg igen! Det blev ingen allvarlig reaktion på vaccinet, tack och lov. Så nu är hon ”back on track” och har varit på simning med Linda, vilket idag var ett äventyr för sig. Inte själva badet, utan resan dit och hem. Vår buss var på service så Linda föreslog att de skulle ta hennes bil till badet, en golf kombi. När tjejerna kom hem igen hade Linda fått en helt annan förståelse till varför vi skaffat oss en minibuss. Ty att lasta i och ur 20 kilo stel och föga samarbetande Fjäril i ett säte som befinner sig i knähöjd utsätter ryggen för prövningar den inte är byggd att klara. Att sedan få med sig rullstolen i något annat än bagageutrymmet på en minibuss kräver lite finess och kunskap om hur man demonterar en rullstol så mycket det bara går, vilket medför att den måste monteras ihop igen när man nått målet för resan. Linda är nu med i vår ”vi älskar minibussen”-klubb.

Fick förresten en väldigt fin utmärkelse idag av en läsare.

Denna ska jag nu skicka vidare till 7 stycken andra bloggar som jag tycker är värda priset. Om du är en av dem, så kopierar du bara bilden på pokalen och lägger den på din sida. Sedan skickar du i din tur den vidare till 7 stycken andra och lämnar ett meddelande i deras blogg. En glad, kul och positiv sak som visar att du är en bloggare värd att läsa, samt ett sätt att se till att andra som läser din blogg får nya intressanta bloggar att följa. Samtidigt ska man berätta sju saker om sig själv, som man inte tidigare berättat på bloggen. Här har ni dem…

1. Jag är inte religiös, men jag ber ändå en egenhändigt ihopknåpad bön varje kväll innan jag somnar. Bara ifall att.
2. Jag kan inte sova ordentligt utan min tempurkudde. Den är jag ruggigt beroende av!
3. Jag är väldigt blyg.
4. Jag är, efter 10 år, fortfarande hejdlöst förälskad i min man.
5. Jag är ganska så insnöad på Twilight-sagan.
6. Den enda kroppsdel jag egentligen har komplex över är mina fötter. Dom är inte särskilt kvinnliga.
7. Den här punkten får jag återkomma på. Jag fick just hjärnsläpp…

Här kommer sju bloggar som jag vill rekommendera:

1. Smulgubbe – underbara Tove bloggar om fantastiska krigarprinsessan Tekla. Favorit!
2. Honungspojken – om en underbar liten kämpe, precis lika söt som honung
3. Heja Abbe – vinnare av Stora bloggpriset 2009. Bara en sån sak!
4. Om Livet, Döden och allt däremellan – Ja, precis det handlar den om!
5. Annas blogg – starkt. Oj, så starkt…
6. Rymdkevin – Om Kevin, som har SMA och ett smil som kan smälta en gråsten
7. Att leva med Skalman – om en störtskön kille som har en sin egen mat- och sovklocka