Jag har tappat räkningen på hur många vaknätter vi gjort den här rundan. Många. För många. Nätterna med sammanhållen sömn vi hann skrapa ihop mellan den förra förkylningen (och dess vaknätter) och denna var alldeles för få. Ingen chans till återhämtning. Jag skulle vilja kidnappa min man och ta in på hotell, bara för en natt. Vi gör så ibland och det är helt ofattbart hur starka vi känner oss när vi kommer hem igen. En god middag som ingen av oss behövt laga, en hel natts sömn i ett tyst hotellrum i sängar som ingen av oss behöver bädda, en enorm och långdragen frukost. I bilen på väg hem finns inte längre några bekymmer som känns övermäktiga, inget som tynger våra axlar så till den milda grad att de hotar knäckas av trycket. Vi känner oss som Stålmannen och Stålkvinnan, redo att ta oss an vilka bovar som helst. Eller vardagen, hihi. För två år sedan fick jag en weekend i London i 30-årspresent, fyra hela dagar med Hasse (och vår bäste vän Tobbe) i underbara London. Jag har inte ens ord att beskriva hur jag kände mig efter den resan. Viktlös, oövervinnerlig, stark och vacker! Jag saknade förvisso barnen så det gjorde ont, men jag visste ju att de var trygga hemma, omgivna av människor som älskade dem (mormor, morfar, farmor, farfar, Linda).

Till London tillåter inte riktigt plånboken den här gången, jag får nog sikta lite närmare, typ Gävle. Men jag känner att det är välbehövligt snart. Helst nyss. Bara Tuva får ta sig igenom den här förkylningen, sen så. Jag minns inte riktigt när hela den här förkylningskarusellen började (det var i alla fall helt säkert före jul), men jag vet att om bara några veckor tar vårterminen slut och jag tror att man kan räkna de gånger hon varit frisk nog att åka på sina aktiviteter (simning, ridning) och gå till skolan går att räkna på fingrarna. Är inte ens säker på att man behöver räkna med mer än en hand. Suck.

Näe, nu rycker vi upp oss lite här! Solen skiner, fåglarna kvittrar och det ser ut att bli en härlig dag. På vår altan kommer vi upp i medelhavsvärme i juni (den ligger skyddat, i söderläge) så idag borde det bli alldeles lagom skönt där, perfekt för en fika i solen. Om grannens rabarber kikat upp tillräckligt kanske det blir en bit paj till kaffet också! (Jag har lov att palla så mycket rabarber jag vill där.)
Och i soffan ligger två guldklimpar och andas lugnt. Det, i kombination med fågelsången, skapar en symfoni som inget kan överträffa. Livet är ganska gott, ändå!

Ja, ärlighet varar väl längst, eller?!
Just nu är det faktiskt inget vidare. Tuva är blek, klen och ledsen. Anton är hostig som få. Både Hasse och jag hostar och rosslar medan vi delar på vaknätterna. Och när man är trött känns allting liksom lite värre. Borde väl ha sjukskrivit mig imorse, men det gick ju liksom inte. Jag var den enda personalen som skulle vara på plats på hela förmiddagen, med 12 små yrväder. Så jag löste av Hasse kl 4, satt i soffan med Tuva till 7:30 när Linda kom, drog på mig jackan och åkte till jobbet med avsikten att åka hem igen så snart jag löst det med en vikarie. Det löste sig inget vidare, jag blev kvar på jobbet till 14.00.

Det gick i och för sig som en dans, barnen skötte sig alldeles exemplariskt. Flera stycken hade sett mig på TV igår och tyckte det var både roligt och lite konstigt.
- Hur kunde du vara i TV?
- Ehm, jo Tilde kom och hälsade på mig i torsdags och…
- Varför kom hon inte hem till mig då?!
Jaa…vad svarar man?

En flicka på min avdelning hade förvisso sett mig, men det var Anton hon uppmärksammat.
- Igår såg jag på TV när Anton knyckte en syltkaka!!

Haha, ja det var det nog ingen som missade.

Sitter just nu bredvid Tuva i soffan, men det verkar inte gillas alls. När man är förkyld, har ont i halsen, tappat rösten och är övertrött så det står härliga till vill man inte ligga bredvid. Då vill man ligga i famnen!
Sagt och gjort, vi gosar ihop oss och glor på TV.
Ni kan få glo på Antons tårta! Den blev ganska fräck, tack Hasse för att du räddade hela bakverket när jag höll på att ge upp!

Bröllopstårta med Super Meat Boy och hans rosa flickvän!

Den här bacillusken är väldigt rättvis av sig, eftersom den hoppat på oss allihop, samtidigt. Anton ser ut som ett litet spöke, blek och emlig med en tunn hinna av svett i pannan. Feber och hosta, ont i halsen. Och trött. Han ville följa med ut på en kort promenad i skogen med Zingo idag, men den fick bli kortare än kort eftersom Anton fick en sån hostattack att kräktes i mossan.
- Förstår du nu varför vi sa att du inte får gå till skolan imorgon?
- Nä. Eller…ja, jo okej då…

Men sin egen förkylning bryr han sig inte så mycket i just nu, han är mest orolig för Tuva. Jag tror inte att Anton riktigt har greppat förut hur svårt sjuk lillasyster faktiskt är och det är väl fullt förståeligt. Hur ska man kunna greppa något så stort och fruktansvärt när man är så liten? Men nu förstår han, och han är rädd. Att bli påmind om precis hur sjuk Tuva är, tycker han är extra jobbigt. Det blir många tårar, många frågor om döden. Och vi svarar, så gott vi kan. Och gråter tillsammans. För det är något vi har pratat om, ofta och många gånger. Tårar som vill ut, måste ut. Som jag sa i inslaget imorse ”starkast är man när man kan vara svag också”.

Sant. Sant.

Men IDAG är ingen vanlig dag, för idag är det Antons födelsedag, Hurra Hurra Hurra!!!
Tänk va, han är ju snart stora karln! Och jag är för evigt 25, haha. Firandet idag har varit lugnt; sång, paket och önskefrukost idag (varm o’boy med marshmallows och en marmeladmacka till det, samma önskefrukost varje år), lite tårta på eftermiddagen, önskemiddag (tacos!), lite mera tårtfika på kvällen, massor med pussar och kramar och grattis.
Hasses faster och henne make kom förbi med en liten blomma, av den sort som alla 10-åringar uppskattar, en godis-kaktus (ni vet, man stoppar en halv gurka i en kruka, sticker den full i tandpetare och sätter godis på varje ”tagg”).

Dagens tårta var jag oskyldig till, den fick sonen levererad till dörren. Från Stockholm. Av Tilde de Paula! Fina, goa, underbara, varma Tilde! Tack för en jättehärlig eftermiddag! Gissa om Anton var nöjd?
Hon var här och gjorde ett litet återbesök, kika på nyhetsmorgon söndag nu i helgen vet ja!

Vi var så trötta, Tuva var så trött. Grå i ansiktet, med djupa skuggor under de vackra bruna ögonen, hennes energi räckte bara några timmar, sen behövde hon vila. Länge. En liten gnutta, tja…inte panik, men åtminstone ett förstadium, grodde i bröstet. Varför slutar hon aldrig hosta? Hur länge orkar hennes kropp hålla på så här innan den går i strejk? Vi har gjort allt vi kan och lite till, provat alla mediciner mellan himmel och jord. Vår energi räckte till ett steg i taget, en fot framför den andra. Inte trilla, inte rasa ihop. Bara fortsätta.
Nu måste expertisen sättas på uppdraget, något är fel och det måste gå att fixa eller åtminstone underlätta. På nåt sätt.

- Kors i taket! Det finns faktiskt en tid redan nästa vecka!
- Taget!

Och sedan vände Tuvas hosta. Sakta men säkert började den avta och nu är det bara sporadiska hostattacker kvar. Och en himla massa dregel. Men hon mår bättre. Lite rosor på kinderna igen. Skuggorna under ögonen börjar långsamt mattas av. Jag pustar ut, det känns som om jag hållit andan i flera månader. Lättnaden är helt obeskrivlig, men vi vet bättre än att ropa Hej innan vi kommit över bäcken. Vi gläds åt stunden istället.

Just nu sitter jag och planerar lite kalas, Anton har ändrat sina önskemål om bakverk på kalaset. Från början löd beställningen ett styck Minecraft-tårta (tårtan skulle alltså se ut som tårtor gör i dataspelet) till barnkalaset och Creeper-cupcakes till vuxenpartajet (creeper är monster i Minecraft). Jahapp, knepigt men inte omöjligt. Och just som jag funderat ut hur jag skulle lyckas med uppdraget vände sonen på steken.

- Du, mamma! På barnkalaset vill jag ha en tårta som ser ut som en avhuggen arm!
- Va?!
- Ja, det fixar ju du som är så händig att baka!

Och till vuxenpartajet blev det en tårta med tema från Antons andra favoritspel, Terraria. Den ska se ut som loggan till spelet. Så nu har jag lite att bita i! Eftersom jag lyckats bra med tidigare tema-tårtor är sonens förväntningar högt ställda…uj uj uj, önska mig lycka till.
Fast han håller fast vid sin kalas-idé vilket jag tycker låter toppen. Bara Anton och två kompisar. Först blir det tårtfika här hemma, sen drar vi till äventyrsbadet i Borlänge och plaskar loss. Ingen stor lokal att städa efteråt, inga okrossbara piñatas, inga horder med barn att hålla reda på. I like it!

Lite presenter ska det ju jagas rätt på också förstås, och det är ganska specifika önskemål även där. Vi får se hur vi lyckas. Så här långt har tre av önskemålen liksom trillat omkull, alla tre måste beställas från USA och hinner omöjligen hit före födelsedagen och den ena saken har inte ens börjat tillverkas ännu, utan går bara att förbeställa!

Sonen har alltid varit ganska petig med vad han har på sig, det ska vara lagom mjukt, lagom färg, lagoma mönster och rätt material så det var lika bra att fråga när han ändå var med.
- Wow, ja visst! Vilken snygg!

Anton ryckte åt sig plagget och höll det framför sig för att kolla i den stora spegeln utanför provrummen.
- Hm…japp!

Sen pilade han iväg mot ställningen där jag hittat tröjan och började kika omkring. Intill ställningen fanns ett bord med bomullsbyxor i väldigt våriga färger; gul, blå, röd, grön och vit.
- Dom här röda byxorna var ju snygga, får jag prova dom till?
- Eh, va?
- Får jag ta med mig byxorna och tröjan in i ett provrum och testa dom ihop?
- Ja…?
- Bra!

Jag blev stående en stund, det tog ett tag att plocka upp min chockerade haka från golvet. Hade min son just bett att få prova kläder? Uppenbarligen gillade han vad han hittat, för han kom ut glad i hågen och plockade på sig fler tröjor och fler par byxor. Till slut hade han en alldeles egen hög med två par brallor (ett par röda och ett par gröna), tre tröjor och ett paket boxerkallingar att kånka till kassan! Skor hittade vi också (i en annan butik, förvisso) som passade till. De gamla hederliga springskorna med kardborre är ett minne blott, nu ska det vara skate-skor. Allra helst ville han ha ett par svart/vita DC-skor men där drog mamma och pappa gränsen. 850 riksdaler för ett par dojor som kommer vara slitna bortom all igenkännlighet inom två månader är inte okej… Kanske lite längre fram, när han inte nöter skor fullt lika snabbt. Och inte växer ur två storlekar per säsong. Alltså typ när han är 18, hihi.

I morse klädde sig Anton så han skulle matcha sin far.
- Vad har pappa för färg på brallorna idag?
- Gröna.
- Då tar jag röda brallor. Och grön tröja!

Här började alla flickorna spåna fritt på ämnet allvarliga sjukdomar och döden. Jag satt tyst för att få höra vart diskussionen skulle leda dem. Flicka nummer två tog till orda:
- Men cancer, det är värre det.
- Jaa… (alla flickorna instämde).
- Om man får cancer i ögat, då måste man typ operera bort HELA ögat!
- Mmm…

En kort tystnad. Sedan tar flicka nummer tre till orda:
- Om man får cancer i benet, då måste man typ operera bort…båda två!
- Jaa…

Ytterligare en tystnad innan den fjärde flickan kommer med ett inlägg:
- Om man får cancer i hjärnan då…ja, då får man operera bort hela huvudet!

Här kände jag mig lite manad att gå in med en motfråga:
- Men vänta lite…kan man leva utan huvud då?

Flickan som föreslagit halshuggningen funderade en liten stund, sedan svarade hon:
- Ja! Fast det blir himla svårt att äta!

Sitter här och fingrar på mitt blå spiderman-plåster och småler lite åt mig själv för att det sitter där på tummen. Jag hade städdag igår, precis som jag har de allra flesta söndagar. For fram som en furie med dammsugare och golvmopp, tills huset var skinande rent från golv till tak. Eller tja, åtminstone tillräckligt rent. I farten hittade jag en fotoram som trillade ner från väggen för säkert ett år sedan och har legat ”på lagning” sedan dess. Eftersom jag ändå hade ångan uppe kvistade jag ut i garaget och rev runt tills jag hittade lite trälim att laga ramen med. Äntligen kunde jag hänga upp den på sin plats på väggen igen! Vilket fick mig att tänka på den där köksstolen som gick sönder långt före fotoramen och som sedan dess tjänstgjort som klädhängare i sovrummet istället. Den skulle nog också må bra av lite trälim!

Sagt och gjort, jag hämtade stolen och diverse verktyg och började montera isär den. Själva lagningen visade sig inte vara så enkel som jag trodde, stolen var sprucken, en viktig skruv var helt sned och en träplugg hade gått av och fastnat. Okej, prio ett: få ur träpluggen. Jag greppade borren och kände mig som Martin Timell när jag faktiskt fick ur eländet efter mycket borrande och bökande. Eftersom vi inte hade en endaste liten träplugg här hemma så blev jag tvungen att göra en egen. Träplugg gör man ju av trä…till exempel…vedträ? Tja, varför inte. Fram med ett vedträ att karva i, och en morakniv att karva med, i äkta McGyver-anda! Oj, som jag karvade. Så här i efterhand skulle man ju kunna ha tänkt sig att börja med ett något mindre ämne att tälja till, men jag fick god träning. Och så lärde jag mig att moraknivar är vassa, särskilt om man använder tummen som stopp för kniven när man täljer. Slafs lät det när bladet sjönk in i tummen.

Fort ut i köket och skölja fingret för att sedan sätta på ett plåster. Inte för att det gjorde särskilt ont, mest för att det är så pinsamt typiskt mig att skära mig. Nåväl, i asken med Salvekvicks gamla hederliga bruna plåster fanns bara knälapparna kvar…lite väl stora för en tumme kanske. Det fick bli ljusblått spidermanplåster! Två stycken faktiskt, eftersom jag blödde igenom det första när jag karvade klart min eminenta träplugg. En röd träplugg blev det innan jag var klar.
Men nu är stolen hel, tametusan. Tack vare lite Martin Timell/McGyver-anda (och lite hjälp från Hasse, den där sneda skruven gick jag allt bet på)!

Puh, nu är klockan nästan halv åtta, snart är det legitimt att kura ihop sig i soffan bredvid Tuva och slappa. Hela dagen har gått på högvarv, som måndagar oftast gör, men kanske något högre varv idag eftersom jag jobbade själv med 12 barn hela förmiddagen. Tufft, men roligt. Normalt är vi två pedagoger på förmiddagen och så ansluter en tredje efter lunch, men idag var min förmiddagskollega sjuk. Tanken var inte att jag skulle jobba själv, jag skulle kolla om jag fick fatt i nån vikarie och i annat fall ringa till kollegorna på förskolan så skulle någon av dem komma mig till undsättning. Men…det krävde förstås att jag skulle hinna ringa. Och det hann jag helt enkelt inte med 12 små guldklimpar runt benen som ville påskpyssla så det stod härliga till. Jag tog mig inte ens halvvägs till telefonen… Så vi har påskpysslat, haft dramalek och varit ute. Barnen fick helt enkelt hjälp i tur och ordning och efter ett tag hade de själva ruggig koll på turordningen.
- Vad ville du ha hjälp med, C?
- Nämen, A och L bad om hjälp före mig.

Och så var de förstås förträffligt duktiga på att hjälpa varandra, både med pysslandet och ute i hallen när alla kläder skulle på. Godbitar! Det är väl ingen konst att jobba som ensam vuxen när man har sådana pärlor omkring sig! Fast, det ska ändå bli skönt att återse kollegorna imorgon…

Men något jag har väldigt svårt för trots min inställning till livet är när jag möts av avundsjuka. Jag försöker att låta det rinna av mig, likt vatten på en gås, men vissa dagar går det bara inte. Det sipprar rakt genom huden, ut i ådrorna och blir till horn i pannan. För jag kan inte förstå den.
Visst, avundas mig gärna min glädje! Eller för all del mitt äktenskap, det faktum att Hans och jag delar en kärlek som växer sig starkare för var dag, som kan möta varje motgång och klara den. Eller avundas mig mina barn, mina underbara, vackra, intelligenta, fenomenala ungar!
Men nej, vad folk avundas oss är…vår lön. Eller snarare det faktum att vi ”får lön för att gå hemma och ha det bra”.
Nä, dra mig baklänges på en tallkotte ända till Karlskoga!

Jag försöker, försöker verkligen, att vara en större människa. Tänka att dylika tankar och uttalanden grundar sig i en oförmåga att känna empati, en oförmåga att förstå eller rent av bara att personen i fråga har ett så jävla dassigt liv att avundsjuka och bitterhet är det enda sättet att ta sig igenom en hel dag utan att bli skvatt galen. Men jag misslyckas ibland.

Det är mer än en person som när denna avundsjuka i sitt bröst, men jag väljer att använda formen ”Du”.

Säg mig, vad är det Du avundas oss? Är det dygnet-runt-arbetet som lockar? Eller det faktum att vi inte har någon lagstadgad rätt till vare sig rast, dygnsvila, veckovila eller semester (vilket Du har i Ditt arbete)? Är det månne den ständigt gnagande rädslan och skräcken för vad som komma skall (låt oss inte hymla, Leighs syndrom är en dödlig sjukdom) som utgör någon slags tjusning? Kanske avundas Du oss den snudd på konstanta magkatarren som denna rädsla medför, vilket förr eller senare resulterar i ett riktigt smaskigt magsår eller två?
Kan det vara så att Du uppmärksammat de blåvioletta skuggorna under våra ögon som blir alltmer framträdande efter varje period av infektioner som Tuva har, och avundas oss dessa? Eller är det vår dygnsrytm, som under de senaste 7 åren varit rubbad och sliter hårt på både kropp och själ, som väcker Ditt avund?

Vi kan byta! Lätt som en plätt!
Vi byter, Tuva blir frisk som en nötkärna, medan Du får se Ditt barn dö. Allt medan Du arbetar dag som natt för att Ditt barn ska få möjlighet att utvecklas så långt det bara går, få möjligheten att känna sig som en kompetent person. Jag kan lämna mina friska barn på förskolan och gå till mitt 8-timmars arbetspass medan Du ”stannar hemma och har det bra” med andningsgymnastik, PEP-masker och sjukgymnastiska insatser för att Ditt barn inte ska stelna till en pinne med kronisk värk i musklerna. Vid middagsbordet skulle mina barn glatt stoppa i sig av allt vad som bjöds, med Ditt barn inte skulle kunna föra handen till munnen, inte heller kunna tugga eller svälja utan riskera att dra ner alltihop i lungorna, om Du hjälpte till att föra födan i rätt riktning. Jag skulle kunna ställa fram mat på bordet åt båda mina barn, medan Du fick mata Ditt barn genom en knapp på magen. Sedan kan jag somna gott på kvällen medan Du får ägna dig åt slemmobilisering, andningsstopp, syrgasbehandling och kortisoninhalationer. Och glöm för all del inte alla slemspyor Du får fånga om nätterna, när Du får stjäla Dig din sömn sittandes, ständigt på vakt, bredvid Ditt barn som gråtande längtar efter sömnen.

Jag skulle sova gott, medan Du skulle få hemsökas av mardrömmen där Du står framför en liten, vit kista och tar farväl. På morgonen skulle jag njuta av mitt frukostkaffe i sängen, medan Du vaknar med andan i halsen och ligger spänt för att lyssna om Du hör några andetag från barnets säng.

Låter det inte som en bra affär? Nähä, inte det. Fundera över priset, innan Du avundas oss igen. Priset för att få lön och ”gå hemma och ha det bra”. Ta på dig mina skor och vandra i dem i en vecka, jag tvivlar på att Du skulle klara ens ett dygn.

Jag skulle kunna sjunka till Din nivå och önska att du satte avundsjukan i halsen och dog av kvävning. Men en så enfaldigt låg varelse är jag inte. Istället önskar jag Dig all lycka och hälsa, och att Du aldrig någonsin ska behöva uppleva något som gör att Du ens kommer i närheten av att förstå…

Men det finns pigga perioder varje dag också, även om dom är korta så är dom guld värda. Igår blev det till exempel sjörövarslag i hallen när jag skulle gå ut med hunden. Anton hade lagt fyra leksakssvärd i trappan tidigare under dagen, vi plockade upp ett var sitt och vips var vi sjörövare hela högen! En garde! Hihi.

Våren struntar helt och fullt i att vi är lite slitna, den tågar in i alla fall. Härligt. Nu längtar man efter ljuset och värmen!
Jag dök in i garderoberna i veckan för att krafsa fram lite vårskor, det börjar bli varmt i vinterkängorna, men se där gick jag bet. Anton både växte ur och slet ut sina skor innan vintern kom så där fanns inga vårskor att plocka fram. Mina vårskor är också som bortblåsta och det ringer någon svag liten klocka i bakhuvudet om att de har vandrat samma väg som sonens, de var ganska slitna… Åt mig hittade jag i alla fall mina nätskor, så jag kan välja på att svettas om fötterna eller frysa, men jag kan i alla fall välja. Anton har att välja på vinterkängor, gummistövlar eller supervarma vinterstövlar.

Det får helt enkelt bli en runda till någon skobutik. Nästa helg kanske. Eller helst mitt i veckan, en halvtimma före stängning. Antar att det kommer krylla av folk både den här helgen och nästa, eftersom alla som får lön den 25:e torde ha fått sina pengar igår och alla som får lönen utbetald den 27:e siktar väl på att bränna den nästa helg. Hugaligen.

Näe, nu tror jag minsann att det får bli en kopp kaffe till! Och så vill Tuva att jag ska kolla på killar i Ellos-katalogen med henne, hihi.
Njut av helgen, hörni, det tänker jag göra. Och tala om för dina kära att du älskar dem, varje dag. Sånt tröttnar man aldrig på att höra.

Puss å kram hela dan!